Korra BOOK 4-premiär; Recension

S0401 - After All These Years

Det var med visst vemod som jag började titta på premiären av Book 4: Balance. Det slog mig att det här är den sista säsongen av Legend of Korra, en serie som verkligen hunnit sätta sina spår hos mig. Men det är samtidigt äckligt spännande att se hur serien tänker knyta ihop säcken och enligt mig är "After all these years" ett tydligt tecken på seriens avrundning ligger hos trygga händer. Faktum är att detta är den bästa säsongspremiären i både A:TLA och LoK.

Låt oss träda in i spoiler-territorium för att ta reda på varför!

Handlingen hittills
Om inte trailern eller de senaste klippen var en tillräckligt stark indikation, så har Legend of Korra verkligen gått igenom en stor förändring. Inte nog med att tre år har splittrat vännerna åt och har åtagit sig markanta roller inom den politiska återställingen av Jord-nationen: Korra saknas helt ur bilden och har numera ersatts av den Jedi-doftande luftbändar-ordningen.

Asamis ekonomiska framgångar har kopplat samman infrastrukturen mellan Republic City och Jord-nationen, en förtjänst som hjälpt president Raikos diplomatiska band med prins Wu - näst på tur att ta över kronan i Jord-riket. Någon som dock inte är helt nöjd med Raikos växande politiska nätverk är Mako; han tvingas agera livvakt åt den arroganta prinsen och därmed avlösas från Beifongs polisstyrka, bara så att presidenten kan hålla prinsen i sin ficka.

Samtidigt har metallklanen etablerat sig som världens stormakt och som de officiella fredsbevarna. Tillsammans med Bolin och den älskvärde entreprenören Varrick, har general Kuviras militära framfart växt i rasande fart. Delstat efter delstat, befriar hon landet från laglöshet och med hjälp av sina mecha-dräkter och sitt enorma folkliga stöd, förenar hon landet till ett stolt rike. Eller ja, det är den bilden hon vill att folk ska ha av henne. För bakom kulisserna tycks hon ha något mer planerat än att bara ena landet och tycks maskera sina brutala erövringsmetoder bakom sin "generositet" gentemot de utsatta invånarna. Det hintas om att hon vill åt landet malm-resurser till varje pris, men det ligger något annat lömskt i sikte för henne. Något betydligt värre...

En vuxen ton
Jag konstaterade detta redan i Book 3, men den här gången känns det verkligen som att serien har växt till sig ordentligt. Inte enbart för att serien har förändrats stilmässigt och inte heller på grund av den politiska vikten den har fått, utan för att serien tydligt visar att den kan sköta ett komplicerat berättande på ett klockrent vis. Strukturellt sett har de många intrigerna och karaktärerna hittat en riktigt fin balans med varandra och omfattningen av denna enorma fiktionsvärld känns mer naturlig än någonsin. Tempot är klockrent och expositionen är betydligt smidigare hanterat än exempelvis säsongspremiären av Book 2. Det kändes faktiskt som att titta på en 50-minuters avsnitt av samtliga aktuella kvalitetsserier, fast i ett animerat 22-minuters format. Så bra är det.

Relationer mellan redan etablerade karaktärer känns även genuina och får precis lagom rampljus för att inte roffa åt sig alltför mycket utrymme från nya karaktärer. Mötet mellan Asami och Mako är ett exempel på mognadsnivån serien har nått: efter all kärleksstrul var deras interaktioner alltid väldigt obekväm, men efter tre år möts de igen som gamla goda vänner. De har lämnat det förflutna bakom sig och lever äntligen i nuet. Det kändes rätt belönande att se dessa två hitta en väg mellan all tonårsdrama och bemöta varandra som vuxna människor.

Kuvira är lovande
De nya karaktärerna i sin tur får gott om utrymme att visa vad de går för, utan att någonsin ta ifrån rampljuset från redan etablerade karaktärer. Redan efter ett avsnitt känns de främsta nykomlingarna - prins Wu och general Kuvira - som självklara delar av den här världen och man vill se mer av dem. Framförallt Kuvira gjorde ett starkt intryck och är redan en given favorit.

Zelda Williams röstskådespel är både kall och närvarande, hoppar smidigt mellan ödmjukhet och hotfullhet i sin ton. Hennes bakgrundsmusik är pampigt, men också väldigt metodisk. Sättet hon slåss på är aggressivt, men också väldigt elegant. Hennes långsiktiga mål är goda, men också dunkla. Det är en både mystisk och väldigt färgstark karaktär vi har att göra med.

Hennes brinnande målmedvetenhet och sättet hon lindar in generositet och ödmjukhet i sina hänsynslösa förhandlingsmetoder är bara så hänförande och underhållande. Scenen där hon låter banditerna välja mellan att ansluta sig till hennes armé eller att få sina armar avhuggna på tågrälsen (!) är ett underbart sätt att visa vad karaktären går för, likaså scenen där hon försöker manipulera guvernören att lämna över hans svältande folk till hennes armé. Att sedan se den stackars guvernören tvingas sätta sin lojalitet till henne efter att en bandit stjäl folkets förnödenheter (mest troligt anlitad av Kuvira själv) och att se banderollen rulla ut bakom Kuviras auktoritära kroppshållning, samtidigt som hon förklarar delstaten som "räddad"... gav rysningar. Hennes sanna motiv är inte helt klara än, men allt jag vet är att jag längtar efter att få se mer av henne.

Komiska andrum och känsloladdade ögonblick
Med tanke på hur mörkt säsongen började, är det skönt att få sina mer lätsamma andrum. I det komiska planet lyckas framförallt göra prins Wu till en humoristisk höjdpunkt. Hans tafatta raggning på Asami, hans okänsliga beskrivning av sin fasters brutala död och ögonblicket misstar en jordgubbspaj för sitt eget blod talar verkligen volymer för karaktärens dryghet och visuella humor. Jag gillade också scenen där Meelo beskriver sig själv som karlakarl, med muskulösa näbbdjursbjörnar och rockig musik i bakgrunden. Det förde tankarna till The Last Airbender och den mer utflippade tonen den hade.

Men sedan återvänder man till de mer seriösa delarna och man påminns plötsligt hur mycket allt har förändrats. Ögonblick som Opals besvikna blick mot Bolin eller som guvernörens överlämning av sig själv och sitt svältande folk till Kuviras "generösa" hand är exempelvis tecken på att förändringens vindar inte alltid blåser åt rätt håll. Framförallt Opal bjuder på många inre konflikter kring sin ideologiskt splittrade familj och sin något naive pojkvän.

Men det känslomässiga ögonblick som tar priset som den starkaste går till stackars Korra. När vi äntligen får en aning om var hon håller hus, blir hon uppspöad i en sten-wrestling-match. Hon har klippt bort sin ikoniska frisyr och även klippt bort alla band med vänner och familj. Hon har övergivit sin roll som världsbeskyddare och övergivit sin identitet. Hon är ensam och försörjer sig på att skada sig själv. Som någon slags bestraffning, månne? Vad det än är, är det hjärtskärande att se vilket vrak hon har blivit och hur hon låter sig straffa sig själv för något hon inte kunde kontrollera - det faktum att världen kanske inte alls behöver henne längre.

Jag gillar verkligen att Korra har sjunkit i denna identitetskris. Inte för att jag nödvändigtvis anser att mörka riktningar är ett måste, utan för att det visar vilken ambition och omtanke som har lagts på Korras resa. Det känns verkligen som att skaparna har lagt så mycket krut som möjligt på att göra en så stark karaktärsutveckling som möjligt och jag blir nästan nervös inför hur legenden om Korra faktiskt slutar.

Korras resa i Book 1 började så... oskyldigt. Hon skulle ta världen med storm. Hon skulle leva ett självständigt liv. Men det här var nog knappast det hon hade i sikte...

Slutliga omdöme
Jag hade väntat mig att åtminstone två avsnitt som premiärvisning, men med tanke på hur omfattande och tillfredsställande denna säsongspremiär faktiskt är, har jag inte mycket att klaga på. Inget alls, faktiskt. Det här är nämligen ett mästerligt utfört avsnitt, ett av de absolut bästa avsnitten i serien hittills; ett praktexemplar av ett välbalanserat, välstrukturerat och välskrivet manus. Det är ett noggrant, genomtänkt och självsäkert avsnitt som tar sin publik på allvar och som bäddar inför en stor final. Animationen, effekterna, bildkompositionerna, röstskådespeleriet och musiken håller även hög klass och detaljrikedomen är som vanligt stor.

Den har helt enkelt allt och lite till. Eller ja... det behövs mer Korra.

:(

Vad tyckte ni om säsongspremiären? Vilka förväntningar har ni på säsongen?