Incredibles 2 var strålande

Äntligen! Uppföljaren till Brad Bird-klassikern The Incredibles är här efter 14 år och det var en ren fröjd att återbekanta sig med superfamiljen Parr i denna fartfyllda och spektakulära tvåa. I en tid där Marvels och DC:s trikåklädda brottsbekämpare räddar världen på daglig basis känns Brad Birds Bond-doftande värld som en uppfriskande actionsemester och den här gången är tonen mer lättsam än sin föregångare; samhället har fortfarande svårt att acceptera superhjältar i sin vardag efter ett kostsamt slag mot mullvadsgubben från förra filmen och detta tvingar familjen att retirera, men en entusiastisk mediapamp startar en politisk kampanj för superhjältars rättigheter och väljer ut Elastigirl som representant för de "illegala". Pappa Bob, som kämpar med att dämpa sin kraftiga avundsjuka, tvingas stanna hemma för att se efter ungarna.

Brad Bird har återigen lyckats skapa en naturlig och påtaglig familjedynamik som andas av frustration och genuin kärlek. Det är inte direkt nyskapande att "vända" könsrollerna vad gäller föräldrarnas nya arbetsuppgifter, men man känner verkligen med Bob och ärligt talat älskar jag att bara se familjen vara sig själva utan att behöva tänka på att dra på sig de röda kostymerna för minsta lilla. Berättelsen om Elastigirls comeback är också tät och den mystiske antagonisten Screenslaver - som många amerikanska kritiker menar var för svag i jämförelse med psykopatiska Syndrome - är också överraskande fascinerade och jag gillar att man leker mer i skuggorna den här gången. Screenslaver är mer av en "bakom kulisserna"-skurk som gör sig allra bäst osedd och höljd i mystik, vars filosofi om dagens passivitet klingar extra starkt idag och gjuter in en välbehövlig dos mörker bland de gulligare familjemomenten.

Actionscenerna är också hisnande och är mästerligt utförda, in i minsta detalj. Absolut toppklass. Musikkompositören Micheal Giacchino har inte bara lyckats överträffat sig själv med sina bombastiska trumpeter; Brad Bird har ännu en gång bevisat att han har en förmåga att verkligen befinna sig i stundens hetta, man dras nämligen lätt in i händelseförloppen genom Birds uppmärksamma perspektiv och man slukas helt och hållet av spänningen. Exempelvis filmens mest intensiva scen, ett våldsamt slagsmål i ett klaustrofobiskt utrymme, är som tagen ur någon slags seriemördarthriller och är proppad med kusliga detaljer. Många actionfilmer idag kan bara drömma om att vara såhär nagelbitande.

Uppföljaren är dock inte riktigt lika vass som sin fantastiska föregångare vad gäller strukturen för sin berättelse och när vi väl tittar in hos Bobs kaotiska pappaliv - som förvisso är smockad med komiska scener - facklar filmens fokus något och bromsar mest drivkraften från den rafflande huvudstoryn med mamma Helen, som ju trappar upp sin jakt på den lömske Screenslaver. Nästan som att Bird ville få med lite väl många idéer och tappade tråden någonstans i mitten av filmen. Jag hade också önskat se mer av de nya superkaraktärerna, däribland en bedårande fangirl vid namn Voyd som knappt kan tala normalt när hon är i närheten av Elastigirl. Men när Elastigirl väl lokaliserar storskurken börjar trådarna flätas naturligt ihop igen och den tredje akten är en non-stop actionfest med så många finurliga och smarta lösningar att man sitter med ett stort leende på läpparna ända tills eftertexterna har slutat rulla.

Filmen är som allra bäst när man för ett ögonblick glömmer bort att man tittar på en animerad film och att vi har att göra med mänskliga karaktärer, snarare än glättiga CGI-figurer. Pixars animation har kommit en lång väg sedan första Incredibles och det är direkt förbluffande hur vackert och livfullt spektaklet kan vara. Incredibles 2 är en äventyrlig, spännande, rolig och sinnesjukt läcker film som rekommenderas varmt i denna ruggiga höstmörker. Filmen må som sagt inte nå upp till första filmens förnäma fokus och dess superskurk - något som tydligen beror på att Pixar drastiskt förkortade produktionstiden för filmen - men vi har ändå att göra med rasande underhållande superhjälterulle med både hjärta och själ.

Ett varningens ord till epileptiker dock - filmens absolut bästa och mest intensiva scen råkar också vara en mardrömslik ljusshow