Väntan på Incredibles 2 är smärtsam

Jag såg om The Incredibles nyligen, för miljonte gången och förmodligen inte den sista. I väntan på tvåan, som utan tvekan kommer att avrunda en 14 år lång tonårsdröm - men denna väntan har nog aldrig varit så plågsam som nu. Jänkarna har ju redan fått se filmen sedan veckor tillbaka, medan vi svenskar snällt måste vänta - helvetiskt nog - ända till slutet av augusti för att njuta av Brad Birds uppföljare på bio. Typiskt. Är det den svenska dubbningen som slukar all den tiden? Vill man försäkra sig om att alla barnen är hemma från semestern när filmen visas? Har jag begått oförlåtliga brott mot mänskligheten i tidigare liv för att straffas på det här viset? Vad det än är, känns två månader som en hel livstid.

Är det så konstigt, då? Att jag dagligen tänker på den här filmen, lyssnar på Michael Giacchinos svängiga soundtrack till tvåan, drömmer till och med om att jag tittar på filmskrället? The Incredibles är så utsökt berättad på alla tänkbara plan att filmen fortfarande inspirerar mig, på samma sätt som filmen inspirerade mig att vilja göra film under tonåren. Jag älskar skiftet mellan de förföriska glamour-dagarna som superhjälte till den grådassiga diskbänksrealismen på ett otacksamt försäkringsbolag, hur Bob gömmer frustrationen bakom ögonpåsarna för att hålla ihop Svenssonlivet, hur hans värld plötsligt lyser upp när äventyret kallar och hur väl vi lär känna vår deppiga protagonist tills dess, hur hans passion väcks på nytt.

Jag älskar också mänskligheten hos karaktärerna, hur de bryter sig loss från vardagskedjorna och kastas in i en situation som plötsligt sätter allt på spel och höjer de emotionella insatserna. Filmens tystare moment, som Helen förklarar för sina barn att skurkarna som är efter dem inte tvekar att döda barnen eller scenen där Violet ber om förlåtelse för att hon var otillräcklig när hon mest behövdes är... strålande och känns äkta, liksom mer högljudda scener som bråket mellan Bob och Helen efter brandincidenten. Det är igenkännligt och känsligt på samma gång, som visar hur hård anpassning kan vara i olika lägen.

Har jag också nämnt hur genial klippningen, bildkompositionen och musiken i den här fantastiska rullen är? Den överväldigande klippningen mellan Helens och Bobs samtidiga upptäckter är genialt sammansatt, likaså klippningen som äger rum när missiler närmar sig Helens plan och paniken i Holly Hunters "Abort, abort!". Det här är filmmakare som förstår hur man skapar visuell dynamik och nerv och det finns inte en enda tråkig sekund i filmen, som alltid hittar engagerande sätt att spärra tittarens ögon och hakor att ramla. Hela plansekvensen får fortfarande armhåren att resa på sig av spänning, 14 år senare.

Det här är en film som fullständigt skriker av passion, på alla sätt. Det märks att Bird fått arbeta inom sina egna ramar och att Bird verkligen trivs i den här lilla superhjältevärlden - en fascinerande filmvärld som inte baseras på en endaste serietidning. Jag älskar det jazziga Bond-stuket och den retrofuturistiska estetiken, som än idag står sig som en av de mest originella "looks" jag sett i en superhjältefilm. Jag minns också hur förvånad jag var över hur mycket filmen "kom undan med" första gången jag såg The Incredibles och jag älskade att filmen tog sin publik på allvar och slarvade aldrig bort sin potential som i någon annans händer förmodligen vattnas ner till något förutsägbart. The Incredibles blev ännu ett bevis på att animerad film inte automatiskt blir en barnanpassad film (något som Brad Bird uppenbarligen irriterar sig på).

Om tvåan ens är hälften så vass som originalet är, så är jag nöjd och flertalet recensioner skvallrar ju om att Bird tydligen hittat ett varmt familjefokus och att actionscenerna är av förstklassig kvalitet. Visserligen har jag också hört en hel del kritik om filmens ojämna tempo och svaga antagonist, men efter att ha varit svältfödd på Brad Bird-komik i så många år längtar jag ändå tillbaka till familjen Parrs tillvaro. Jag vill se hur Bob lever pappa-livet med kaotiska Jack-Jack, jag vill se Violets tonårsbekymmer, jag vill se den konspiration som Helen nästlar sig i, jag vill se mer av Frozone, jag vill se hur samhället ser på superhjältar efter Syndromes galenskap... jag vill ha mer, av allt.

Jag kan tjata om värmen i The Incredibles dagarna ut i ända, trötta ihjäl människor med mitt svamlande om dess kvicka dialog och skriva en hel uppsats om filmens berättarkonst, men inget för mig närmare premiären av Incredibles 2 den 31 augusti. Ant-Man och Wasp har ju premiär idag och hoppas såklart kunna avnjuta lite finurlig superhjälte-eskapism efter en stressig vecka, men i mitt hjärta finns det bara ett superhjältegäng som kan rädda mig från mina I-landsbekymmer...

Suck