--- Mycket Shell, Lite Ghost ---

När jag såg kultfilmen Ghost in the Shell för första gången som tonåring, blev jag hårt präglad av den. Jag var kallsvettig, hade tårar i ögonen när eftertexterna rullade. Det var mycket att ta in som trettonåring, men jag visste redan då att jag var förälskad i Ghost in the Shell-världen. Idag känner jag mig lyckligt lottad över att ha upplevt och konsumerat denna vackra, mörka framtidsvärld, för att den alltid inspirerar och driver mig i mitt skrivande och skapande.

Om den amerikanska filmversionen skulle ha varit mitt allra första intryck av Ghost in the Shell som trettonåring, hade jag mest troligt inte känt samma sak. Jag skulle vara betagen av det visuella, men som filmvärld skulle jag inte återbesöka den på samma sätt och skulle då förmodligen ta miste av allt det som gjorde Ghost in the Shell så speciell, så unik. För denna Ghost in the Shell känns redan för bekant, för lågsint.

För er som redan har tagit del av Major Kusanagis äventyr genom kultfilmerna, mangan eller den magnifika tv-serien, finns det nämligen väldigt lite att hämta här. Filmen är ett "best of"-homage till den första Ghost in the Shell-filmens läckraste actionscener och spektakulära vyer, där du som initierat GitS-fan kommer att känna igen många scener från originalet - som i princip klistrats över i live action-format. Men det är också allt du får; du får saker du redan har sett eller känner igen, utan att någonsin tillföra någonting nytt eller tankeväckande.

För mig var Ghost in the Shell alltid utmanade. Komplicerad. Provocerande. Ghost in the Shell-världen var hårt knuten till vår nutid, där individualismen och samhällsstrukturen alltid sattes på sin yttersta spets för att berätta nya sanningar om vår sköra, desperata mänsklighet. Den här filmen, å andra sidan, gör sitt yttersta för att simplifiera mycket av Majorens existentialism och den värld hon bebor. En karaktär som exempelvis blivit övergiven och ignorerad av samhället i den japanska versionen, är i denna film bokstavligen övergiven, som gårdagens sopor. Majorens inre konflikt om hennes mänskliga existens förvandlas här till en jakt på sitt förflutna - ett förflutet som i originalen aldrig var särskilt viktigt att utforska, eller åtminstone inte i denna bleka Robocop-tappning. Antagonisterna i originalen hade också många lager och engagerande motiv och som präglade både Majoren och samhället i stort, medan de platta skurkarna i denna filmversion bara finns till för att ge Majoren ett fysiskt hinder. Gäsp.

Jag förstår samtidigt mycket väl vad filmen är ute efter: att välkomna nya tittare till framtidens Japan. Folk som aldrig har upplevt Sektion 9's kamp mot cyberterrorism kan i denna film lättsamt introduceras till en cool, Blade Runner-doftande värld med vilda Yakuza-cyborgs och hårda insatsstyrkor. Jag förstår denna tanke helt och hållet.

Jag förstår också att filmen menar väl. För trots att filmskaparna tagit avstånd från Ghost in the Shells filosofiska natur, vill den så gärna nudda vid den dystopi-utopiska glansen och det finns ju faktiskt mycket uppföljarpotential. Jag gillar Tugosa, Batou och Arimaki, även om de inte gör jättemycket. Jag gillar också den visuella stilen och designen, även om den ibland kan bli överdriven (de där hologramfiskarna som simmar på bilvägarna är en seriös trafikfara). Även de tystare scenerna lyckas engagera, men så fort den träiga dialogen drar igång igen, är den blanka illusionen återigen bruten.

Kortfattat kan man säga att den amerikanska Ghost in the Shell är så ofarlig och oförarglig en actionfilm kan vara, vilket inte alls passar Ghost in the Shell. Ghost in the Shell ska överraska, vilket denna filmversion aldrig riktigt gör. Filmen utspelar sig precis som du tänkt dig att den ska göra och mystiken blir som bortblåst.

Om du alltså vill uppleva Ghost in the Shell-fenomenet för första gången, rekommenderar jag dig att istället rikta uppmärksamheten till kultfilmerna, den animerade tv-serien och mangan. Den här filmen ser bra ut, men saknar dessvärre en ande.