Min topp 10-lista över världens bästa spel

Har funderat under längre tid på att göra en (ytterst personlig) topp 10-lista över de bästa spelen, och nu kände jag att det var dags. Finns såklart väldigt, väldigt många bra spel som jag antingen inte hunnit spela än, eller bara missat, men detta är i alla fall min topp 10-lista. Då jag i allmänhet är ett stort Nintendo-fan så blir listan, såklart, ganska färgad av det. Let's go!

10. Mafia II (PC - 2010)
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, då jag helt hade missat det första spelet i serien. Jag minns att jag läste väldigt positiva recensioner av Mafia II när det kom ut, och tyckte det såg ganska likt ut GTA - men det visade sig vara något helt annat. Där GTA erbjuder en helt öppen värld, erbjuder Mafia II en semi-öppen värld med ett betydligt tightare fokus på story. Förutom nummer ett på denna lista, så är Mafia II det mest atmosfäriska spel jag någonsin spelat. Att glida runt i staden medan snön vackert föll och "Let it Snow" spelade på radion i bilen, är ett spelminne jag aldrig kommer att glömma. Därför kan jag knappt hålla mina kroppsvätskor i styr när jag nu läser om en nyversion av Mafia II. Ge. Mig. Nu.

9. Resident Evil 4 (Wii - 2007)
Jag vet att Resident Evil 4 ursprungligen debuterade år 2005 på Gamecube, men jag spelade själv Wii-versionen som släpptes två år senare. Resident Evil 4 var min allra första bekantskap med serien, och även fast jag spelade det några år efter att det ursprungligen släpptes så blev jag djupt imponerad av grafiken, vilket tillsammans med den fantastiska atmosfären, storyn och spelbarheten gjorde detta spel till ett mästerverk. Jag kommer aldrig glömma när jag hittade presidentens dotter, bossfighten på sjön samt de första stapplande stegen i det otäcka slottet. Resident Evil 7 är ett fantastiskt spel det också, men inget slår nummer fyra i följetongen. Jag längtar oerhört mycket efter att om några år få spela igenom en nyversion till nästa generation.

8. Gran Turismo (PS1 - 1999)
Jag minns det så väl. Jag och brorsan köpte ett billigt PlayStation med en hel drös med spel från vår kusin, och även fast ett flertal av de spelen fullständigt golvade oss, så var det framför allt det första Gran Turismo som vi älskade som allra mest. Grafiken var just där och då det snyggaste vi någonsin sett, och spelet var så fullproppat med innehåll att vi aldrig tröttnade på att spela det. Jag har spelat senare delar ur serien lite sporadiskt, men inget av dem når enligt mig upp till Polyphonys banbrytande etta. Det bästa racingspelet genom tiderna, följt av TOCA 2 och Colin McRae Rally (1).

7. Life is Strange (PC - 2015)
Detta är utan tvekan ett av de starkaste och mest emotionella spel jag spelat. Berättelsen om Max, hennes vänner och Arcadia Bay grep tag i mig på ett sätt som jag sällan erfarit. Detta episodbaserade spel hade många aspekter som gjorde det ytterst unikt, varav ett såklart var Max speciella förmåga där hon kunde spola tillbaka tiden. Atmosfären och stämningen i detta spel var fantastisk, och låtarna som ingick i soundtracket var valda med en makalös fingertoppskänsla, där alla passade perfekt in i situationen. Röstskådespeleriet var av absolut toppklass, och Max kändes verkligen som en riktig person med egna tankar och känslor. DONTNOD lyckades med konstycket att bygga upp en värld som kändes levande, där det verkligen kändes som att varje enskilt beslut man tog spelade roll. Jag håller Before the Storm nästan precis lika högt som originalet, men tycker att tvåan inte riktigt når samma nivå. Jag kommer aldrig glömma Max och Life is Strange.

6. Halo: Combat Evolved (Xbox - 2001)
Jag behöver nog inte skriva ett långt stycke om hur Master Chiefs första äventyr förändrade och omdefinierade vad ett action- och äventyrsspel i första person kan vara. Jag har velat länge mellan om jag gillar det första eller det andra spelet mer, och även om jag fortfarande inte kommit fram till svaret på den frågan så det i alla fall klart att det är det första spelet som gjorde störst intryck på mig, då jag inte hade sett eller ens hört talat om spelet innan en kompis tog med sig sin nya Xbox samt Halo till en av våra spelkvällar. Jag kan inte ens räkna hur många gånger som Halo (och Halo 2) har förgyllt våra spelkvällar som barn, och hur ofattbart många olika dödsmatcher vi faktiskt spelat genom åren. Musiken i huvudmenyn ger mig fortfarande gåshud när jag lyssnar på den. Då jag aldrig ägt en Xbox-konsol är det många spel jag missat till den (även fast jag spelat de flesta Halo-spelen med kompisar), men jag överväger att införskaffa Xbox Series X bara för att kunna spela Xbox Infinite på den.

5. The Legend of Zelda: Twilight Princess (Wii - 2006)
Jag skäms nästan när jag erkänner att Twilight Princess var det första Zelda-spelet jag spelade, då jag av någon anledning hade missat hela serien fram till dess (något jag dock gjort bot på efteråt). Det var det första spelet jag införskaffade till mitt Wii, och jag kommer aldrig glömma känslan jag hade när jag red runt på Epona kring Hyrules öppna vidder. Av alla Zelda-spelen jag spelat efteråt så håller jag fortfarande Twilight Princess som det spel med bäst tempel vad gäller pussel, utforskande och fiender. Jag minns att jag var helt trollbunden av spelet, och trots att det tog ungefär 50 timmar för mig att spela igenom det, så tog det inte många dagar att göra det. Fantastisk atmosfär, design, soundtrack och spelglädje. Då jag missade Wii U så hoppas jag innerligt att Nintendo kommer släppa en remastrad version till Switch (tillsammans med Wind Waker som är ett av de spel i serien som jag fortfarande inte spelat).

4. Super Mario 64 (DS - 2004)
Tyvärr missade jag Nintendo 64, då jag under den generationen som sagt ägde ett PlayStation 1 vilket gjorde att det var Gamecube som blev min första stationära Nintendo-konsol. Jag minns dock 2004 väldigt väl. Jag och en kompis fick skjuts till närmaste stads EB Games-butik, där vi båda införskaffade varsitt Nintendo DS, vilket för oss båda var den första konsolen vi köpte för egna pengar. Jag hade just då bara pengar till att köpa ett spel till min nya konsol, och jag stod där i affären och funderade på att köpa ett Star Wars-spel. Killen i kassan rekommenderade dock Super Mario 64 som första spel, och vi båda tog hans råd och köpte det. Såhär i efterhand är det definitivt ett av de bästa valen någonsin. Vi blev båda två förälskade i spelet, vilket gjorde att flera i vår vänskapskrets också införskaffade det. Det jag minns allra mest från hela Nintendo DS-eran, förutom kanske Pictochat, är just Super Mario 64 och hur mycket jag älskade det spelet av hela mitt hjärta. Super Mario 64 är definitionen av spelglädje.

3. The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Switch - 2017)
Jag hade nästan börjat tro att jag aldrig kunde erfara den spelmagin igen, som många spel gav mig när jag var yngre. Men så kom Breath of the Wild. Jag kände mig som ett barn igen. Jag blev helt trollbunden av spelet, på ett sätt som jag inte blivit av ett spel på många år. Möjligheten att kunna gå precis var jag vill på kartan, där jag kan klättra upp för alla berg och ta mig till alla platser jag ser... den enorma friheten som detta spel erbjuder är hisnande. De lågmälda men vackra pianotonerna, de otroligt vackra vidderna och miljöerna, de första gångerna man besökte ett shrine och försökte lista ut dess pussel... jag kan fortsätta länge. Jag vet att detta spel inte alls faller alla i smaken, men jag är en av dem som fullständigt älskar det, och kan längtar så oerhört efter uppföljaren. Ge mig samma frihet och atmosfär, ge mig tempel i samma höga kvalitet som i Twilight Princess, ge mig vapen som inte går sönder lika lätt - då har vi en uppföljare som är ännu mer av ett mästerverk än föregångaren.

2. Heroes of Might & Magic III (PC - 1999)
Jag och brorsan var hemma hos en kompis som visade oss sitt nyinförskaffade spel, Heroes 3. Från den dagen var jag fast. Det tog flera månader innan min pappa till slut hittade det i en spelaffär och gav det till mig i present. Inom kort spelade jag det tillsammans med alla i min närmaste vänskapskrets. Vi var 5-6 stycken som alltid hade spelkvällar tillsammans, där vi spelade flera spel samtidigt. På datorn på övervåningen lät vi Heroes 3 stå på, där man spelade sin runda när det var ens tur, varpå vi gick tillbaka till TVn på nedervåningen för att hoppa in i en match på Halo. Problemet var att eftersom vi var så många som spelade, så hann vi aldrig spela klart Heroes 3-kartan innan det var dags för hemgång. Men det hindrade mig inte från njuta av spelet varje sekund som jag spelade det. Alla olika borgar med dess monster, soundtrack och design, alla olika kartor där man dessutom relativt enkelt kunde bygga egna, de val man var tvungen att göra angående vilka uppgraderingar för borgen som man skulle lägga sina hårt förvärvade resurser på. Känslan när en spelare från helt ingenstans dök upp på kartan nära ens borg, och spänningen och mystiken i att försöka lista ut var på kartan som ens motståndare bodde. Jag tror att det enskilda spel jag lagt mest tid på är just Heroes 3. Inget av efterföljarna i serien når upp i samma klass som just trean, som enligt mig är det bästa strategispel som någonsin gjorts. Jag slutar aldrig hoppas på att Ubisoft ska släppa en fulländad remake. Kommer det någonsin hända?

1. Metroid Prime (Gamecube - 2002)
Vissa spel lyckas med konsten att få spelaren att leva sig in i spelet. Sedan finns det de där spelen, ett fåtal, som fullkomligen griper tag i en där det känns som att man på riktigt befinner sig i spelet och verkligen är ett med spelets protagonist. Det spelet som har lyckats allra bäst med detta för mig är Metroid Prime. Jag kommer aldrig glömma känslan när Samus rymdskepp landar på Tallon IV första gången och regnet i Tallon Overworld faller ner på visiret, eller när man anländer till Phendrana Drifts för första gången och kameran sveper över det snöklädda landskapet samtidigt som det vackra soundtracket börjar spela. Att tänka tillbaka på detta ger mig gåshud än idag. Tvåan och trean är fantastiska spel de också, men de når inte upp till ettans skyhöga klass. Det var makalöst att Gamecuben kunde pressa ut den här grafiken, och jag står fast vid åsikten att Metroid Prime när det släpptes var världens snyggaste spel vid sidan av Halo. Känslan av att vara helt isolerad samtidigt som man ges en hel värld att utforska i sin egen takt, att använda sitt skanningsvisir för att få information och läsa om Chozo-folkets förfall, de underbara kontrasterna mellan Tallon Overworld, Magmoor Caverns och Phendrana Drifts, att kliva in i en ny "hiss" och spänt vänta på vart den leder... Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att beskriva min kärlek för Metroid Prime. Jag längtar så otroligt mycket efter fyran, och därför var det tufft att i fjol kolla på videon där de berättade att utvecklingen startats om. Men jag känner mig väldigt trygg med att det är Retro Studios som nu utvecklar det, och jag väntar hellre i flera år på ett spel som lever upp till samma höga kvalitet som trilogin. Jag tror och hoppas på att Nintendo i år eller nästa år kommer släppa en remastrad version av trilogin till Switch. Oavsett om detta sker och oavsett vilken riktning fyran kommer ta så heter enligt mig världens bästa spel Metroid Prime. Inget spel är perfekt, men detta är så nära perfekt som det bara går. Ett rent mästerverk. Tack Retro Studios!