Guitar Hero Live - En misslyckad comeback

Dagarna då Guitar Hero spelades på i stort sett varenda hemmafest är över. Det var säkert fem år sedan jag spelade aktivt mer än någon enstaka gång i ren nostalgi. Jag hade helt missat fjolårets comeback för serien fram tills det att Elgiganten reade ut ett par exemplar av Guitar Hero Live i dagarna. Jag slog till på två gitarrer direkt och tänkte att nu jävlar ska det spelas med polarna ett par veckor framöver. Problemet? Spelet suger.

Jag kan förstå hur Activision och utvecklarna tänkte. Man ville förnya konceptet, göra det hippt och innovativt. Det är också det som förstör allt. Det faktum att man valt att designa om hela gitarren, för att tvinga oss köpa mer dyr plast eller ge oss en bättre spelupplevelse ska jag låta vara osagt, förstör hela spelupplevelsen. Flera år av muskelminne är som bortblåst och jag har problem även på de lägre svårighetsgraderna. De fem färgglada knapparna är nu ersatta med två rader, en svart och en vit. Min hjärna får kortslutning och mina vänners lika så. När spelet ber mig kombinera de olika färgerna jag då svär jag högt och slänger ölen i väggen, nästan.

Presentationen är dessutom sådär oliiiidligt pinsam. Man har uppenbarligen speglat lite på Forza Horizon ett spel vars ungdomliga upplägg och sköna attityd faktist passade spelet. I Guitar Hero Lives fall blir det obekvämt rätt fort. Man har valt att visa dina uppträdanden sett ur första-person, gitarristens egna ögon. Konserten är på riktigt, alltså fylld av verkliga skådespelare som reagera olika på din prestation. Nog för att jag kände mig töntig när jag lirade föregångarna men det var gjort med glimten i ögat, de försökte aldrig vara på riktigt. Detta är bara för mycket. Publiken stirrar in i dina ögon, eller i detta fall en go pro-kamera, och skriker av förtjusning. Jag skriker av obehag.

För att slå spiken i kistan är låtlistan hemsk. Verkligen genomusel. Låtlistan känns mer som en kopia av Spotifys "mest spelade" än handplockade för en bra spelupplevelse. Att spela låtar av Skrillex eller Calvin Harris får mig att undra vem som egenligen som är målgruppen. Snacka om sensteg. Nae, denna comeback koma av sig något kopiöst och jag tror ärligt talat genren är död nu. Hejs!

Ett, två, tre TAGNING!