Jag älskade Alita: Battle Angel

Jag hade verkligen inte särskilt stora förväntningar på James Camerons lilla passionsprojekt Alita efter floppvibbarna och kritiken den har fått, men gick ändå och såg Robert Rodriguez tappning och känner mig helt omvänd. Alita: Battle Angel är inte på något sätt något mästerverk. Långt ifrån perfekt. Den kan bitvis vara töntig, klyschig och smårörig, men ändå lyckas den engagera och fläta samman trådarna så... rätt. Filmen känns så rätt, på något sätt. Framförallt känns den klassisk och tillfredställande och inte så där tråkigt slätstruken som många dystopier och young adult-filmer kan kännas idag.

Tvärtom har Robert Rodriguez läckra lilla cyborgfest massor av personlighet och själ, som gör att exempelvis relationen med den stundtals dåligt spelade pojkvännen Hugo känns charmig och det finns en sådan intensitet och elektricitet inför slagsmålsscenerna att man ständigt stannar upp för att supa in atmosfären. Titelfiguren är också fantastiskt driven, en krigarhjältinna med hjärta och själ som engagerar genom hela sin utveckling. Jag föll också för filmens look, atmosfär, oemotståndliga energi och detaljrikedom som i övrigt ramade in en lyckad Hollywood-blandning av Alita-animen och mangaförlagan. Man förlorar sig helt i denna brutala cyborg-värld på ett sätt som exempelvis den amerikanska Ghost in the Shell-rullen helt misslyckades med.

Alita är alltså inte bara Rodriguez bästa film sedan Sin City, det är också en av årets allra bästa bioupplevelser. Risken är stor dock att filmen inte spelar in tillräckligt mycket för att garantera en uppföljare, för efter cliffhangerfinalen vore det ju ett brott mot mänskligheten att inte avsluta Alitas spektakulära historia. Det vore tragiskt, så se till att se den. Gärna på Imax med bästa möjliga ljudsystem. Det är denna filmpärla värd.

Tro mig, man vänjer sig vid ögonen...