Recuérdame
Recuérdame hoy me tengo que ir mi amor
Recuérdame, no llores por favor
Te llevo en mi corazón y cerca me tendrás
A solas yo te cantaré soñando en regresar

Recuérdame...

Så lyder ett stycke från nationalskatten Ernesto de la Cruz populära kärlekssång "Remember me", en sång som berört 12-årige Miguel ända in i benmärgen och inspirerar honom att fullfölja sina musikdrömmar - trots att hans skomakarfamilj egentligen förbjuder allt som har med musik att göra. När sedan högtiden Dia de los Muertos nalkas, smyckas varje gatuhörn av soliga marigoldblomblad, sockerskallar tas fram och familjer samlas i kyrkogårdar för att fira det heliga familjebandet, men för Miguel blir mötet med döden rätt bokstavlig; när han råkar aktivera en gammal förbannelse efter att ha trotsat familjens strikta musikförbud och hamnar i dödsriket, befinner han sig i en livsfarlig limbo som riskerar att bryta sönder hans band med sin familj - levande som död.

"Coco" blev en sensation i Mexico och det är inte så konstigt att förstå efter att ha sett vad hyllningarna rört sig om; Pixars senaste mästerverk har nämligen inte bara lyckats fånga Mexicos själ och traditioner, det är också en film som förnyar familjevärderingsklyschor på bästa tänkbara sätt. Att protagonisten går emot familjens önskan för att infria sina egna önskningar är en klyschartad mall vi sett många gånger förr och man kan se från en mils avstånd hur hela familjekonflikten kommer att lösa sig, men när man väl tror att man redan har sett allt gör Pixar något oväntat mänskligt och ömt som gör att klyschorna plötsligt fungerar; alla pusselbitar landar och man rycks med i familjebudskapet om att stötta varandra och att inte ta varandra för givet, vilket är ett budskap som tåls att upprepas.

Att glömmas eller skjutas bort av sin egen familj är en smärtsam känsla och filmen tar väl vara på, främst tack vare den genuint välskrivna karaktären Hector - en lösdrivande själ som sägs ha satt en chorizo i halsen och som håller på att tyna bort för att det inte finns någon som minns honom längre. Filmens hantering av döden är uppfriskande och genomtänkt för att döden fortfarande tyngs av gåtor om efterlivet, utan att för den delen tynga ner det muntra dödsfirandet. Vad händer med själarna som glöms bort? Vad händer om ingen ställer fram familjefoton på offeraltarna? Döden är inte bara ett tillstånd, det är en ödesdiger effekt som fortsätter att prägla ensamma individer i efterlivet.

Filmen är visserligen fylld av humor, där konstnären Frida Kahlos cameo hör till favoritscenerna, men filmen låter sig inte drunkna i familjevänliga skelettgags och vågar utforska fler emotionella plan om döden, ensamheten och familjen på ett sätt som bara Pixar kan. Gitarrsträngarna gråter ju mer Miguel undersöker sin familjehistoria och det kanske allra bästa med filmen är hur populärsången "Remember Me" jag nämnde i början sakta bryts ner sakta genom filmens gång och mynnar ut i en tårdrypande och skickligt uppbyggd slutscen som kommer att få hela biosalonger att vika sig av gråt. Så ta gärna med familjen när ni bestämmer er för att se "Coco" - det är ett färgsprakande och visuellt slående familjeäventyr som kommer att få benen i kroppen att dansa och hjärtat att gråta.

Recuerdame
aunque tenga que emigrar
Recuérdame, si mi guitarra oyes llorar
Ella con su triste canto te acompañará
Hasta que en mis brazos estés

Recuérdame...

Skulle du krympa ner dig till en 10 centimeter lång pygmé om du fick leva resten av ditt liv i lyx och dessutom göra världen till en mer miljövänlig plats? I en värld där överbefolkning, kostsamma levnadsförhållanden och dålig resurshantering är småttingkolonier - avskärmande ytor där krympt folk lever i paradisherrgårdar och lever livet - det mest attraktiva erbjudandet på marknaden i Alexander Paynes nya komedi. Trots att operationen är oåterkallelig lyser Matt Damons stressade medelåldersman upp när han får höra fördelarna med att vara stor som en tumme och beslutar sig tillsammans med frugan (Kristen Wiig) att krympa sig tillsammans och tillbringa resten av sina liv i ett flådigt palats. Men drömmen går i kras när ett misstag äger rum under krympningsproceduren och utan att säga för mycket går saker och ting mycket snett för Damons numera krympta stackare...

Alexander Payne kan i min värld inte göra fel; med pärlor som Nebraska, The Descendants och About Schmidt har Payne sakta men säkert cementerat sig som en av Hollywoods främsta och med Downsizing visar Payne på en räckvidd som fortsätter att växa så det knakar. Det är en udda liten film som lyfter den lilla människan till oanade höjder, där den förhöjda verkligheten känns märkligt verklighetstrogen i sin angelägna tolkning av det amerikanska konsumtionslivet, vad mänskligheten tar för givet i det stora hela och vilka mänskliga brister som hittar sin väg till det paradis som Rolf Lassgård, (geniet bakom krymptekniken) ursprungligen skapade för att rädda mänskligheten från sig själv.

Downsizing är en underbar och förtrollande film som lyckas vara både sagolikt vacker och desillusionerat cyniskt på samma gång, där livet som liten inte visar sig vara den tryggaste lösningen på... ja, allt från ekonomiska bekymmer till en känsla av självuppfyllelse. Det är en storslagen upplevelse på ett småskaligt vis som sätter visst perspektiv på livet, då världen inte bara större sett från en pysslings låga vinkel - världen blir också större på ett metafysiskt plan, där allt man tar för givet och allt man någonsin drömt om ställs på sin spets på ett udda, mänskligt och varmt vis. I det stora hela, hur stor skillnad kan en ensam människa göra för mänskligheten? Behöver man göra någon skillnad för att betyda något? För vem? Va innebär det att leva, överhuvudtaget?

Det är en liten historia som tacklar stora frågor, med ett uppfriskande jordnära förhållningssätt till sin fantasifulla premiss och som hittar en vass dråplighet i det existentiella obehaget, i en spektakulär färd som tar oss hela vägen från de bombastiska dockhusen till de gröna, norska fjorderna. Förminskningen blir det största som har hänt Matt Damons småpatetiska karaktär på både gott och ont och även om hans önskan att vara en del av något större inte alltid uppfylls, är det de små sakerna i livet som brukar betyda någonting i slutändan.

En pytteliten Rolf presenterar den första minikolonin för världen

Jag har sett många orosmoln här på sidan, gällande hur "låst" Star Wars känns till originaltrilogin (där Force Awakens ofta står i fokus) och medan The Last Jedi visserligen speglar saker från originaltrilogin, finns det också en annan kraft som bubblar under ytan och som är redo att slita sig loss. Denna kraft är vad som driver The Last Jedi och som ger det en själ, ett pumpande hjärta. För ja - The Last Jedi är fantastiskt och är något jag måste se igen på bio. Så fort som möjligt.

Det kanske inte kommer som någon överraskning, men Rian Johnson gjorde det; han levererade en genuin Star Wars-upplevelse som känns härligt gammaldags och samtidigt fräsch och spännande. "Det kommer inte att gå som du tror" säger Luke till en upprörd Rey under en regnig scen och det är något som stämmer väl överens med vad filmen vill förmedla: det handlar inte om billiga twists hit och dit, utan mer om mänskliga sanningar som funnits under våra näsor hela tiden och som vi kanske är rädda att utforska vidare - sanningar som vi av någon outgrundlig anledning ser som stora mysterium. Detta är något som särskilt Luke faller offer för, som har blivit desillusionerad av allt som har med Jedi-riddare att göra och som har valt att leva ut sina sista dagar i en stormig ö. Han, Rey och Kylo Ren ges gott om mänskligt utrymme och andningsrum för att skapa mer komplexa porträtt än sina inramningar som "Legend", "Vader" och "Ett nytt hopp" och som starkast driver filmens budskap.

Scenerna som diskuterar vad Kraften är hör nog till mina favoritscener i filmen, särskilt den där Luke förklarar hur Kraften känns för Rey. Johnson förstår lika väl som Abrams att filmtittare måste ta distans från allt som Midichlorians heter för att istället omfamna den ursprungliga magin - utan att kännas varken mossig eller repetitiv. Det finns också en scen där Luke besöker ett heligt Jedi-tempel som fick mig att gråta en skvätt. Jag ska inte avslöja vilken scen det rör sig om här, men det är en scen som verkligen resonerade med mig - för mig skrek scenen mer "Star Wars" än någonting annat i exempelvis Rogue One och som fortfarande svävar över mitt huvud med sin retorik, visdom och emotionella slagkraft. Johnsons fokus ligger i de små, mänskliga ögonblicken och detaljerna som man inte ser så ofta i storfilmer och är något han absolut ska få beröm för.

Filmen kan kännas något utdragen mot slutet och det finns några scener som känns något klumpiga i sitt utförande, men det är väldigt små klagomål i en film som för övrigt bjuder på ögonspärrande spektakel, hårresande överraskningar och massor av klassiska rymdslag. Det är en film som värmer i denna bedrägliga vinterkyla och som kommer att väcka din inre Kraft till liv igen.

Om ni ursäktar, så ska jag leta upp John Williams soundtrack och lyssna sönder det...

Var snälla mot varandra när ni diskuterar filmen och må kraften vara med er

Phew! Krångligt namn, men en desto bättre film!

Det finns flera fördelar med att gå på Stockholms Filmfestival; festivalpubliken är i princip den mest respektfulla biopubliken du kan möta och man får chansen att fråga ut filmernas regissörer om sina verk, man framförallt får man se mängder av bra film som inte får svensk biopremiär förrän nästa år. En av höjdpunkterna i årets filmfestival var In Bruges-regissörens kritikerhyllade Three Billboard Outside Ebbing, Missouri, som med en argsint framfart och strålande rollprestationer bygger en känsloladdad och tänkvärd tragedi om sorg och svårigheten i att övervinna sin vrede.

Francis McDormand, som ju spelar mamman till den mördade dottern och som sätter upp tre bitska meddelanden till den lokala poliskåren, gör sin starkaste roll sedan Coen-brödernas mästerliga Fargo, som i sitt ohämmade ursinne och stora förtvivlan skapar ett smärtsamt porträtt av en mor som känner att hon kunde ha gjort så mycket mer för att förhindra sin dotters mord. Sam Rockwell i sin tur storspelar som bondlurkarnas okrönte konung med starka våldsbenägenheter och Harrelson gör även han ett fenomenalt jobb som den sympatiske polischefen, som försöker göra sitt bästa i ett fall vars spår har kallnat för länge sedan.

Jag var till en början inte särskilt säker på om jag gillade den mörka, slapstickartade humor och raden av karikatyrartade karaktärer, men snart slår det en att den otyglade ilskan är filmens själ, dess språk och att karaktärer inte kan göra annat än att ventilera ut sina frustrationer i form av våld, stereotypframställanden och ständiga provokationer; filmen leker snarare med klyschor än faller in i dem, som visar att filmens många hämnddrivna utspel trycker på ytterst mänskliga brister på djupet och som ger filmtittaren flera tillfällen att skratta till otillräcklighetens fula nylle.

Med andra ord lyckas regissören Martin McDonagh hitta en öm och human punkt i mitten av all fördärv, som i sitt Coen-doftande tragikomiska drama väver samman ett antal människoöden som vägrar be om ursäkt för hur de har behandlats och hur dessa behandlar andra tillbaka. Three Billboards är obarmhärtigt roligt, rörande och välskrivet och du bör absolut anteckna ett biobesök på almanackan när filmen har premiär nästa år.

Något osannolikt har hänt. En lika mirakulös som metodiskt bevarad hemlighet som gömts undan från det lilla som kvarstår av mänskligheten. Ett ögonblick som försvunnit med tiden, likt tårar i regn. Men i Blade Runners kala, döda värld finns det inget rum för dessa unika ögonblick. Den här sargade världen vägrar acceptera replikanter som sin egna och är direkt ogästvänlig, trasig, instängd och översköljs dagligen av hemskt oväder. Men ändå trivs jag. Ändå känner jag mig trygg i Denis Villeneuves hårt knutna grepp, vars dystopiska vision direkt överträffar föregångarens med sin överväldigande mänsklighet.

Den kalla stålen som omger den avskurna Los Angeles-staden, det piskande regnet som öser om kvällarna och det skärande neonljuset genom smogen kontrasteras med känslan av ett raspigt fotografipapper, en len pianotangent och en smutsig tygbit som väcker barndomsminnen, i en film som med allra största försiktighet återupptäcker Ridley Scotts oförglömliga filmvärld. Det är rentav poetiskt hur filmen nuddar vid så många mänskliga punkter i en så solkad planet, hur nostalgiska begär blommar upp i de mest otänkbara av stunder, där det vackra med filmen ligger i hur filmen struntar i om det är människor eller replikanter som interagerar med varandra i scenerna; det storslagna ligger i värdet som karaktärerna ger varandra och sin omgivning, där den minsta betydelselösa detaljen kan vara det största beviset på hur ovärderlig den mänskliga sentimentaliteten är.

Det som kanske mest förvånade mig med filmen är hur simpel den är i grunden. Trots det futuristiska scenariot och den cyberpunkiga teknologin känns filmen klassisk på något vis, likt de gamla dagarna där den filmiska berättarkonsten var den viktigaste pelaren. Historien doftar klassisk, hårdkokt deckar-noir, där ljussättningen och skådespelarnas (i synnerhet Harrison Ford) enorma närvaro helt dominerar scener. Kopplingarna till filmklassikern känns aldrig forcerade eller inklämt som fanservice, utan bakas naturligt in i en mörk, gåtfull berättelse med flera lager. Jag ska såklart inte säga alltför mycket om handlingen i sig för att inte förstöra överraskningarna, men jag kan säga att historien är otroligt välskriven och leder till en så genuint mäktig och fenomenal klimax att jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte fick tårar i ögonen av extas.

Många har kallat filmen för ett mästerverk och det är väl något som tiden får utvisa när filmen har smält ner ordentligt. Men detta är ingenting annat än en fantastisk filmupplevelse och en värdig uppföljare till en av filmhistoriens bästa filmer - det är en tung, seriös och vacker framtidshistoria som förutom lite småklen musik emellanåt och några irriterande produktplaceringar, helt förtrollade denne inbitne dystopifantast.