5) Harvey Birdman, Attorney At Law
Klassiska Hanna-Barbera-karaktärer gör upp i en rättssal om allt från Quest-familjens vårdnadstvister och Scooby Doo-gängets droginnehav. Genialt! Harvey Birdman hyllade den klassiska Cartoon Network-eran lika mycket som den injicerade en god dos juridisk torrhet i en stjärnspäckad nostalgi-remix. Adult Swims advokatkomedi var helt enkelt originell, skarp och raffinerad. Nothing further, your honor!

4) The Critic
Den kompromisslöse filmkritikern Jay Sherman håller än idag och är perfekt att slå på om man vill åt den där utsökta, subtila humorklimpen som ju även gjorde tidiga Simpsons så speciell. Sherman bävade aldrig för att totalsåga själlösa (och härligt parodiska) blockbusterfilmer och omfamnade alltid sina osäkerheter, vilket gjorde att man hejade på denne knubbige lille figur och förälskade sig i den romantiska New York-stämningen.

3) Freakazoid
Som liten älskade jag designen och färgerna, som äldre älskade jag seriens urspårade meta-sfären och dess starka Animaniacs-anda. Spielberg.producerade Freakazoid var en otraditionell superhjälteshow struntade i allt som logik hette, påminde starkt om Deadpools fjärde-väggen-brytande humor - fast på ett mer betydligt mer familjevänligt vis - och drev med nördkulturen på ett härligt svängigt vis.

2) Aqua Teen Hunger Force
Superb non sequitur-komedi som tillsammans med Space Ghost definierade Adult Swim-humormärke och som än idag roar, kungligt. Jag älskar det kontinuerliga skämtet där serieskaparna förnyar seriens premiss varje säsong - men är i själva verket exakt samma flamsiga nonsensserie. Seriens största och bästa behållning var givetvis grannen Carl Brutananadilewski, som med sin oursäktande New Jersey-attityd och grisiga beteende vinner mitt hjärta varje gång han öppnar sin oförskämda käft.

1) Ghost Stories
Ok, jag fuskar här. Tekniskt sett är denna spökanime inte alls en komedi - ursprungligen. Den råkar bara ha världens roligaste dubbning. När serien floppade i hemlandet och bad jänkarna att göra vad de vill med manuset förvandlades en usel familjehistoria till en rasande olämplig och hysteriskt lugnpunkterande parodi. Resultatet är alltså en totalt oseriös skräcksaga som skämtar om allt från abort, japansk gubbsjuka, rasism, kristna freaks och tidelag. Så roligt att man får andnöd...

Nu i natt, kl. 2:00 svensk tid, ska Oscarsakademin hedra förra årets bästa filmprestationer och jag tänkte lätt sia om vinnarna. Bästa Film-listan består av följande filmer: A Star is Born, BlacKkKlansman, Black panther, Bohemian Rhapsody, Green Book, Roma, The Favourite och Vice.

Generellt sätt tycker jag att filmrepresentationen här tyder på ett svagt filmår, eller snarare en av de märkligare blandningarna hittills. Musikala filmer som Bohemian och A Star is Born känns som givna publikfavoriter, medan Vice och Black Panther har inget här att göra. Vice kändes som en ljummen SNL-sketch och Black Panther... man kunde nog känna hur alla världens handflator unisont slog mot anletet när Black Panther blev nominerad som Bästa Film. Denna kom ju inte heller som någon överraskning med tanke på hur omtalat dess kulturella genomslagskraft för afroamerikansk presentation i film var och hur hårdförd Oscarskampanjen varit, men var ligger egentligen det konstnärliga värdet i filmen? Med en finstämd (och bortglömd) film som Moonlight förstår man, men med Black Panther? Inget mer än en standard Marvel-rulle, mest här för att plocka lite lätta politiska poäng, sticka ut lite med klippta klor. Så har ju Oscars alltid varit, egentligen. Ren politik.

Hur som haver! Personligen tror jag att Bästa Film-priset går till Green Book. Inte alltför kontroversiell, inte alltför väntat, en perfekt lagomfilm som berör alla och gör alla nöjda. Även om Roma är omtalat vill nog inte Akademin ge tyngsta priset till en Netflix-film ännu (man vill nog inte erkänna streamingvärldens insatser helt ännu), men Alfonso Cuarón kommer definitivt att belönas som Bästa Regissör om man följer mönstret - vilket man brukar göra - genom bland annat BAFTA och Director's Guild of America Awards. Spike Lee kommer alltså att snubbas här för hyggliga BlacKkKlansman, men har desto större manuschans.

Jag älskar Isle of Dogs och Mirai (mer om denna anime senare), men Spider-Man: Into the Spider-Verse kommer att knipa hem Animationspriset. Inte mig emot, egentligen - det är kanske den bästa Spider-Man-filmen som har gjorts sedan Raimis storhetsera och dessutom har Spider-Verse redan varit favoriten hos flera filmprisutdelningar, där den bland annat tog hem storslam hos Annie Awards.

De mest intressanta filmerna från förra året var nog guldklimparna från andra delar av världen, där framförallt Shoplifters och Cold War imponerade. Men här är det givet att Bästa Film-nominerade Roma vinner som plåster, och kommer även att vinna för det omtalade fotot (Cold War är min favorit i den kategorin). Jag gillade Roma skarpt för sin nostalgiska och personliga tidsskildring, men ska erkänna att jag inte direkt var helt emotionellt tagen av den så här i efterhand. Danska Den Skyldige och Sydkoreas Burning inte tog sig vidare i Oscarskvalen, rekommenderas dessa varmt.

Musikmässigt snubbades Michael Giacchino för Incredibles 2, som enligt mig var en av filmens vassaste aspekter. Här ser jag gärna att briljante Alexander Desplat belönas för Isle of Dogs och jag skulle inte blir alltför besviken om Mary Poppins vinner här - även om filmen i sig var medioker som bäst - men här vinner nog Black Panther. Det är såklart roligt att svenske Ludwig Göransson har Oscarschans, även om jag anser att Panther-musiken i sig är rätt generisk och andefattig. Jag förväntar mig också att Black Panther vinner Bästa Sång, men enligt alla Oscarssierskor kommer Akademin "go Gaga" för populära A Star is Born-sången Shallow. Personligen hade jag älskat att se "Spurs For Wings" från Buster Scruggs vinna här, som ju var en av förra årets musikhöjdpunkter för egen del.

The Favourite tar hem scenografi, kostym och satsar på att The Favourite - förmodligen Yorgos Lanthimos bästa film - också kammar hem originalmanus för sitt skarpa och eleganta manus, medan antingen If Beale Street Could Talk eller BlacKkKlansman har störst chans på Manus baserad på förlaga.

Mer tekniska Oscars som ljudmix, ljudredigering och filmklippning går garanterat till publikfavoriten Bohemian Rhapsody och jag tror också att kritikerhyllade prestationen av Rami Salek går hem hos juryn som Bästa Manliga Huvudroll - även om Bale även kan imponera domarna med sin rejäla skådespelardedikation. Bästa Kvinnliga känns lite mer osäker, men Glenn Close kan ta hem ett "det var på tiden"-pris för pärlan The Wife. Det förtjänar hon, faktiskt, även om Olivia Colman också gör bra ifrån sig i The Favourite. Att Gaga dessutom är nominerad här - istället för exempelvis Toni Collette i Hereditary - är bisarrt...

Birollsmässigt är det också absurt att inte se Timothée Chalamet (A Beautiful Boy) eller Tilda Swinton (Suspiria) bland de nominerade, men de aktuella birollslistorna är inte så knepiga heller. Jag ser gärna att mysgubben Sam Elliot också tar hem ett "det var på tiden"-Oscar för alla dessa år, men tror att populära Mahershala Ali åter får en skjuts i karriären med ännu en statyett. Effekt-priset går nog till Infinity War och jag har ännu inte hunnit spana in de nominerade dokumentärfilmerna.

Avslutningsvis ska det bli intressant att kika på årets galashow (om jag orkar hålla mig vaken) med tanke på hur Akademins försök att förnya sig fallit platt gång på gång; deras popularitets-Oscar (i ännu ett försök att ge Black Panther mer uppmärksamhet) möttes med bitande kritik, galan blir utan värd efter att Kevin Hart hoppade av sedan Twitter-krigarna varit i farten och senast kapade man sändningstid från klipp- och sminkkategorier för att istället klippas ihop under pauser i ett out of touch-försök att göra galan mer attraktiv - något som Akademin nu åtgärdat efter att Editors Guild rasade. Det är inte så konstigt med tanke på att de har kämpat med ständigt dalande tittarsiffror och svalande TV-tittarintresse. Är det ens någon som minns vilka filmer som vann Bästa Film de senaste 10 åren, exempelvis? Green Book kommer nog att hamna i glömska lagom till nästa år, men det fascinerar mig hur Akademin uppmärksammar den alltmer växande superhjältegenren och den starka närvaron av en Netflix-film. Vi får se hur det hela går...

Vilka filmer hoppas du vinna i år? Vilka andra filmer förtjänar att uppmärksammas mer?

Jag hade verkligen inte särskilt stora förväntningar på James Camerons lilla passionsprojekt Alita efter floppvibbarna och kritiken den har fått, men gick ändå och såg Robert Rodriguez tappning och känner mig helt omvänd. Alita: Battle Angel är inte på något sätt något mästerverk. Långt ifrån perfekt. Den kan bitvis vara töntig, klyschig och smårörig, men ändå lyckas den engagera och fläta samman trådarna så... rätt. Filmen känns så rätt, på något sätt. Framförallt känns den klassisk och tillfredställande och inte så där tråkigt slätstruken som många dystopier och young adult-filmer kan kännas idag.

Tvärtom har Robert Rodriguez läckra lilla cyborgfest massor av personlighet och själ, som gör att exempelvis relationen med den stundtals dåligt spelade pojkvännen Hugo känns charmig och det finns en sådan intensitet och elektricitet inför slagsmålsscenerna att man ständigt stannar upp för att supa in atmosfären. Titelfiguren är också fantastiskt driven, en krigarhjältinna med hjärta och själ som engagerar genom hela sin utveckling. Jag föll också för filmens look, atmosfär, oemotståndliga energi och detaljrikedom som i övrigt ramade in en lyckad Hollywood-blandning av Alita-animen och mangaförlagan. Man förlorar sig helt i denna brutala cyborg-värld på ett sätt som exempelvis den amerikanska Ghost in the Shell-rullen helt misslyckades med.

Alita är alltså inte bara Rodriguez bästa film sedan Sin City, det är också en av årets allra bästa bioupplevelser. Risken är stor dock att filmen inte spelar in tillräckligt mycket för att garantera en uppföljare, för efter cliffhangerfinalen vore det ju ett brott mot mänskligheten att inte avsluta Alitas spektakulära historia. Det vore tragiskt, så se till att se den. Gärna på Imax med bästa möjliga ljudsystem. Det är denna filmpärla värd.

Tro mig, man vänjer sig vid ögonen...

När jag intervjuade Wreck-It Ralph-skaparna Rich Moore och Clark Spencer (Phil Johnston var inte tillgänglig) berättade Moore att det var en utmaning att göra en uppföljare till den TV-spelshyllande Disney-succén och menade bland annat att man behöver en bra anledning för att expandera filmvärlden. I fallet med Ralph Breaks The Internet föreföll det sig enbart naturligt att ta steget vidare till Internets oändliga värld efter att ha personifierat arkadhallen och det märks tidigt att filmskaparna inte bara vet vad de gör - de älskar det, fullständigt.

Klivet ut till Internets många skinande kvarter känns nämligen som en passande plats att reflektera Ralphs och Vanellopes inre resor när hennes arkadspel Sugar Rush hotas att stängas ner för gott - och deras vänskap sätts på prov när den glitchiga prinsessan frestas av mätets alla möjligheter. Denna logotypproppade metropolis är nämligen fullproppad med smarta detaljer och kul återgivningar av existerande varumärken, på ett vis som den irriterande Emoji-filmen hade önskat kunna vara. Det kan visserligen bli något bullrigt när Ralf hoppar på en massa Internet-trender och sidospåren tar sin lilla tid, men här finns ändå gott om fokus på karaktärernas utveckling och osäkerheter när de utsätts för Internets bästa - och värsta - sidor, där allt från negativa kommentarsfält och distansrelationer tas upp.

Däremot finns det inte lika höga insatser som den första filmen. Det är svårt att slå de där riktigt emotionella scenerna från föregångaren - i synnerhet det tårdrypande ögonblicket som Ralf upprepar sitt Bad Anonymous-mantra, dykandes ner i en vulkan - och det hot som utgör filmens sista akt känns inte riktigt lika hotfullt då man inte har samma intima koppling till den överväldigande webben som man har med den nostalgiska arkadhallen. Men det filmskaparna gör bra är att ta vara på Ralph som filmens huvudsakliga antagonist. Han är ju trots allt en TV-spelskurk och man förstår hans klängiga beteende när Vanellope frestas att stanna hos Gal Gadots coola spelhjältinna Shank. Konflikten som uppstår mellan TV-spelsfigurerna känns utarbetad och trovärdig, för något så enkelt som att Vanellope säger "Jag älskar dig" till Ralph gör att man verkligen fäster sig vid relationen och känns som filmens sanna hjärta.

Därför är det lite synd att Internet-inramningen kan ha en tendens att överbelasta filmen, där skojigt designade Internet-fenomen såsom skumma pop up-filurer och självmedvetna Disney-prinsessor från en fansajt lätt kan överbefolka scener. Å andra sidan bjuds det på massor av skratt, energi, charm och kul kommentarer om våra uppkopplade vanor och klassiska Disney-konventioner. En av favoritscenerna är exempelvis ett oväntat musikalnummer som utspelar sig i det ruffiga onlinespelet Slaughter Race och som älskare av animation uppskattar jag detaljer som exempelvis trend-algoritmens konstanta stilbyte genom filmens gång. Med andra ord finns det massor att hämta här om man älskar den första filmen och även om uppföljaren inte riktigt är lika emotionellt vass som sin föregångare finns det något för alla i denna söta och kärleksfulla webbodyssé.

Cinema Paradiso. Den gode, den fule och den onde. Otaliga andra Leone-flmer. The Mission. The Thing. The Untouchables. The Hateful Eight. Morricone omdefinierade i princip filmmusiken och skapat några av de mest odödliga och bästa filmmotiven i filmhistorien. Och nu bär det av, till Ennio Morricones sista musikturné, och sin sista konsert i Sverige. Jag har aldrig varit på en Morricone-konsert förut och ser fram emot en storslagen musikupplevelse - även om detta också är ett farväl till svenska fansen. Det kommer bli en oförglömlig kväll...