Lyckans pris

Jag har ett problem. Ett problem jag aldrig hört talas om. Tänk dig att du lever ett liv där du aldrig har tråkigt och där din inre sinnesstämning ständigt är på samma nivå som om du vore smått onykter trots att du inte druckit alkohol på flera år. Tänk dig för en stund att du lever mitt liv - för det är precis så jag har haft det de senaste nio åren. Tillåt mig sedan förklara varför detta är ett problem.

Igår kväll såg jag ett South Park-avsnitt kallat "My Future Self 'n' Me" (s06e16) där Stans pappa i slutet av avsnittet påminner mig om en insikt jag fick för några år sedan men som jag sedan dess låtit falla i glömska. Han talar om hur viktigt det är att ha tråkigt ibland för att det är då man har tråkigt som man testar på nya aktiviteter, lär sig nya färdigheter, och helt enkelt är kreativ. Ni kan utifrån detta säkert förstå vad mitt problem är - då jag aldrig har tråkigt. Istället för att ha tråkigt börjar min hjärna automatiskt att tänka på något som får den att må bra. Detta kan den göra även när jag till exempel lyssnar på något jag finner väldigt intressant, så länge tanken alstrar starkare lyckokänslor än alternativet. Detta har visat sig vara ganska ofördelaktigt i både sociala sammanhang och under föreläsningar i skolan.

Efter gymnasiet var jag arbetslös i över tre år och när dessa år var till ända kände jag bara tomhet när jag tänkte tillbaka på var dessa år tog vägen. Normalt sett mår människor ganska dåligt när de är arbetslösa en längre tid. Det gjorde inte jag. Jag mådde för det mesta jättebra. Skamkänslan över att som vuxen inte kunna försörja sig själv växte sig förvisso allt större men lyckades inte övervinna känslan av nästan konstant välbefinnande. Den tomhet jag kände då jag tänkte tillbaka på dessa år grundades istället i insikten att jag nästan inte hade lärt mig någonting under dessa år som i efterhand kändes bortkastade. Mina sociala färdigheter var oförändrade, likaså många av mina kognitiva. Jag levde i nuet. Vad som hade hänt bara några minuter tidigare kändes oviktigt vilket jag misstänker låg till grund för att mitt närminne bara blev sämre. Det enda som denna tid gett mig såhär i efterhand är de analytiska och skriftliga förmågor jag utvecklat i samband med de många diskussioner jag haft på Gamereactors forum om religion och vetenskap (och som dessutom även ökat mitt kunnande och engagemang för vetenskap och utveckling).

I samband med att jag insåg mitt problem började jag medvetet ägna mig mer åt fritidsaktiviteter där jag hade rimliga möjligheter att utvecklas, både på ett kreativt och socialt plan. Ändock har det visat sig vara väldigt svårt för mig att tvinga mig själv att utföra aktiviteter som inte ger omedelbart lyckorus. Jag vet mycket väl att jag kommer att känna att dagen var bortkastad om jag sitter och tittar på serier och spelar spel hela dagen. Likväl vet jag att om jag spenderar dagen med att utföra nyttiga och kreativa aktiviteter har min självuppskattning och självförtroende ökat när dagen är slut. Trots detta vinner känslorna "här och nu" över förnuftet i åtta fall av tio.

För en del av er som läser detta framstår det säkert som ganska uppenbart att jag har ett spelberoende. Det är bara det att jag hade ett spelberoende i mellanstadiet och det var annorlunda på flera olika sätt. Den största skillnaden var att mitt liv på den tiden var en känslomässig berg-och-dalbana. När jag satt hemma vid datorn och ostört fick spela det jag ville mådde jag hur bra som helst medan resten av vardagen var jättejobbig och något jag inte klarade av i längden. Idag mår jag skitbra nästan jämt, oavsett vad jag gör. Jag kan vara utan dator i flera veckor utan nämnvärda problem. Det räcker med att bara sitta stilla och inte göra någonting för att jag ska må bra.

Mitt huvudsakliga problem tycks vara att jag slösar bort min fritid på aktiviteter där jag inte utvecklas. Egentligen går dock problemet lite djupare än så.

Mitt normaltillstånd är att jag mår skitbra (grön linje) men det händer i relativt sällsynta perioder att jag jag inte mår skitbra, utan återgår till det normaltillstånd jag hade genom nästan hela grundskolan(röd linje). Trots att detta normaltillstånd är ganska tillfredsställande i sig blir skillnaden i känslotillstånd lika stort som från en hygglig tillvaro till depressionsnivåer. Alltså när min hjärna har skämt bort sig själv med att vandrat bland molnen i flera månader för att sedan störta ner till jorden blir skillnaden så stor att jag mår dåligt. Detta kan vidare leda till att jag åker ner till riktigt olyckliga nivåer som kantas av ångest, skuld och skamkänslor. Under de senaste nio åren har jag åkt ner till dessa nivåer tre gånger. Dessa tre gånger har det resulterat i att jag hoppat av pågående utbildning, gjort studieuppehåll, eller som hände första gången - att jag försökte byta gymnasieutbildning.

Att hoppa av den utbildning jag går nu är inte något jag varken kan eller vill göra. En av mina stora fasor är att jag hamnar i en sån där känslomässig ravin mitt i en jobbig pluggperiod och i och med detta kommer efter med studierna vilket jag hittills inte lyckats hantera på annat sätt än att göra studieuppehåll och ta nya tag månader senare. Jag har nu bestämt mig för att hantera detta problem på samma sätt som mina föräldrar hanterade mitt spelmissbruk - att sätta upp tidsbegränsningar för mina utvecklingsfattiga fritidsvanor. Att ensam se på film eller tv-serier eller spela spel får jag från och med idag enbart göra en dag i veckan. På så vis blir det betydligt lättare att motivera mig själv att göra utvecklande och nyttiga aktiviteter. Än så länge har det gått fint. Det första jag gjorde i morse var att duscha, renbädda sängen och städa, vilket normalt inte händer så ofta som det borde.

När jag var sexton år gammal mediterade jag mycket och det var under samma period som jag utvecklade den ständigt lyckliga sinnesstämning jag haft sedan dess. Men hur konstigt det än må låta vill jag inte vara ständigt lycklig längre. Jag vill vara produktiv och engagerad men ständigt lyckliga människor är inte produktiva. Har aldrig varit. De saknar i mångt och mycket drivkraften till att göra tillvaron bättre - just för att de inte känner att det behövs. De är nöjda som det är.