LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Blog

      Ett dygn med Playstation 5

      This post is tagged as: Prylar, Konsol, Playstation

      Jag hade gett upp om att få tag i ett Playstation 5 inom en “rimlig” tid. Mentalt var jag inställd på att få fortsätta på mitt Xbox Series X och Nintendo Switch och låta min skördetröska till Playstation 4 Pro stå bortglömd i hörnet. Det har varit ett galet år och som dagjobbare inom elektronikbranschen vet jag hur många som frustrerat kommer in i butiken och frågar hur det ser ut med det där Playstation 5 egentligen. Men tack vare en kollega och hans vana att hagelgevärsboka produkter på alla ställen han kan så fick jag äntligen höra de ljuva orden “jag får en extra PS5, vill du ha den?” Nu sitter jag här, ett dygn efter att jag packade upp Sonys vita koloss, med ett par korta intryck. 

       

      Designmässigt både älskar och hatar jag Playstation 5. Jag tycker om tanken med den kurvade designen och att det är en maskin som ser säregen ut. Det är inte en simpel kvadrat eller mörk monolit som vissa föregångare eller motståndare utan det är en enorm vit plastsmörgås. Samtidigt så finner jag den överdesignad. Det märks att Sony arbetat hårt för att den ska försöka vara så sval och tyst som möjligt (vilket maskinen för det mesta klarar bara den inte läser en skiva just då), vilket är förståeligt med tanke på konsolens arkitektur design, men det lilla svarta stödet som medföljer som vi använder för att ställa eller lägga maskinen ner och skivläsaren som jag finner frustrerande placerad på bjässens undre halva hade jag gärna levt utan. 

       

      Fast allt vad gäller hårdvarudesign är irrelevant om konsolen inte är trevlig att faktiskt spela på också. Jag var lättad när jag märkte hur mycket snabbare det går att installera mina spel på Playstation 5. Här känns min internethastighet nästan bara som den enda flaskhalsen hemma och installationer går mycket snabbare än på Playstation 4. Att starta upp och hoppa mellan spel känns näst intill sömlöst och den mycket snabbare lagringen är verkligen vad jag känner är den nya generationens största uppgradering. Det märks dock att jag blivit väldigt bortskämd med Xbox Smart Delivery-system som direkt drar ner rätt version av ett spel, något som inte händer på Playstation där jag var tvungen att söka “lösa in” min gratis uppgradering och ladda ner Final Fantasy VII Remake så att jag laddar ner PS5 bredvid Ps4-skivan som syns i menyn. Det är överdrivet rörigt, även om jag förstår att Sony knappast bemödar sig att investera i ett liknande system då de inte är riktigt lika givmilda med uppgraderingar och versioner.

       

      Men vilka är spelen, utöver Final Fantasy som jag nämnde ovan, som jag provat på än så länge då? Ratchet & Clank: Rift Apart, Demon’s Souls och Deathloop är de exklusiva Playstation 5-spel jag fått händerna på och provat än så länge och jag är än så länge väldigt nöjd med alla dessa på ett tekniskt plan. Demon’s Souls är fruktansvärt vackert och Boletaria känns så detaljerat och förtryckande. Spelet har också en fantastisk HDR-bild där kontrasten mellan mörka fängelsehålor och facklor ser näst intill perfekt ut på min LG C1. Jag har inte hunnit spela så mycket av just det här spelet men hoppas på att dö flera gånger under den mörka hösten. 

       

      Deathloop har jag också påbörjat men inte kommit så hemskt långt i, men jag kan säga att det är ett spel av Arkane och känns nästan designat för Youtube-kanaler som gör såna där häftiga klipp i Dishonored där de dödar alla vakter på banan med stil. Spelet ton och visuella design är lockande och jag ser fram emot att leka runt mer med spelet. 

       

      Sist men inte minst har vi Ratchet & Clank: Rift Apart som jag kan säga är det mest imponerande spelet jag kört än så länge denna generationen. Jag valde att köra spelet i sitt 120Hz 40fps-läge för bättre respons men fortfarande kristallklar bild och alla extra effekter spelet erbjuder. Och nog erbjuder Insomniac mycket ögongodis här med bland de bästa animationerna jag sett med per-pixel-rörelseoskärpa, förstklassig strålspårning för reflektioner och stora banor med verklighetstrogna material och detaljer. Detta plus spelets marknadsförda världshoppande och laddningstider gör att spelet känns oerhört modernt i detaljerna även om det i grunden är ett klassiskt actionplattformande äventyr med stora vapen som serien erbjudit tidigare. 

       

      Rift Apart var också spelet som verkligen demonstrerade den nya Dualsense-kontrollen för mig. De nya haptiska avtryckarna är först väldigt läskiga, när det känns som att det tar emot och jag nästan inte vet om jag vågar trycka in de hela vägen, men efter en stund så vänjer jag mig och kan säga att Sonys nya dosa känns som ett nytt sätt att interagera med spelen på. Vapen och funktioner kan få en helt egen karaktär och jag har nu även fler möjligheter för alternativa lägen. Jag var också mäkta imponerad när jag hyfsat tidigt i Ratchet & Clank skulle följa musiken till en nattklubb, och dunkandet hördes inte bara från mitt ljudsystem, utan jag kunde känna rytmen i kontrollen. Inte som en enkel vibration, utan jag kunde känna riktningen också. Jag hade kunnat stänga av TV-ljudet helt och navigerat mig fram bara genom vibrationerna från handkontrollen och min svindyra Xbox Elite-kontroll känns nu väldigt fattig i jämförelse. Att Dualsense-dosan också känns väldigt skön och bra i handen gör inte det hela sämre heller. Enda jag kanske har vissa problem med är att spakarna kanske är lite tunga och att jag ibland kan råka missa när jag försöker komma åt paus eller create-knappen.

       

      Och på tal om create-knappen. Playstation är fortfarande bäst på hela delningsfunktionaliteten och de satsar vidare på konceptet med namnbytet av den gamla Share-knappen som introducerades med Playstation 4. Att ta en skärmdump eller spela in ett kort klipp är inga som helst problem och jag kan också spela in mycket längre klipp med högre kvalitet än vad Microsofts konsoler kan. Det är ett kraftfullt verktyg och en av mina favoritfunktioner och jag kan enkelt klippa en liten video och slänga upp på Twitter om jag känner för det. Det enda Sony saknar är att jag gärna hade velat kunna dra mina bilder och klipp till telefonen via deras mobilapp som Xbox kan. 

       

      Utöver det har jag mest småsaker jag inte vet om det stör mig eller om jag bara är ovan. Menyerna tycker jag är ineffektiva och försöker istället se stiliga ut. Speciellt butiken som jag känner inte är i närheten lika lätt att fönstershoppa i. Det är snabbt och smidigt om jag vet vad jag är ute efter och enkelt söker upp en titel, men jag tycker om att skrubba igenom butiker och vara lite spontan ibland och det känner jag inte att butiken i Playstation 5 helt lyckas med. Sedan så kan det vara ganska få spel som syns på huvudmenyn. Sedan har jag också ytterligare frågetecken som Sonys spelpriser men också priser på uppgradering av lagringsutrymme. På Xbox Series X har jag totalt 4TB med lagring (jag har många spel installerade) och det kostade mig nästan lika mycket som hela konsolen och jag kan tänka mig att en vettig kompatibel SSD inte heller kommer vara så billig. Men det är framtida frågetecken och jag ha inte riktigt kommit dit än. 

       

      Detta var som sagt mitt första dygn med Playstation 5 och jag är på det stora hela väldigt nöjd och imponerad av konsolen. Jag hoppas på att menyer fixas till i framtiden och att Sony kanske ändrar sig lite i hur de säljer sina egna titlar och uppgraderingar, men jag tvivlar på det sistnämnda. Jag tycker annars att vi har en lovande start på den nya generationen av konsoler och jag hoppas verkligen att världen blir någorlunda normal igen inom kort så de av er som vill ha Playstation 5 och inte fått en får chansen. Jag hade ren tur och var redo att få behöva vänta ännu längre. 

       

      Finns det några fler Playstation 5-spel ni känner att jag måste prova när jag får chansen?

       

      Ett dygn med Playstation 5

      HQ

      Cyberpunk 2077 hamnar på hyllan, för stunden

      Jag tror ingen läsare här har missat kaoset som rasat likt en lavin i samband med Cyberpunk 2077. Ett spel som gång på gång försenats med löftet att "det släpps när det är färdigt" för att sedan anlända ofärdigt som bäst och helt trasigt som värst. Det var utan tvekan spelet jag såg som mest fram emot i år, samma år som vi såg ett nytt Half-Life. Nu har jag lagt över 40 timmar på Cyberpunk 2077 och jag har tappat större delen av min lust att fortsätta spela, och det är väldigt synd för det är stundtals fantastiskt. Night City är nog den mest fascinerande staden jag beskådat i ett spel, med lager på lager av färgglatt paketerad dystopi staplat på varandra. Neondränkta gatuhörn med invånare försöker överleva dagen vare sig som en del av den kriminella undervärlden eller som offer i det förkrossande maskineri megaföretagen arrangerat i hopp om total makt. Världen är fantastisk, många sidoberättelser är rakt igenom fenomenala och skådespeleriet är stundtals bland det bästa jag sett i ett spel av den här skalan. Men allt detta saboteras av spelets skick och allt drama som svävar kring Cyberpunk 2077.

      Jag kan tillägga att jag ändå är en av de som haft en av de bättre upplevelserna med spelet. Tyvärr spelar jag det inte på PC, min rigg är just nu ur funktion och jag hade nog ändå inte velat spela det utan ett 3000-seriens Nvidia-kort. Så jag har spelat det på Xbox Series X, i Quality Mode, för bästa möjliga bildkvalitet med både Chromatic Aberration och Film Grain avstängt i inställningarna. Det är fortfarande inte ens i samma galax som PC-versionen jag snabbt fick se på min polares gaming-PC, men jag kan leva med de grafiska kompromisserna bara själva spelet är intakt i övrigt. Men det kantas av buggar, överallt. Majoriteten är inte allvarliga. Någon pop-in här och var, bilar och invånare som försvinner, texturer som hickar till om jag krockar med ett fordon. Det är småpotatis. Men när jag måste starta om spelet för att bilduppdateringen kollapsade för att jag gasade igenom Tokyo Town och varenda skylt i Night City var täckta av mystiska svarta blobbar, att jag konstant saknar hår när jag tittar in i en spegel eller när uppdrag inte vill ladda korrekt och jag måste starta om spelet, det förstör inlevelsen så ofantligt mycket mer.

      Sedan så är det flera olika spelsystem som faktiskt behöver ses över. Crafting-ekonomin är helt meningslös just nu där det ofta inte heller är värt att ens försöka lägga tid på det, för jag hittar hela tiden bättre vapen som är enklare att byta till. Detsamma gäller kläder, vill jag ha de bästa fördelarna i försvar eller liknande är jag i princip tvingad att se ut som något som dragits genom en Second Hand-butik. Känslan av att vara en "Cyberpunk" och hitta min egna stil saknas helt när jag kan gå från en militant fotbollsmamma till teknogothare mellan ett spann på en timmes speltid. Progressionssystemet är inte heller något att jubla över då det sällan känns att mina poäng som placeras åt min karaktärs förmågoträd ofta sällan känns att det bidrar med någon stor förändring. Statistiska fördelar påverkar såklart tärningar som rullar i bakgrunden, men det känns inte så givande alls.

      Men det som absolut sänker min spelglädje mest är hela spektaklet kring spelet och hur jag nästan måste uppleva det. Jag vill inte behöva sitta och läsa Patch-listor och se vad det är som fixas i mitt singleplayer-rollspel. Jag vill inte behöva tänka på spelets skick och tänka på att utvecklarna av The Witcher, en serie där jag köpt samtliga spelen på alla tillgängliga plattformar tillsammans med all tillgänglig DLC, i princip ljugit för oss innan spelet släpptes. Jag har som sagt tur, jag spelar på en nästa generationens plattform som har hästkrafterna att dundra förbi de värsta tekniska besvären, men jag har fortfarande svårt att inte tänka på de som fortfarande har en basversion av Xbox One eller Playstation 4 som ofta kan räkna antalet bilder per sekund på sina fingrar, eller när texturer kan ta längre tid på sig att ladda än att beställa en macka från Subway. Detta försurar min upplevelse något så oerhört att jag knappt kan tro mina öron och de dåliga nyheterna fortsätter trilla in. Jag tycker synd om de fans som inte fått ta del av spelet vi lovats men framförallt tycker jag synd om de utvecklare som slitet med spelet i flera år bara för att ledningen ska pusha ut det innan det är färdigt.

      Jag är överlag positiv till min upplevelse, men det är helt på grund av spelvärlden och de bättre uppdragen jag fått spela, som dyker upp många timmar in i spelet. Men jag orkar inte längre med skicket och dramat kring vad som skulle vara årets höjdpunkt. Så min version av V får nu ta och vila. Vi får se hur spelet känns efter de stora uppdateringarna som lovats i januari och februari. Eller om vi får ett datum för när den faktiska uppgraderingen för näsa generation faktiskt dyker upp. Men tills dess får jag helt enkelt spela något annat. Kanske The Witcher där jag kan sitta i soffan och spela i 60 bilder per sekund på min Series X. Eller Knights of the Old Republic II jag kan köra på min iPhone.

      Cyberpunk 2077 hamnar på hyllan, för stunden

      Jag hoppas verkligen att Night City är i bättre skick nästa gång jag startar spelet. Den här staden förtjänar bättre.

      HQ

      Tidiga intryck för Xbox Series X; Tråkig men spännande

      Det blev inget Playstation 5 för mig i år. Slutbokad överallt och länge till. Var inte snabb nog. Inget Demon's Souls för mig. Men, jag missar inte den nya generationen helt utan lyckades vara i tid för Xbox Series X. Det har gått två dagar sedan jag konkade kartongen med mig hem och jag har spelat lite spel och samlat lite intryck.

      Första intrycket är utseendet och... Jag är inte helt imponerad över designen. Missförstå mig inte, stående är den en massiv monolit som skulle få Stanley Kubrick att slicka sig om läpparna. Men den stående designen passar inte riktigt in i mitt hem så jag är en av de stackare som måste ha den liggandes. Och liggandes ser den ut som mig efter en tacokväll; Stor, tjock, svullen. Den ser fullkomligt massiv ut på sniskan och jag hatar den lite för det. Inte så det saboterar min upplevelse, inte på långa vägar. Men efter den lilla diskreta Xbox One X så hade jag hoppats på något lite mer traditionellt.

      Andra intrycket är uppstarten. Microsoft har verkligen lyckats med att ge oss en snabb start för Xbox Series X. Med appen i telefonen loggar jag snabbt in på mitt nätverk, Xbox Live-konto, ströminställningar och finlir under tiden konsolen laddar ner sin initiala uppdatering. Inom bara några få minuter är vågräta monoliten redo att användas. Det är nog den behagligaste upplevelsen jag haft med att starta upp en ny bot hårdvara på flera år, och då är uppstart av elektronik en del av mitt dag jobb. Båda tummarna upp.

      Tredje intrycket är såklart... upplevelsen att använda den. Här är det mer komplicerat. För gränssnittet är näst intill identiskt till mitt Xbox One X jag använde bara kvällen innan. Samma Metro-inspirerade gränssnitt med grupper, pinnar och spelbibliotek vi kan rota runt i. Det är tråkigt bekant. Men samtidigt, "what's not broke, don't fix it" som de brukar säga. Microsoft har kommit väldigt långt sedan Xbox One släpptes 2013 och det är en mycket snabbare och mer lättilgängligt än för bara något år tillbaka. Den största förbättringen är butiken som inte driver mig till vansinne genom att ladda fel sida gång på gång. Jag känner inte direkt hypen av en ny generation av att flippa runt här, men kanske med spelen?

      Det... är ju en tolkningsfråga. Jag har haft turen att ha några spel redo och det är överlag väldigt positivt. Assassin's Creed Valhalla känns som ett rejält lyft över Playstation 4-versionen jag recenserade i början på veckan, bortsett från all screen tearing och buggar jag springer in i. Men laddningstiderna är betydligt snabbare, där en snabb färd över kartan tar kanske 4-5 sekunder istället för nästan en hel minut som tidigare. Detsamma gäller de förbättrade versionerna av tidigare spel. Gears 5 är kvickare (även om jag genuint inte ens tänker på de grafiska förbättringarna i det spelet, det såg redan fenomenalt ut innan), Ori and the Will of the Wisps är skarpare och Watch Dogs: Legion är mer glansigt med strålspårning. Men det är inget som direkt griper mig på ett sätt som en ny maskin kanske borde.

      Men det som, kanske sorgligt nog, imponerar mig mest av allt är de äldre spel som äntligen får sträcka på sig utan sin gamla hårdvaras begränsningar. Hitman 2 flyter på mycket bättre nu med sin fulla upplösning, GTA IV flyter äntligen, efter 12 år, på i näst intill perfekt bilduppdatering och Witcher 3 är nästan perfektion med sitt olåsta läge med dynamisk upplösning som äntligen, på konsol, låter sig spelas i knivskarp bild samtidigt som vi har 60 bilder per sekund. De nya spelen, eller de som är specifikt uppgraderade till Xbox Series X, känns bra men också ingefär som jag förväntade mig. Skarpare, snabbare, mer avancerade men inte för tokigt precis i början av generationen. Utan det är mitt gamla bibliotek, som genom Microsofts fenomenala bakåtkompatibilitet, får chansen till nytt liv för mig. Jag kommer spendera de kommande veckorna mycket åt att just leka med mina tidigare spel och se om de äntligen lever upp till sin potential.

      Detta är som sagt tidiga intryck. Jag ångrar inte mitt inköp (än), och jag har redan beställt mer lagringsutrymme både för mina gamla spel samt till de nya Series X-spelen så jag klarar mig ett tag. Men generationen har bara börjat och jag hoppas vi inom kort kan se de riktiga spelen designade för denna hårdvaran och kan visa vad detta prestandalyft verkligen kan ge. Jag är försiktigt hoppfull, och hoppas att ett Playstation 5 kan bo granne med Xbox Series X inom en inte allt för lång framtid.

      Har ni skaffat Xbox Series X? Är ni nöjda mer er upplevelse?

      Tidiga intryck för Xbox Series X; Tråkig men spännande

      Pasha har accepterat monolitens närvaro.

      Utforskar kosmos i Elite Dangerous

      Elite Dangerous är egentligen inte ett så hemskt roligt spel. Men det måste inte vara ett roligt spel, så länge det är ett "Adam-spel". Det betyder uppgraderingar, utforskande, lite slitgöra för att faktiskt komma någonstans och möjligheten att exploatera de system som finns i spelet. Och i väntan på Cyberpunk 2077 och mitt grafikkort som förväntas gång på gång på gång, har jag nu lagt nästan 80 timmar på Elite och det är utan tvekan det bästa tråkiga spelet jag har i mitt bibliotek.

      Jag har lite då och då hoppat in i Elite Dangerous, både med och utan VR och en flight stick. Alla gångerna har jag sedan lagt det åt sidan för även om spelet på det mekaniska är ett spel för mig, så fastnade jag aldrig helt för hur öppet det var. Jag vill gärna ha lite mer utav ett syfte medan jag spelar, vare sig det är ett utsatt mål genom en story eller bara systematiska sådana. Det tog ett tag för mig att hitta mitt kall, innan jag till slut fann det: Djuprymdsutforskning med skanning av planeter. Troligen ett av de sämsta sätten att tjäna pengar på i Elite, men det bryr jag mig inte om när jag lägger kurser i min snart fullt uppgraderade Asp Explorer och tänker bomba varenda himlakropp med sonder.

      Som sagt, det är inte ett av de på pappret roligaste spelen som finns. Fram tills Odyssey-expansionen nästa år så lämnar du aldrig någonsin din cockpit. Det enda du gör är att hoppa mellan solsystem och gräver i asteroider, skjuter ner andra skepp, eller flyger omkring och skannar planeter. Men... det är fortfarande något majestätiskt med Elite som får dessa trista saker att kännas lockande, och det är skalan. Spelet är en 1:1-skala av vår galax, till stor del faktiskt kartlagd efter den riktiga Vintergatan utefter data från NASA. Det finns 400 miljarder stjärnor spridda över 100000 ljusår från sida till sida och en bit av mig vill bara ut och se allihopa. Statistiskt omöjligt, men fortfarande lockande.

      Så det jag gjort de senaste dagarna har varit att flyga runt omkring "Bubblan", den sektor där mänskligheten för det mesta bor och som alltid bråkar om makt, och kanske 1000 ljusår utanför. Först i min lilla Sidewinder, det lilla dörrkilsformade skeppet alla piloter får när vi börjar. Sen i den klassiska Cobra MK III, ett allt-i-allo-skepp som låter mig göra saker lite bättre. Till slut så köpte jag min Asp Explorer, ett älskat skepp bland de spelare som vill mer ekonomiskt kunna ta sig ut bland stjärnorna och se vad som finns där. Så min Cobra har nu monterats om till ett billigt tillfälligt gruvskepp som betalar för alla uppgraderingar min Asp behöver som bättre Frame Shift Drive, bränsleskopa, ingenjörsmodifikationer och liknande saker. Det är tidsödslande och hjärndött göra som kräver att jag googlar vart jag hittar hälften av sakerna jag behöver. Men det är samtidigt så... Skönt. Att glida runt från stjärna till stjärna, landa på olika rymdstationer, lära mig undvika pirater och hoppas att andra spelare inte väljer att spränga mig för skojs skull är fortfarande något jag myser av i min datorstol med lite Disney+ på i bakgrunden.

      Så jag lär spendera en hel del tid i Elite Dangerous framöver. Vill ha lite olika skepp för olika syften, köpte en billig Eagle som attackskepp och för lekflygande häromdagen, allt innan nästa expansion som efter alla år ger vad fansen länge kallat "space legs", där vi kommer kunna vandra på planeter och baser utanför skepp och utforskningsfordon. Jag ser fram emot det något enormt, speciellt då det känns som att Star Citizen aldrig någonsin kommer bli färdigt. Så fram tills Cyberpunk släpps nästa månad, och ett kort avbrott för Doom Eternal: The Ancient Gods Part 1, så är det ute i den kalla rymden jag kommer befinna mig.

      Utforskar kosmos i Elite Dangerous

      En nivå med FSD-uppgraderingar och Guardian Booster så är Wyvern klar att fara till Colonia!

      Har äntligen spelat ut ett Final Fantasy...

      Jag har alltid haft en... problematisk relation med Final Fantasy. Jag har provat på flera av spelen men har alltid blivit avskräckt av spelens väldigt unika natur. Som den bortom galna storyn i Final Fantasy XIII, Lulus rockklänning gjord enbart av bälten i Final Fantasy X eller Final Fantasy XV fascination av dåliga sidouppdrag. Men ett spel jag alltid velat spela, och stundtals försökt men aldrig riktigt fastnat för då det ofta varit den nu lite smått föråldrade stilen, är Final Fantasy VII. Och nu har jag fått chansen och kan äntligen säga att jag spelat ett Final Fantasy från början till slut för första gången.

      Det första jag kan nämna är att presentationen är fenomenal. På Ps4 Pro, som jag spelat på, var Midgar en dröm att utforska. Allt från karaktärsmodeller till monster är fenomenalt formade och att spela om det första bombuppdraget (som typ är vad jag spelat tidigare) i en modern Unreal Engine 4-renderad skrud fick mig att tappa hakan över hur långt vi kommit idag teknologiskt. Nu finns det områden med texturer som ofta känns... distraherande lågupplösta, men för det mesta var jag oerhört imponerad.

      Sedan har vi stridssystemet som till en början är väldigt simpelt. En knapp för att attackera, med en till för en specialförmåga för din aktiva karaktär och sedan en snabb tur in i en meny för att kasta trollformler eller ytterligare förmågor kopplat till ens vapen så kunde spelet med tiden kännas väldigt barskrapat rent taktiskt. Men det dröjde inte många timmar innan jag till slut fick tag i mer Materia, de magiska stenar som ger mig allt från trollformler till specialattacker, så kunde jag verkligen känna på spelets lite mer taktiska muskler.

      Längre in i spelet så kunde striderna faktiskt bli ganska utmanande, speciellt om jag inte hade lagt tiden att specialisera mina karaktärer, något som Final Fantasy VII låter mig göra. Att maximera Tifas närstridsattacker för maximal skada och sedan ha Barret som en supportroll med helning och attacker som till slut paralyserar fiender så de är öppna för skada är milt beroendeframkallande. Optimering av mina kämpar och sedan se denna synergi bara klaffa under en bosstrid är ren och skär glädje.

      Och bosstriderna är många och flera av dessa är fantastiska. Vare sig det är en robot vi själva får montera innan vi slåss mot denna, ett enormt spöke, kloakmonster eller bara två divor i kostymer så är de flesta striderna genomtänkta och sällan orättvisa när man väl fått kläm på deras svagheter eller gimmickar.

      Men det som jag tror Final Fantasy VII gör allra bäst är att presentera våra karaktärer. För detta är antagligen ett av de mest karismatiska JRPG-spelen jag spelatoch alla spelets karaktärer, med kanske undantag för den för det mesta stoiske Cloud, så är terroristerna Avalanche och vänner så älskvärda. Barret kanske inte är den skarpaste maskingevärsbeväpnade kniven i lådan men han brinner för det han kämpar för, Aerith är rent godhjärtad entusiasm som jag aldrig slutade le av och Wedge är osjälvisk och heroisk samtidigt som han vill ha Clouds respekt. Jag brydde mig om dessa karaktärer och det är mer än vad jag kan säga att jag gjorde i något av de andra Final Fantasy-spelen jag provat på.

      Men det är inte helt perfekt. Det finns sektioner av spelet där vi får möjligheten att göra olika sidouppdrag. Det är starkt rekommenderat att göra dessa för belöningar och de kan ha en viss inverkan på storyn också, men många av dessa sidouppdrag kan kännas lite simpla och tråkiga. Speciellt när jag springer fram och tillbaka bland Midgars slumkvarter och letar bortsprungna katter eller glömska barn. Men de är aldrig lika illa som Final Fantasy XV så jag kan förlåta dessa till viss del. Spelet har också en tendens att dra ut på slutet där, även om jag tycker om bossfighterna, i princip har ett kongaled av bosstrider i slutet som kan kännas lite utmattande. Men på det stora hela var detta inte nog för att försura min upplevelse.

      Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så engagerad av det här spelet och jag måste säga att jag är chockad över att detta än så länge är ett av de bästa spelen jag spelat i år. Speciellt då spelet har, utan att spoila, har ett väldigt vågat och annorlunda slut som jag gärna diskuterar senare när fler fått chansen att spela det. Jag är fruktansvärt nyfiken på vad som kommer i framtiden och hoppas att vi inte måste vänta för många år på nästa del.