-------- Korra FINAL: A feel-trip --------

VARNING FÖR SPOILERS

Episod 12 & 13: "Enter the Void" & "Venom of the Red Lotus"

Det har gått en dag sedan jag såg säsongsfinalen av Legend of Korra och sedan dess har jag haft otroligt svårt att släppa ett ögonblick från det sista avsnittet. Jag kan bara inte få ut den ur mitt huvud, vad jag än distraherar mig med. Den är så emotionellt omtumlande och så bitterljuv att det verkligen kniper i hjärtat bara av att tänka på det. Det är först nu som jag förstår varför säsongen heter "Change".

På sätt och vis har Team Avatar egentligen åter räddat dagen; allt landar tillbaka i sin trygga normalitet och det ser ljust ut för stunden: Korra har räddats från Red Lotus klor, Tenzin och luftbändarna är oskadd, Red Lotus-bovarna har elminerats, Zaheer är inlåst ännu en gång (dags att införa dödsstraff!), luftbändarna utses till världens väktare och Jinora får äntligen sina välförtjänta tatueringar. Men mitt bland applåderna, ekar något annat i luften. Något tomt, något svårt, något oerhört dystert.

Det är Korra i sin gnisslande rullstol: ledsen, svag och närmast apatisk. Hennes ögonpåsar hänger tungt över hennes tårfyllda ögon och hennes framtvingade leenden försvinner snabbt. Trots att Asami har fixat till Korra så bäst hon har kunnat och tydligt visat att Asami kommer att finnas där för henne, kan inget dölja det faktum att Korra har krossats till spillror. Korra är nämligen inte bara fysiskt svag - hon är emotionellt bruten och vilar i en slags själslig vånda så svår att hon inte kan låta bli att fälla en tår mitt under den annars glada ceremonin.

Det är inte så konstigt att hon befinner sig i denna emotionella sits, med tanke på den psykiska och fysiska tortyr hon fick utstå av Red Lotus. Red Lotus injicerar nämligen kvicksilver i hennes kropp för att tvinga fram hennes "avatar-state" och för att i samma stund döda henne. Med kvicksilvret sipprandes i alla hennes hörn och vrår, börjar Korra hallucinera och inte av den spralliga, färgglada typen: från hennes synvinkel, tar Red Lotus-medlemmarna form av Korras största rädslor och fiender. Amon är först på tur - personen som står för Korras största rädsla i världen - dyker upp i sin kusliga kabuki-mask och påminner henne om att världen inte behöver henne. Näst på tur är Unalaq - farbrodern som förrådde henne och som gjorde henne till den "sista och enda" avataren - för att hälsa henne att ge upp sitt liv. Sist på tur är Vatuu - mörkrets ande som ville ödelägga världen i mörker - som påminner henne om hur svag hon är och att allt är hopplöst. Allt medan kvicksilvret långsamt dödar henne.

Om inte detta, tillsammans med alla hemska upplevelser hon har varit med om sedan första säsongen, bidrar till Korras nuvarande psyke, så vet jag inte vad som gör.
Det slog bara mig att alla säsonger hittills har ägnats åt att bryta ner stackars Korra. I första säsongen blev hennes värsta mardröm besannad och övervägde att hoppa från en klippa när Amon tog hennes mest essentiella. I andra säsongen tvingades hon inta en politisk roll som vände halva världen mot henne, terroriserades av andar hon inte kunde kommunicera med och fick även den 10 000-åriga avatar-linjen avskuren. I denna säsong förlorar hon kontrollen om andeintegrationen, hon får även veta att en Illuminati-liknande organisation vill eliminera henne från Jordens yta och utsätts för hemska medel enbart för att folk önskar bort hennes existens.

Räkna även till det faktum att Korra nu är så otillräcklig och svag att luftnationen istället utses som världspolis - hennes egentliga jobb och roll i livet - och det faktum att Korra sedan början har motverkats, enbart för att hon är Avataren. Sedan början har hennes identitet som världspolis ifrågasatts; sedan början har hennes identitet sakta men säkert strippats av - och nu ersätts hon av luftnationen.

Visserligen är hennes fysiska tillstånd temporär (tydligen) och jag tror att Korra inte ångrar sina alla uppoffringar hittills. Tvärtom tror jag att hon känner att hon gjorde det rätta i slutändan och att hon är glad över att se luftnationen växa sig så stark. För ett ögonblick tror jag att Korra ser Aang i den skalliga Jinora och att hon känner att drömmen om att upprätta balans och föra luftbändartraditionen vidare är uppnådd. Men till ett stort pris: sig själv och sin identitet. För vem är hon nu? Är hon bara spillror av en gammal tradition? Behöver folk verkligen en Avatar längre?

Jag kanske rotar alldeles för djupt i detta, men jag tycker bara det är väldigt fascinerande - samtidigt som det är hjärtskärande - att Korras karaktärsutveckling blev så tungsint och jag känner att det här är en riktigt intressant väg för huvudpersonen. Korra behövde fler konsekvenser efter att ha förlorat så mycket på vägen och nu verkar hon ta del av dem med råge. Jag applåderar denna riktning och jag hoppas att den utvecklas ytterligare i säsong 4 - samtidigt som jag blir bedrövad av att se Korra så deprimerad och svag.

Det är då tur att karaktärerna som omringar Korras värld är så fulla av liv och har hanterats väldigt kärleksfullt denna säsong. Lins återförening med sin syster är rörande in i benmärgen, Bolins och Makos slum-familj tillför värme, Tenzins relation till sin familj är starkare än tidigare, de nya luftbändarna har omfamnat sin roll i världen och till och med skurkarna hade mänskliga interaktioner med varandra. Även Opal/Bolin-relation känns äkta och Asami tycks bara bli mer osjälvisk och mer omtänksam än någonsin; om något är Asami kanske till och med den starkaste av alla karaktärer, såsom hon utstått mycket skit och elände, men finner ändå plats att ge kärlek och omsorg i omgångar. Jag hoppas verkligen att Asami smittar av sig lite av sin goda aura på Korra.

Jag hoppas också att den skyhöga kvalitetsnivån som den här smittar av sig på nästa säsong, också. Jag älskar föregående säsonger, men den här säsongen - och i synnerhet dessa två avsnitt - visade var skåpet ska stå och hur dramatik verkligen utförs på allra bästa sätt, på alla möjliga plan.

Det finns även en hel del att hämta när det kommer till rå och nagelbitande action. Bara att se den förvildade Korra gå Super-Saiyan och gå loss på Superman-Zaheer var en fröjd för alla tänkbara sinnen: animationen och musiken är sömnlösa i sin djuriska dödsfight. Att sedan se alla luftbändare jobba tillsammans för att besegra Zaheer och att se Korra dra ner Zaheer med sin kedja... vilken kraft, vilken tillfredställelse. Skalan från Last Airbender och råheten från Legend of Korra är en brutal, ögonpoppande syn som är värd att ses om och om igen.

På tal om brutalt, så har serien verkligen låtit dödsscenerna hagla på i rasande fart. Den mest chockerande dödsscenen går till P'Li, som i sista stund får en heltäckande hjälm över sitt huvud när hon är på väg att blossa av ännu en eldmissil. De våldsamma detaljerna lämnas till fantasin när Zaheer upprört hittar en rykande moln på platsen hon stod på. Det var så oväntat att jag höll handen för min gapande mun när det hände. Men det fina här är att det inte dödas för dödandets skull och det finns mening bakom allt: när P'Li exploderar hjälper det Zaheer att klippa banden med sina jordliga behov och äntligen låsa upp den gamla luftkonsten att trotsa gravitationens lagar. Det finns tydliga konsekvenser och effekter av folks död.

Hm, nu börjar det bli dags att avrunda allt, inte sant?

I det stora hela är denna säsong fullkomligt lysande. Egentligen finns det inget negativt jag kan säga om denna explosiva, dramatiska, nagelbitande, gripande och glänsande säsongsfinal. Animationen är förstummande avancerad, den Dragonball-influerade striden mellan Zaheer och Korra var hårresande, Last Airbender-referenserna är utsökta, Zuckermans intensiva musik är rå och berättandet är magnifikt utfört. Det här är det bästa som har hänt Avatar-världen, hittills.

Jag hade bara hoppats på att Red Lotus plan involverade lite mer twister. Jag hade även önskat lite mer inblandning av andarna, med tanke på hur viktig andeintegrationen verkar ha varit sedan säsong 2.

Men i slutändan, vad gör det? Det här är en fenomenal berättelse med ett fenomenalt slut. Om det är något jag har fått lära mig under åren är att en stark berättelse är som bäst i sin enkelhet, och i sina sista (och bästa) stunder lyckades Legend of Korra avsluta Book 3 med en enkel och ändå rejäl smäll. Och vilken jädra smäll.

För där säsong 2 hade högre risker och mer bombastisk i sin konflikt, är säsong 3 intensiv på en helt annan nivå. Det är ingen Godzilla-strid mellan två kosmo-andar den här gången; det är en innerlig kamp om att visa sig vara värdig sin existens - en kamp om överlevnad, en känslomässigt laddad strid om att ge upp sig själv. Och olikt de andra säsongsfinalerna, är det inte med den optimistiska återhämtningen som Korra vanligtvis genomgår.

För nu när Korra är som mest omringad av vänner och älskade, är hon plötsligt som mest... ensam.