--- Alien: Covenant var spektakulär ---

Covenant kan nog bäst beskrivas som ett kärleksbarn mellan Alien och Prometheus; den utsatta stämningen från Alien och skapelsefilosofin från Prometheus blandas ihop till en sensationellt skräck-actionhybrid som inte alltid samsas - och som även dras med problem från Prometheus - men som i helhet bjuder på en äcklig och visuellt slående monsterupplevelse.

Covenant är en skräckinjagande uppföljare till Prometheus, men på mer ett romantiskt plan. Det för tankarna till Mary Shelleys gotiska alster, på ett sådär obehagligt perverst plan som bara Scott kan få till. Skapelsemytologin från Prometheus sätts på sin spets när ett gäng kolonister upptäcker någonting hemskt fel med vad som i första anblick är en paradisplanet...

Det finns både en elegans och en morbiditet i filmens skapelsetema. Det spinner vidare på Prometheus maktrelation mellan skaparen och tjänaren, där temat muteras till någonting perverst och där kärlek och förakt i princip blir samma sak. I synnerhet står filmens androider för filmens mest engagerande handling, som just behandlar temat om tjänaren och skaparen och jag önskar att filmen hade helt fokuserat på vem som var det verkliga monstret.

Men eftersom Alien står i filmtiteln, är farliga Xenomorphs att vänta och i ärlighetens namn hade filmen kanske vunnit på att fortsätta distansera sig från det klassiska filmmonstret, lite som Prometheus. De nya monstrena är underbart läbbiga, men mot filmens sista 10 minuter känns Xenomorphen något överflödig - trots en effektivt obarmhärtig slutscen. Jag ska inte säga alltför mycket såklart, men filmen hade förmodligen klarat sig utan ett sista genomskinligt försök att skrämma slag på publiken.

Jag tror också att filmen hade vunnit på att förstärka kolonibesättningens logik lite mer. Det ska sägas att jag gillar den här besättningen betydligt mer än den i Prometheus och jag förstår varför de undersöker paradisplaneten, men när de dras med samma oförsiktighet som i Prometheus kan saker och ting snabbt falla platt. Sätt på er hjälmar, åtminstone!

Men jag ska erkänna, jag är rätt förlåtande i den punkten. Jag ser goda anledningar till att karaktärer agerar som de gör och jag är också ganska förlåtande till väldigt bekanta scener från Alien-filmerna. För även om finns det scener som känns mer än lovligt familjära vid det här laget, såsom den klassiska födseln ur bröstkorgen, hittar Scott ändå nya sätt att presentera dessa ögonblick. En scen där Xenomorphen tar sina förstå kan exempelvis te sig märkligt vacker i sin motbjudande presentation, eller en scen där en Xeno och en maskin möts kan kännas intressant, häftig.

Jag njuter i stora drag av Ridley Scotts bibliska, gotiska rymdopera. Jag smälter som smör när androider interagerar med varandra, jag gottar mig i de frånstötande skapelsebilderna och jag älskar den där obeskrivliga ondskan som sjuder i bakgrunden. Det finns helt enkelt ingen som trollbinder med äckel päckel och futuristiska landskap lika mycket som gubbstollen Ridley Scott. Ridley Scott gives no fucks och jag älskar det - trots sina brister.