Svenska

St Olav - Five Fingers of Pain

Skrivet av Trivalde den 4 juli 2010 kl 00:36

Idag sprang jag St Olavsloppet, näst sista sträckan som var 4,6 km. Jag sprang för Kälen, det var välbekanta forumiten RaZorwire som lyckades släpa in mig i detta i sista sekund. Hade anmält intresse tidigare men de hittade ingen plats åt mig, men dagen innan kom en öppning och jag accepterade lite motvilligt då jag inte är så intresserad av positionen som "sista-minuten-panik"-ersättning. Annan intressant info är att en vän som var väldigt sugen på att springa blev lite halvkrasslig dagarna innan och valde att inte springa då det kändes som en dum idé, samt att min bror hade som ursäkt att han arbetade de dagarna och kunde inte springa av den anledningen men att han sedan flyttade de arbetsdagarna så att han kunde besöka flickvännen i södra Sverige.

Okej vissa av de sakerna var väl måttligt intressant, den stora grejen är ju såklart att jag sprang loppet i mina Five Fingers! WOHO!!!

Det var i mitt första par faktiskt, i förra bloggen nämnde jag att jag for upp till Skellefteå och skulle fara förbi brorsan i Umeå och då bland annat köpa ytterligare ett par Five Fingers att ha på gymmet. Men då uppstod scenariot som inte dök upp en endaste sekund i mitt huvud, de hade inte min storlek. Lite av en besvikelse, men jag tog tillfället i akt och prövade en mindre och en större storlek och kom fram till att mina Classics ska vara samma storlek som mina KSOs (inte helt självklart med denna typ av skor). Så det blev av att beställa dem online, generellt känns det som en dålig idé men jag hade ju prövat storlekarna och allt slutade bra. Jag passade också på att beställa tre par fingerstrumpor som är perfekt för Five Fingers om man får tro tillverkaren. X-toes by Lizard är nog såpass häftiga strumpor som går att få och även ett par av dessa hade jag under loppet.

Men även om bra utrustning är bra, så är det viktigaste att man faktiskt kan springa. All the more när man bestämt sig att springa i främmande gorillafötter, att springa på det sätt det var tänkt att människan skulle springa. För det är en stor grej av det hela, barefoot running. Vanliga skor lär oss att slå i med hälen först, men det är FEL! Det är väl rätt i den mån att vanliga skor är tänkta att användas på det sättet, men foten och i sin tur Five Fingers är gjorda för att slå i med främre delen av foten. Ett återkommande exempel är att barn just springer på detta sätt, det sätt som är rätt. Men nu har jag kutat omkring en hel del på fel sätt, så jag måste i princip lära mig att springa igen. Jag köpte en bok som rekommenderades av en sida som hade rejält med info om barefoot running, men jag har inte läst den än, kan låta smått fånigt att köpa en bok för att lära sig springa men det verkar vara lite mer till den än det. Sedan har vi ju det där med kondition och uthållighet etc...Det är också viktigt.

Anyhow, de senaste två veckorna då St Olavsloppet blev aktuellt så bestämde jag mig för att lära mig att springa i fanskapen, jag har sprungit i dem tidigare men inte tillräckligt för att få in den rätta tekniken. Så jag planerade upp en springrunda med brorsan på orealistiska 5 km, och när vi kommit 2 km känner ju hur det smärtar något förfärligt i nedre delen av vänster vadmuskel. Jag hade läst åtskilliga gånger att man ska sluta springa i dem när det börjar göra ont då det gör mer skada än nytta, för musklerna kommer ta lite tid att vänja sig också. För att göra situationen bättre så var det tämligen varmt och brorsan tyckte att vi kunde skippa att ha med oss vatten då vi inte hittade vätskebältet (låg gömt i korgen där vi har alla handskar och mössor in case you are wondering). Så humöret är inte på topp, blir någon paus här och där men fram kommer man i en bit. Jag sprang en kortare runda en annan dag, men fick panikstopp igen. Var just vänster vadmuskel som strejkade, så den måste sträckas lite extra.

Men nu snabbspolar vi till dagen i ära. RaZorwire sprang ganska tidigt medan jag skulle springa runt 16.00, det var uppskattningen. 4,6 km var som sagt sträckan, växeln var vid Ås kyrkan. RaZ och halvkrassliga killen följde med dit för att heja på och bidra med vattenstopp. Vi var där i god tid, för det var en uppskattning jag hade och vore ju hiiimla illa om man inte är där när föregående löpare kommer in. Och allt går bra vid bytet, nu börjar själva springandet.

Jag börjar med någorlunda högt tempo, främst för att komma ut ur startzonen, sedan blev det ett lite jämnare tempo som kunde hållas under en längre strecka. Jag kutar på, allt känns bra, jag funderar på om folk kommer märka min kontroversiella skor, det fina vädret, engagemanget som finns ändå från folket som står vid sidan om och tillhandahåller vatten och svampar (inga turbosvampar tyvärr utan vanliga tvättsvampar fyllda med vatten). Väldigt skön stämning att springa i, men skön stämning alone tar en inte hela vägen, och efter ett tag börjar jag känna mig lite halvtrött. Sträckan var i lätt nedförsbacke och följde vägen bussarna tar. Men det är inte bara trötthet som slår mig utan en viss smärta i främre delen av fötterna, just den där delen man ska landa på enligt instruktionerna. Jag blir tröttare och smärtan ökar, vatten var inget problem då det fanns i mängder nog att dränka sig själv flera gånger om. Till slut kommer jag till en punkt då varken tröttheten eller smärtan i fötterna ökar utan att det handlar om ren skär viljestyrka att fortsatta in till nästa växel. En rolig grej var att en funktionär på cykel noterade mina lustiga skor och faktiskt cyklade jämnt och frågade någon enstaka fråga om dem, en kul notis. Annars så höll RaZ och halvkrassliga killen jämna steg och kunde erbjuda vatten med jämna mellanrum, morsan skjutsade dem i bilen. Morsan parkerade tydligen lite galet vid ett tillfälle och fick en liten utskällning av en trött polis som säkert dragit samma historia flera gånger under dagen.

Men jag når växeln till slut, och vilken befrielse, ugha va skönt. Kan jag dricka lite vatten och äta lite banan och släppa ut mina fötter som blivit tämligen ugnbakade ur mina Five Fingers. Eller skippa sista delen då jag inte varit försynt nog att packa med ett par sandaler att ha på mig istället, så vad som nu kändes som Fire Fingers fick sitta kvar tills jag kom hem. Hemresan skulle dock dröja ett litet tag då vi ville se målgången i Östersund, så blev det att åka bil in dit med morsan som var lagom hysterisk över polishistorian. Inne i Östersund så hade de fixat Stortorget lite så att det blev en fin målgång, där väntade vi snällt på att sista man skulle komma in. Det roligaste som hände under den väntan var nog att en kille som sprang med någon annan på slutet hade en hund med sig som trassla till kopplet lite så att han kraschade på marken, inget gapskratt direkt.

Till slut trillar sista mannen in och St Olavsloppet är fullbordat för Kälen, då är den stora frågan om de slår Rödön. Förloraren mellan dessa två lag får nämligen något som kallas dasslocket (undrar vad det kan vara?), senare på kvällen fick jag sms från RaZ att Rödön vann, lite trist. En rolig notis om Rödön var att de hade en SM-sprinter på min sträcka. Men det besvära oss inte så mycket då, vi var hungriga och drog och käka kebab och hamburgare. Krassliga killen höll sig uppdaterad på fotbolls-VM via sms och glädjes åt det faktum att det gick sämst för Argentina. För min del hade fötterna lugnats ned sig lite. Efter det väntade en kort biltur hem och denna historia var mer eller mindre avslutad. Väl hemma släppte jag ut mina fötter som var tämligen ömma och med några blåsor på främre delen av foten.

All in all en riktigt skoj dag, är glad att RaZ övertalade mig att springa ändå. Får mig att se fram emot nästa år. Då ska jag ha läst den där boken och bemästrat mina Five Fingers och barefoot running i alla dess former.

St Olav - Five Fingers of Pain

En bild eller två från själva loppet kanske kommer vid ett senare tillfälle, nu får ni nöja er med strumpor.

HQ