Svenska
Blog

Djuphavsfobi och Subnautica

Med åren har jag utvecklat ett par olika fobier och nojjor som för vissa kan ses som löjliga. Höjder kan lamslå mig om jag inte är långt ifrån kanten och insekter fyller mig med ett enorm obehag. Men få saker skrämmer mig lika mycket som blotta tanken av att vara ute på det djupa havet. Att vaska fötterna på en sandstrand sörplandes på en kall Fanta Lemon går absolut an, ingen tvekan om saken. Men så fort säkra sandbottnar byts ut mot förkrossande oändlighet så får jag panik bara av att tänka på det.

Detta ger mig unika vibbar när jag spelar ett spel som Subnautica där det just är dessa bottnar vi får friheten att utforska.

Jag köpte Subnautica när det var i Early Access för länge, länge sedan men har sedan dess knappt rört det. På den tiden var det verkligen rättfärdigat sin titel som ett ofärdigt spel för även på en lagom rigg så hostade spelet rejält och kunde stundtals kännas frustrerande knöligt. Så det var till min glädje när spelet nu i veckan valde att gå ur Early Access-programmet på Stream och räknas som ett färdigt fullsläpp. Det har skett mycket under den tiden för spelet är idag vackert, komplett och skrämmande på många olika vis och jag har bara idag slösat bort 10 timmar av mitt liv med bara lite risifrutti i magen på att söka mig djupare och djupare ner i havet.

Spelets början, tryggt kraschlandad på den enorma vattenplanetens mer ytliga korallrev med färgglada firrar och muttrande sjökoliknande varelser som grannar, låter mig tryggt simma runt och samla skrot och råmaterial för att sakteliga öka mina chanser att klara mig. Ny utrustning ökar ytan jag kan täcka och mitt behov av mer sällsynta materian. Med nya områden kommer också nya hot. Jag har ett antal gånger hoppat till när en Stalker, spelets tidiga rovdjur som också älskar att sno mina kameradrönare, valt att naffsa på mig och det blir inte bättre senare. En gång satt jag i min mini-ubåt som jag slitsamt konstruerat när en Boneshark kom lite nära och högg till så jag tryckte bort mitt tangentbord och mus och samtidigt råkade lämna ubåten. De följande sekunderna när jag försökte fly till tryggare vatten och reparera var minst sagt stressiga.

Dagens klimax var nog utan tvekan när jag äntligen, efter många timmars sökande, fått tag i ritningar för spelets största fordon: Cyclops. En mycket större ubåt som kan nå djupare än min lilla trogna Seamoth kunde hoppas på, som äntligen lät mig finna en av spelets många, förlorade livkapslar. Denna låg på 400 meters djup där jag sakta sjönk. Mindre och mindre solljus kunde synas fram tills det nästan bara var ljuset från mina strålkastare som kunde synas. Djurlivet där var sparsamt, men det hindrade mig inte att ha en smärre hjärtattack när jag var tvungen att lämna min metalliska trygghet ombord och dyka ner i en skreva för att veta vad som kan ha hänt mina besättningsmän. Jag satt som gjuten stirrandes på min datorskärm när jag gled fram, ficklampan i hand och lyssnade efter minsta lilla ljud. Inget hände som tur var. Jag plockade loggboken ombord på den sjunkna livbåten och återvände illa kvick till min älskade ubåt.

Subnautica är inte ett perfekt spel, men det är än så länge ett helt klart unikt sådant. Jag kommer fortsätta spela och se hur mycket djupare jag vågar ta mig, men än så länge är jag imponerad över att jag ens vågat lämna min livbåt från första början.

Har några av er spelat Subnautica och vad tycker ni?

Djuphavsfobi och Subnautica

HQ
De bästa resekamraterna

De bästa resekamraterna

Äntligen lite ledighet från dagjobbet efter över en månads slit med julhandel och förberedelser. Det rör sig bara om några dagar men dessa spenderas väl med en tur till Uppsala för nyårsfirande med lite nära vänner. Detta innefattar såklart resor ombord på dånande tåg fyllda till bredden med andra människor, deras gormande barn och oroliga husdjur. Fram till för några år sedan var nästan alla resor en mardröm med att spänt spendera sin tid åt att önska efter en urspårning eller en återskapelse av Atomic Train.

Det första som rättad mitt resande och förstånd från all tänkbar ångest är ljudisolerande hörlurar, vare sig det är Bose QuietComfort 35 (som jag använder just nu), Sennheiser Momentum Wireless eller Sonys WH-1000MX2 så är detta utan tvekan bland det bästa för den som frekvent reser vare sig det är med tåg eller flygplan. De tillfällen där jag kunnat stänga ute kavalkaden av ilskna treåringar eller smått salongsberusade kacklande tanter gör de lite högre prislapparna så mycket mer överkomliga. Jag har gått från att sitta och uppgivet stirra ut mot ett oälskande universum till att kunna sova lugnt och tryggt, speciellt i kombination med min andra resekamrat.

Smartklockan är något jag nämnt tidigare. Det är ett till synes onödigt tillbehör som agerar förlängning till min telefon mer än något revolutionerande. Men det är så betryggande att kunna ställa ett larm på klockan och 10 minuter innan nästa station eller landning bli väckt av en fin knackning på handleden. Detta är vad Apple Watch är absolut bäst på, speciellt då det idag finns bra applikationer till denna som underlättar (som hur SJ kan skicka spårändringar och reseinformation direkt till ens handled). Denna turen så har jag inte min Apple Watch med mig (den ska repareras då mikrofonen verkar ha lagt av) utan nu tar jag med mig min gamla och trogna Pebble Steel som trots sin ålder och utdöda företag fortfarande tjänar mig troget med bra batteritid och förmågan att ställa larm och sända notiser.

Med dessa två så har jag inte längre några som helst bekymmer att resa längst med vårt avlånga land. Oavsett vart jag ska är detta något jag tar med mig. Finns det något ni alltid har med er när nu är ute och reser? Vad hjälper er när ni omringas av oljud och skumpiga färdmedel?

HQ
Blade Runner 2049

Blade Runner 2049

Texten är fri från spoilers.

Det är lätt att vara cynisk idag med en filmindustri lika kreativ som en bortglömd tvättsvamp. Remakes, reboots och desperata uppföljare är ofta vad som står på menyn om det inte är något baserat på en ungdomsbok eller en serietidning. Så när jag hörde att de skulle göra en ny Blade Runner-film blev jag direkt besviken över att ännu en klassiker skulle besudlas och göras till franchise-skapade plattityder och referenser. En dag efter att ha sett Blade Runner 2049 så är jag mäkta imponerad.

Blade Runner, originalet från 1982, är en film jag brukar kalla för världens bästa tråkiga film. För den är sannerligen ett visuellt mästerverk med en unik stil och en unik värld som fortfarande är spektakulär att se på. Den dryper i stil och har tematik som matchar som sipprar fram i varje scen. Men filmen är långsam. Nästan plågsamt långsam på ett sätt att det är en film man verkligen måste vara på humör för att se på. Det fanns både mycket att leva upp till med uppföljaren, men samtidigt mycket att förbättra.

Denis Villeneuve, en regissör vars namn jag aldrig kommer ihåg hur jag ska uttala, har fortsatt visa sig kompetent med filmer som Sicario och Arrival. Med sig har han även fotografen Roger Deakins med ett flertal filmer under bältet. Shawshank Redemption, Rango, Skyfall, No Country for Old Men, Fargo och flertalet andra som alla sett bra ut. Han är en veteran som vet hur exakt hur en kamera ska användas. Tillsammans så har de skapat vad som troligen är en av de vackraste filmerna jag någonsin sett.

Varje scen, varje vinkel och varje sekund av Blade Runner 2049 är enastående. Detta är såklart till viss del tack vare originalet som satte ramarna för hur universumet skulle se ut, men Villeneuve fortsätter att bygga vidare och bidra till världen. Samtidigt så får vi inte för mycket. Det hade säkert varit lockande för en regissör eller producent att vilja låta oss se rymdkolonierna som kunde nämnas i originalet eller även uppror, krig och andra saker. Men det vi får är mer sansat. Mer grundat. Jag är fortfarande imponerad över hur väl världen i Blade Runner har åldrats. Det är en retrofuturism som aldrig skulle följa upp vårt välsvarvade iPod-samhälle, men detaljerna känns fortfarande så genuina att det lika gärna kunnat vara en alternativ tidslinje mer än ren science fiction. Allt känns så använt och praktiskt istället för ren fantasi.

Det är en sann uppföljare mer än bara en hoppfull kassako. Vi får följa Ryan Goslings utredning, som jag inte tänker berätta något om för jag vill verkligen att ni själva ska uppleva det, och de händelser som sker därefter. De nästan tre timmarna passerade utan att jag någonsin var uttråkad. Jag satt fängslad över vad jag såg och nästan samtliga skådespelarinsatser var värt sin vikt i guld. Jared Letos karaktär är en jag dock måste smälta lite till, men han var i alla fall inte lika horribel som Jokern var i Suicide Squad.

Filmen är inte ren perfektion dock. Jag har fortfarande några små frågetecken kring vissa sammanträffanden eller vissa personers motivation under filmens gång. Det finns även några små trådar som lämnas öppna för en uppföljare, vilket gör mig smått besviken. Men det är inget som sänker resten av upplevelsen allt för mycket. Jag hade gärna önskat lite mer av musiken. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmens toner och de drar mycket inspiration från Vangelis verk från originalfilmen. Detta fungerar för det mesta väldigt väl, men de har även en tendens att verkligen överdriva med ett långs, basigt bröl över stora delar av filmen. Detta fungerar utmärkt och ger många scener en perfekt, kvävande och överhängande atmosfär men jag hade gärna haft lite mer variation.

Det är för tidigt att säga att filmen är ett mästerverk som kommer uppskattas av många, men endast på sina tekniska meriter så är detta en film de flesta borde se. Den är inte proppad med action, faktum är att det är ganska få actionscener och dessa är ofta sansade och välgjorda istället för de bombastiska slagfält filmer idag kräks över biodukarna idag. Det betyder inte att filmen är rädd för att visa våld för den här filmen kunde ofta vara överraskande rå och förtjänar sin högre åldersrekommendation.

Jag vill inte avslöja mer om Blade Runner 2049. Det är en film jag vill se igen och igen och fundera på mer. Jag vill också att ni ska se den och säga vad ni tycker. Speciellt om ni uppskattade den första filmen, eller kanske till och med fann den sådär. Det görs inte filmer som denna nu längre och jag hoppas verkligen att vi får fler ambitiösa skapelser. Detta är en av de bästa science fiction-filmerna vi fått på årtionden.

Vi kanske inte behövde en uppföljare till Blade Runner, men som den är så är jag fortfarande glad att den existerar.

Det varade inte länge..

Det varade inte länge..

Det var i juni jag valde att prova på Googles ekosystem med en Samsung Galaxy S8+. Jag tog den tillsammans med en Samsung Gear S3 Frontier-klocka och var fullt redo att möta två år med Android. Men den resan är redan över då jag igår valde att gå tillbaka till Apple med iPhone 8 Plus. Världens tråkigaste bra telefon.

S8+ var ingen dålig telefon. Designmässigt är den en fenomenal produkt med bara placeringen av fingeravtrycksläsaren som tabbe. Skärmen och den smalare profilen för Samsung gjorde den bekväm att använda med en hand och gav mig mer utrymme att fylla med de vertikala appar jag använder dagligen. Jag tyckte även om de förbättringar Android gjort på senare år med enkelheten att dela filer, dela bild och dylikt. Även Googles integrering i mitt liv genom att hålla koll på mina platser, tider och vanor var imponerande hjälpsamt. Men det Android och Samsung saknar är dessvärre komfort.

Apple är långt ifrån de bästa på marknaden. Ska tillägga att jag inte utesluter de andra tillverkarnas bidrag till telefonin i allmänhet. Dock så är iOS helt enkelt mycket skönare att helt enkelt använda. En så enkel sak som att dra upp Twitter och scrolla längst med min vägg är en dröm jämfört med Android. Känslan av respons och acceleration följt av ett mjukt stopp går inte att övervinna. Apparna känns bättre, även om det är av mer abstrakta skäl.

Efter bara några minuter så är det dock klart och tydligt att Apple har ont om bra idéer idag. iPhone 8 Plus är en hysteriskt tråkig telefon även om den är en sann dröm att bara använda. Designen är förlegad, även om jag föredrar den framför vad Apple verkar hitta på med iPhone X. Jag är fortfarande kluven till borttagandet av en hörlursport även om de flesta av mina lurar idag är trådlösa. Batteritiden känns bra, som en ny iPhone brukar, men den kommer troligen att vara näst intill förfärlig när iOS 12 kommer nästa år. Det är samma visa, varje gång.

Men iPhone är fortfarande min typ av telefon. Tyvärr. Jag vill tycka om Android mer men det är alltid de små detaljerna som irriterar mig. Det perfekta operativsystemet hade varit en blandning av de två mobiljättarna. Komforten och enkelheten av iOS tillsammans med friheten från Android. Men vi lever i en perfekt värld och tvingas nu leva med antingen det ena eller det andra.

Så just nu kör jag med iPhone 8 Plus tillsammans med min gamla trogna Pebble Steel, i hopp om att inom kort kunna skaffa en Apple Watch Series 3. Det är synd att Android aldrig kunde ta mig med storm som jag hade hoppats. För hårdvaran hos många är redan fantastiskt. Det är detaljerna som saknas bara.

Mario + Rabbids imponerar än så länge

Mario + Rabbids imponerar än så länge

Mario möter XCOM är en nästan befängd blandning. Inte för att det är något negativt alls med detta. Den korpulenta rörmokaren är en älskad ikon och XCOM: Enemy Unknown är ett av mina favoritspel och var enligt mig det bästa som släpptes 2012. Men tanken att Mario med mord i blicken ska peppra ner sitt motstånd med en Mega Buster-liknande apparat är lite som att föreställa sig sin farmor som huvudkaraktär i Doom. Underhållande men samtidigt väldigt... fel.

Detsamma gäller Mario tillsammans med Ubisofts Minion-liknande maskotar Rabbids (som kom långt innan Minions skapades för att förstöra våra barn). Dessa karaktärer agerar likt Gremlins och är ren galenskap. Uttrycksfulla filurer som kan referera popkultur eller skapa allmän oreda bredvid Nintendos flaggskeppskaraktärer är också något som först ser fel ut. Som hur en Rabbid i en Peach-klänning konstant tar selfies eller hur Liugi drar till en fet dab under äventyret. Det är en ram jag inte beskådat dessa karaktärer igenom och det tar en liten stund för min hjärna att bearbeta denna kontrast.

Men min korta stund av inkommande schizofreni lättade med tiden. För även om min reptilhjärna älskar att påpeka sådana påhitt negativt och öppet klaga över denna typ av inslag så kan jag inte annat säga än att Mario + Rabbids än så länge är ett ytterst charmant spel. De ljusa och lekfulla färgerna och väldens blockiga design är någon hällde en leksakslåda rakt över Super Mario 3D World och får mig nästan att glömma bort min våldsamma framfart av glidsparkar, flankeringar och militariseringen av ett bokstavligen splittrat Mushroom Kingdom.

Den största överraskningen för mig var att Mario + Rabbids nästan är förrädiskt enkelt. Antalen variabler att ha i åtanke är kanske en bråkdel av spel som XCOM 2, men det Mario + Rabbids förlorar i komplexitet vinner de tillbaka i praktiskt djup. De turbaserade i Ubisofts spel är nästan mer gjorda för att göra kombos eller smarta kedjor av attacker istället för att få ut så mycket som möjligt av varje runda. Om jag tar självaste Mario så kan jag glida fram och sparka en Rabbid, återvända, ta ett långt hopp med hjälp av Rabbid Peach, landa bredvid en annan Rabbid som jag skjuter. Då kanske jag får en specialträff med en effekt som får denna Rabbid att flyga upp i luften och i sin tur bli beskjuten av Luigi som sitter och spanar efter rörliga fiender.

Alla karaktärerna har sina egna unika förmågor som med tiden kan uppgraderas. Rabbid Peach kan till exempel läka alla inom ett särskilt område, eller slänga upp en sköld som absorberar delvis skada och Rabbid Luigi kan genom tacklingar drabba motståndare med en vampyreffekt som snor livet från den drabbade. Det är som sagt inget fruktansvärt avancerat, men alla har sina fördelar som avgör hur varje strid ska hanteras.

Detta enkla djup kan även behövas under många av spelets svårare strider, för trots spelets gulliga yta och låga åldersgräns så kan det faktiskt vara en värdig utmaning med vissa strider. Speciellt de bosstrider som ofta kräver lite mer än att bara maximera mängden skada mina karaktärer slungar ut. Längre in i spelet kommer det också olika Rabbids med nya förmågor som skakar upp variationen lite så fort jag blivit för bekväm av mig. Jag har aldrig känt mig uttråkad under de timmar tack vare spelets linjära natur och att de sakta men säkert introducerar nyheter även många timmar in i äventyret.

Jag har som sagt bara kommit ungefär halvvägs in i spelet men än så länge är jag mäkta imponerad över Ubisofts Nintendosamarbete. Jag ska försöka testa spelets samarbetsläget när jag kan tvinga med mig en bekant och ska även prova på spelets utmaningar som blir upplåsta när man klarar sektioner av det. Det är ett lekfullt spel som lika gärna hade kunnat bli en riktig besvikelse. Men det spelade sina kort rätt och är än så länge årets överraskning i mina ögon.

Ska skriva mer efter att jag fått se spelets eftertexter, men än så länge är detta ett utmärkt köp för ägare av Nintendo Switch.