Double-feature!

Jag hade egentligen inga förväntningar (alls) på Jon Favreaus version av Disneys klassiska savannsaga, men blev ändå förvånad över hur livlös denna digitala "nytolkning" faktiskt var. Medan jag uppskattar Discovery Channel-tonen i vissa längre tagningar och de imponerande djuranimationerna kändes detta som helt fel film att applicera fotorealism på. Realismen sabbar nämligen mycket av förlagans uttrycksfulla personlighet och musikalnumren lider av den begränsande jordnära tonen när djuren plötsligt bryter ut i sång. Den nya forcerade humorn sabbar dessutom vissa dramatiska ögonblick, i synnerhet hyenorna som spelas av Keegan Michael-Key och Eric Andre tajmingen i vissa dramatiska sekvenser förstörs av slaviskt imiterade berättandet. Denna Lejonkungen känns också onödigt snackig (Timon och Pumba är ad lib-mästare helt plötsligt) och de nya scenerna tillför egentligen ingenting nytt till dramat, vilket mest påminner om hur tajt och makalöst välgjord den tecknade versionen faktiskt är. Detta gör att filmen i stort känns mekanisk och livlös, trots att det egentligen rör sig om exakt samma historia och samma musik - fast i mer urvattnad format.

Mirai, Min Lillasyster var å andra sidan helt underbar. Värmande, vacker och vis. Det ska erkännas att jag hade lite svårt att acceptera premissen till en början, dock; att en bortskämd liten skitunge agerar protagonist kändes inte alltid som ett helt självklart val när hans lillasyster från framtiden försökte lära honom livslektioner. Jag var inte heller helt såld på det episodiska upplägget. Ändå lyckas Mamoru Hosoda med konststycket att visa en liten familjehistoria genom en kosmisk lins; regissören tappar aldrig siktet om kärlekens kraft och vad man tar för givet under livets gång. Filmens sätt att behandla hur annorlunda saker kan se ut från olika perspektiv är osentimentalt och väldigt äkta, vilket gör det sparsmakade tidsresandet väldigt njutbart. Filmens sista tjugo minuter är dessutom så hjärtknipande att många i biografen försökte gömma sina snyftningar, något som visar att Hosoda ännu en gång lyckas behärska sin förmåga att skapa emotionell resonans. Med andra ord är detta en av årets allra finaste bioupplevelser hittills och älskar man Hosodas tidigare verk är detta inget undantag.

Med andra ord: skippa Simba.

Nu kommer kanske inte titeln ovan som någon större överraskning och mina kollegor har ju redan i omgångar profeterat om filmens faktiska uselhet, men jag var störtsugen på ett storskaligt kaiju-kaos sedan Gareth Edwards försökte sig på en amerikansk Godzilla. Toho-titanerna har varit en del av min barndom och varje mäktig trailer skrek av besinningslös potential - att se Ghidorah och Gojira duellera om monstertronen såg ut att vara en våt fanservice-dröm som skulle räcka långt efter premiären.

Men hur mycket jag än vill gilla monsterbråket och en rad genuint häftiga slag i luften, i havet och underjorden var filmens fruktansvärda dramaturgi svår att smälta. Om Edwards filmtolkning från 2014 tråkade ut efter att, helt omotiverat, ha tagit kål på den enda vettiga karaktären inom filmens första tjugo minuter, kommer King of Monsters överflöd av karaktärer snarare att irritera med sina tafatta motiveringar. Pappan som också är rovdjursexpert fungerar som huvudperson, medan resten bara finns där för att spy ur sig exposition. Skurken i filmen slänger upp en livesänd Powerpoint för att förklara hur människan istället är roten till all ondska och att vi är de egentliga monstren i ett desperat försök att nyansera vår relation till naturen på det mest enfaldiga och förenklade sättet, vilket känns som filmen i ett nötskal: det sägs, skriks och gapas mycket, men det händer samtidigt ingenting på ett emotionellt plan. Det finns ingen "sweet spot" eller andrum mellan alla mänskliga konspirationer och filmens svulstiga huvudnummer: monsterbråket. Det finns faktiskt bara en enda emotionell scen som lyckas resonera med mig och som kändes väldigt Godzilla på ett poetiskt vis, men fram tills dess får man stå ut med papperstunna intriger och Emmerich-doftande comic relief-karaktärer (höjden av humorn kommer när en karaktär kopplar namnet Ghidorah till gonorré).

Mänskliga karaktärer behöver såklart inte heller vara en dålig sak i en Godzilla-film. Faktum är att en Godzilla-film vore rätt tråkig utan att se hur monstergudarnas förödelse påverkar oss vanliga dödliga. Se bara på kritikerhyllade Shin Godzilla från 2016, som med sin påhittighet (eller brist på det) och politiska intriger fick till en utsökt samhällssatir i skuggan av det växande mutanthotet. I King of the Monsters känns det som att vuxna människor pratar som snäsiga ungdomar, som om manusförfattarna aldrig har interagerat med en endaste människa. När ett gnälligt barn sedan raserar skurkens obegripliga världsbild genom att skrika "DU är ett monster!" saknar ju uselheten motstycke. Det hela är nämligen alldeles för spretigt och tomt på samma gång.

Dessutom är jag inte helt nöjd med monsterkriget i sig, som här påminner mer om den migränframkallande actionkaoset från Transformers-filmerna och ser stundtals ut som kletigt CGI-klägg. Det är tröttsamt att se varelserna slåss i mörka stormar, regn, rök, dimma, bråte och annat som står i vägen hela tiden och i synnerhet Antarktis-fighten var en enda röra. Det finns som sagt några ögonblick som är svåra att inte gilla om man exempelvis älskar Mothra och God of War-kompositörens pampiga musik tonsätter de japanska monstrens storslagna framfart på ett nästintill helt perfekt vis. Men den röriga regin, det platta manuset och filmens fula look gör dessvärre detta till en rätt frustrerande filmupplevelse. Här kändes Edwards retliga regi och fotot från 2014-filmen mer lockande och även Kong: Skull Island bjöd på mer tillfredsställande monsteraction.

Vänta på ett monstermontage på Youtube istället för att klicka hem en biobiljett för denna. Eller gräv efter äldre guldklimpar som originalet från 50-talet, Godzilla vs. King Ghidorah och Giant Monsters All-Out Attack istället. Eller vad som sägs om spana in Shin Godzilla?

Jag kunde inte riktigt sova inatt. Jag vred mig av febrig längtan efter Deadwood-filmen och det hjälpte nog inte heller att jag precis slutförde min tredje Deadwood-maraton för att ha serien färsk i minnet inför filmpremiären. Jag halvdrömde om Cutter, Jane, Alma, Swearengen, Bullock och alla andra märkvärdiga Deadwood-invånarna och jag vaknade okristligt tidigt för att slå på HBO-appen.

Några timmar senare sitter jag med tårar i ögonen efter att ha tagit farväl av en kär gammal vän. Detta är alltså det definitiva slutet för Deadwood-serien, som ju efter tre briljanta säsonger lades ner och som nu avrundas på bästa möjliga sätt. Det är osentimentalt, men också djupt rörande. Det är brutalt, men också varmt och nästan poetiskt. Mycket är sig likt i gränsstaden Deadwood, men mycket har också förändrats och åldrats med värdighet. Bordellbaronen Swearengen är dödligt sjuk och följer sina gamla rutiner, men det gör honom inte mindre relevant; civilisationen har helt enkelt börjat komma ikapp honom, särskilt när ärkesvinet Hearst fortsätter sin framfart som senator och tågar åter in i Deadwood för att klämma ur stadens sista förmögna droppar. Då är det tur att man har Bullock som sheriff, som nu är argare och tuffare än någonsin.

Skaparen David Milch tar skickligt fram det mest koncisa och värdefulla ur Deadwoods själ, som med sin vassa förkärlek till lingvistikens ädla konst och sitt nostalgiska reflekterande får mig att önska att filmen aldrig tar slut. På knappa två timmar blir Deadwood-fansens våta dröm besannad på ett eftertänksamt och fint vis. Oavsett om du har följt Deadwood eller inte är bekant med serien har du alltså ett värdigt avslut på en sedan länge oavslutad västernberättelse att vänta. Filmen hade förvisso mått bättre av att skippa de forcerade flashback-scenerna från serien och filmen hade definitivt mått bra av att vara minst 10 timmar längre, men jag är tacksam över att ha fått en så välskriven epilog till denna mästerliga TV-drama. Livet går vidare. Skål för alla vackra jävla kuksugare som knöt ihop denna 13-åriga säck.

Slutet på en skitig och underbar era

Best of-vågen fortsätter! Jag ville egentligen följa upp min förra extremt långa Best of-titel med något ännu virrigare och behandla något onödigt obskyrt poänglöst, men jag blev på en sådan varm västern-humör häromdagen att den planerade Best of-Animerade matscener som ser smarrigare ut än föda i live action-filmer får helt enkelt vänta.

(5) Unforgiven
Den legendariska revolverliraren Clint Eastwood förvandlas till ett mordiskt monster i vad jag anser vara den bästa av Eastwoods cowboy-legender, som snarare smyger in i det regniga nattmörkret täckt i sina fienders blod än att rida ut mot solnedgången som någon nobel hjälte. Unforgiven var en mörk och välskriven våldshistoria som - likt filmtiteln antyder - är svår att glömma.

(4) McCabe & Ms. Miller
Vad jag uppskattar med denna karga filmpärla är dess oromantiska och molokna västerntolkning, där jakten på den amerikanska drömmen vadade i gyttja, frost och snö. Leonard Cohens ljuvligt dystra toner satte den perfekta stämningen i en anmärkningsvärd, realistisk och fantastiskt blek anti-västern som fångade den mänskliga kylan och dysterheten från det gamla Amerika.

(3) Once Upon A Time in the West
Av alla Sergio Leones spaghettiwesterns var nog Once Upon A Time in the West hans mest stilbildande och skickligaste verk. Ennio Morricones munharpa river så skönt i den sandiga tystnaden, där den täta regin och den vassa klippningen bygger upp dueller så magnifikt att man ofta tappar andan. Inga ord behövde egentligen sägas - Bronsons isiga blick sade i princip allt.

(2) The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
Svartvita västernmyter nystas upp i ett komplext drama om hur Jesse James-legenden nådde sitt slut. Casey Affleck och Brad Pitt storspelar i subtila och mänskliga rolltolkningar som gör det avgörande mordögonblicket till en av de mest hjärtskärande ögonblicken jag har sett i en westernberättelse. Fotot och musiken är dessutom sanslöst gripande och ramar omsorgsfullt in en historia om vår flyktiga perception.

(1) True Grit (2010)
Första gången jag såg Coen-brödernas version tog det ett tag för mig att smälta historien och jag minns att jag en gång vaknade mitt i natten, tårögd och otroligt berörd av Matties inre resa. Sedan dess har jag sett filmen fler gånger än jag vågar erkänna (en vana med Coens filmer) och varje gång uppskattar jag prestationerna, berättandet och karaktärerna mer än sist. True Grit levererade en råbarkad hämndsaga som undvek klyschor och som fångade vilda västerns alla egendomliga drag på ett vackert vis. Scenen där Rooster rider ut med förgiftade Mattie, passerar de nedskjutna gängmedlemmarna, rider tills den flåsande hästen kollapsar och kutar för allt vad den gamla sönderalkoholiserade gubbkroppen orkar med flickan i famnen - samtidigt som hon fortfarande har odågan Chaney i sikte - kan mycket väl vara den mest emotionella västernscenen jag någonsin har sett. Hailee Steinfeld stal dessutom varje scen hon medverkade i och slutscenen lämnade en tomhet som fortfarande förföljer mig.

Vilka är dina västernfavoriter?

Berättarmässigt kändes ju mellanfilmerna Ant-Man 2 och Captain Marvel alltid lite dödsdömda med tanke på vilken hög ribba Infinity War lade förra året. Jag hade därför inga särskilt höga förhoppningar om Captain Marvel, men då superhjältinnan var tänkt att introducera nästa serietidningsepok i denna långa hjälteföljetong faller hennes solofilm desto mer platt än förväntat.

Hjältinnan saknar nämligen personlighet och saknar drivkraft under majoriteten av filmens gång, där karaktären mest känns som ett blankt blad som möter extremt lite motstånd. Detta gör att filmens första halva inte fungerar överhuvudtaget; Larsons känslolösa superkrigare leder mest till onaturliga mänskliga interaktioner och en riktigt ojämn ton i en annars trist konspirationshistoria som involverar utomjordiska krigare. Inte ens när Larson ryker ihop med en kraftigt föryngrad (och desperat) Samuel L. Jackson hittar filmen någon bra grund att stå på och som tittare vill man mest smyga iväg till en pågående visning av Alita: Battle Angel. Man drunknar nämligen i exposition, hopplösa skämt och pratiga scener istället för att följa en persons återupptäckt av sig själv. När man väl når den där inspirerande punkten, där äntligen Carol förstår vem hon är, känns det som att ögonblicket kommer alldeles för sent. Det är helt enkelt svårt att känna av den där renande, hårresande triumfen när nästa scen är en förfärlig actionscen med No Doubts "Just A Girl" i bakgrunden.

Roligare blir det när Nick Fury slår ihop sig med en mystisk katt kallad Goose och denna duo den senare halvans största behållning, men mest undrar man varför berättelsestrukturen känns så bakvänd. Varför ska vi bry oss om robotliknande Carol Danvers, överhuvudtaget? Vad är ens poängen i att inte låta huvudpersonen agera som en människa? Avengers-hjälten The Vision, som ju är en maskin, hade mer själ än så här. Jag vet att några av mina kollegor här ogillar Wonder Woman-filmen, men... där hade hjältinnan åtminstone lite personlighet! En drivkraft, med ett tydligt mål! En handling, med dilemman! De fem (!) manusförfattarna som skrev Captain Marvel hade uppenbarligen ingen aning om någonting och resulterar i en förvirrad ursprungshistoria som aldrig tillfredsställer.

Captain Marvel är med andra ord en trist och förutsägbar standardrulle i Marvel-världen som spelar lite i samma "vem bryr sig"-liga som exempelvis Doctor Strange-filmen och som man egentligen inte behöver se som förberedelse inför Endgame. Det mest anmärkningsvärda med den där filmen är att filmkritiker överhuvudtaget omfamnar detta istället för att lyfta en fantastisk film som Alita. Så... se gärna Alita, för andra eller tredje gången.

Nu ska jag stå och blänga, i två timmar