Svenska

För gamla kamrater

Skrivet av Trivalde den 24 maj 2010 kl 16:13

Var ett tag sen man skrev något här, kanske för att jag inte haft något vettigt att skriva. Eller att motivationen inte har infunnit sig, but here I am. Min senaste blogg handlade om gorillafötter, och nu till veckan har jag en pilgrimsresa inplanerad till Umeå för att köpa ytterligare ett par (dock annan modell). Kommer jag ha två par, ett för gymmet och ett för allt annat. Kan jag äntligen spatsera runt i fingerskor på stan! Kanske jag finner det i mig att skriva en blogg med lite mer samlade intryck kring dessa annorlunda skor.

Men annorlunda som de är, så är de inte en tillräckligt bra anledning för mig att släpa mig upp till Umeå. Visst, brorsan är där men han befinner sig i tenta-ångest (han har slösat bort lite för mycket tid på World of Warcraft) så han måste plugga så mycket som möjligt vilket innebär att han inte kan vara en så bra värd. Så jag kommer sova över där två nätter i rad, och inte mycket mer, men det spöar valfritt vandrarhem flera gånger om. Och jag får ju umgås med honom lite grann. Det huvudsakliga skälet till denna resa är alltså inte gorillafötter eller familjemedlemmar, målet ligger faktiskt i Skellefteå.

Det är så att jag har sökt spelutvecklings utbildningen på 3 år på Luleå tekniska universitet, denna hålls då i Skellefteå. Jag har tidigare besökt LTU innan själva valet av högskola gjorde och nu när jag sökt en utbildningen i Skellefteå så bjuder de på ytterligare en resa (dock kortare, denna är bara en dag, den förra var två). Detta går ju att tolka på olika sätt, de kan ju vara väldigt generösa av sig eller så är de desperata. Hursomhelst, detta är då ytterligare ett tillfälle att få info om utbildningarna och utforska studieområdet etc, men även ett tillfälle att träffa potentiella klasskamrater. Potentiella då det inte är hugget i sten att varken jag eller dem kommer in, just spelutvecklingen verkar dock inte svämma över med ansökningar men de andra utbildningarna i Skellefteå verkar ha betydligt färre platser än sökande.

Det är egentligen just kamrater denna blogg ska handla om, därav titeln. Dock så har jag haft en skapligt lång och på kanske vissa sätt ovidkommande inledning till detta, det mest relevanta är just delen med studier. För när man när går i skolan träffar man andra elever, vissa blir man vän med andra ovän. Sedan när man byter skola så kan det bli så att vissa byts ut och andra in. För min del var det i överlag samma personer från lågstadiet till högstadiet, även om det blev lite förändringar i högstadiet. Sedan kom gymnasiet och PANG så var det bara två från högstadiet som var kvar, och vi hade hamnat i varsin klass av tre möjliga, de var också så att jag träffat dem på högstadiet först. Lustigt nog hade de två hängt ihop väldigt länge, var först här i gymnasiet som de hamnade i olika klass.

Själv förlora jag kontakten med de flesta om inte alla klasskamrater i övergången till gymnasiet, de som följde med var jag dock vänner med och vi höll ihop hela gymnasietiden. Jag träffade ex-klasskamrater på bussen eller så emellanåt och ibland satte man sig bredvid dem och snackade lite och fick reda på vad de sysslat med på sistone. I och med att tiden gick blev kontakten med mina dåvarande klasskamrater bättre och och ex-klasskamrater sämre. Sedan tog man studenten och historien fortsätter, dock utan några nya människor man "tvingas" umgås med på en daglig basis då jag inte fick göra lumpen och hade inga högskolestudier planerade. Så det blev ett sabbatsår eller vad man nu vill kalla det, jag var ganska taggad på att göra lumpen men en plötsligt hörselskada i början av året (har skrivit om den tidigare) satte P för många planer.

Det som fick mig att tänka på för gamla kamrater är när jag suttit i bussen på väg hem efter att jag tränat eller så och ser någon gammal klasskamrat från innan gymnasiet (de från gymnasiet åker aldrig på de bussarna), jag ser han/hon, han/hon ser mig, men ingen av oss ids göra något. Dels för att jag aldrig umgicks SÅ mycket med klasskamrater utanför skolan, och dels för att de känns för gamla. Det var ett par år sedan, vid något tillfälle försvann kontakten som kanske hade motiverat mig att försöka socialisera. Att hoppas på att den andra parten agerar lämnar en besviken i många fall, och ska man ta mitt fall var jag nog aldrig den populäraste killen i klassen.

Jag var en pluggis, en position som inte var den populäraste de första 6 åren i skolan men när betygen började vankas fick man lite mer respekt. Ska jag vara ärlig så fick jag uppleva perioder av mobbing under mellanstadiet, psykisk sådan, den där känslan av att de andra verkligen ville utesluta mig. Det fanns en lek som spelades på rasterna emellanåt som gick ut att kasta en tennisboll mot ett plank så skulle den bakom fånga den innan den studsade två gånger, annars åker man ut (det finns lite mer till det än så men det spelar inte så stor roll i denna text). När man står cirka 20 pers och ska leka där och alla andra är överens om att jag ska åka ut först av alla så blir man lite less, samtidigt så härdade det mig, även om de alla samarbetade så stod jag segrande emellanåt. Detta var då ett exempel.

Ska jag vara korrekt så hade ju de ett samvete de också och de höll inte alltid järnhårt i målet att få ut mig först. Och i andra situationer var jag uppskattad, jag var en fena på basket och brännboll, när det vankades fotboll eller bandy fick jag ofta positionen som målvakt dels för att ingen annan ville samt att jag var bra på det. Tänker jag tillbaka på uppdelningen på könen så var nog så att det var just tjejerna som hade något väldigt emot mig (rolig fakta var att jag alltid lottades att sitta vid ett bord där majoriteten var tjejer, ofta var jag ensam kille) medan killarna kom jag bra överens med ändå (undantaget var väl en kille som gick bärsärk emellanåt men det är en annan historia). Det blev dock en ändring när en tjej stod upp för mig i klassrummet, sa ifrån att jag inte alls mumlade under redovisningen, något som det ofta hade klagats på. Gjorde mig gråtfärdig, vilket jag dolde bäst jag kunde, inte macho att gråta ju.

Men klassen blev ett sammansvetsat gäng i slutänden ändå, vi var lite röriga i början. Denna historia upprepade sig egentligen i båda högstadiet och gymnasiet. I högstadiet lyckades klassen jag gick i att få SO-läraren att börja gråta. Klassen var rörig och högljudd och vi lyckades göra många lärare förbannade, men mot slutet blev det bättring och vi kände oss verkligen som ett sammansvetsat gäng under brännbollsturneringen som hölls när det bara var veckor kvar.

Gymnasiet var nog värst, första året fick en på självmordstankar, lärarna var inte så glada heller. Vår idrottslärare beskrev oss vid ett tillfälle som att ha en hop med dampbarn springande omkring (inte så politiskt korrekt, men passande). Andra året hade en elev bytt linje vilket kanske lugnade ned lite, men främst delades klassen upp efter den inriktning de valt och de lektionerna var ju närmast nirvana jämfört med de lektioner som var helklass. Blev till och med så att vi fick hjälp av skolans specialpedagoger vid några tillfällen för de ämnen vi hade i helklass. Tredje året blev det ännu färre ämnen i helklass som vid det här laget hade lugnat ned sig någorlunda, även om vi frammanade sura miner hos lärarna på tok för ofta. Men när studenten kom annalkande så kändes klassen otroligt bra, same old story.

Samma gamla historia, för återigen umgicks jag inte mycket med klasskamraterna utöver det som blev på skolan, och då var det främst med dem två jag kände från högstadiet. Jag bodde tämligen avsides från de i klassen, vissa delade mitt spelintresse så dem kunde jag spela online med emellanåt. En kille spelade jag väldigt mycket DotA med, och vid upprepade tillfällen samlades det ihop flera i klassen och spelade Warcraft 3 customs eller Starcraft i datorsalarna. Men det var mest vid skolan, och när jag tänker tillbaka på det känns det väldigt svagt. De flesta band som knöts för min del känns mest som enkla rosetter som långsamt dras upp, att de till slut kommer att lämna samma känsla som den jag får på bussen.

Problemet bottnar sig nog i att även om jag gillade att umgås med dem så besvärade jag mig aldrig att lära känna dem bättre. Varför jag inte gjorde det vet jag inte. Jag kanske borde påpeka att jag inte står helt utan vänner, det finns dem som hängt med ett riktigt bra tag, de hänger fortfarande med. Fast fantastiska som de är så är det inte riktigt skäl att nonchalera möjligheten att få fler vänner, möjligt att det gör en mindre angelägen då man inte är i desperat behov av det. Men jag känner en viss ånger av att jag inte knöt vissa av banden under gymnasietiden lite bättre, jag vill inte att de ska förfalla som de från högstadiet har gjort (banden från högstadiet är en annan historia...).

Lustigt nog är det band som jag är mest mån om antagligen det som är närmast att gå upp.

Men till hösten befinner jag mig förhoppningsvis i Skellefteå, fullsmockat med nya bekantskaper. Vad som händer med banden jag irrat omkring med de senaste raderna återstår ju att se, det kanske slutar med att jag hittar nya i Skellefteå och glömmer bort de gamla. Who knows...

När jag skrivit denna text har jag insett tre saker:
Ett, vissa saker är verkligen inte enkla att beskriva med ord, men skam den som ger sig.
Två, detta blev på tok för långt.
Tre, titeln för denna blogg är tämligen missvisande, då jag onekligen skrivit om en hel del annat, men samtidigt för att när jag läser den en andra gång så får jag en annan betydelse än den jag ursprungligen sökte. Det var då "För gamla kamrater" i den meningen att så pass mycket tid har gått att de i princip är främlingar på gatan, men det går ju också att tolka som en hyllning för gamla kamrater, till exempel att man skålar till det. På det sättet känns det passande med det stundande besöket till Skellefteå och chansen att träffa nya kamrater att avsluta med: För nya kamrater!

PS: Kamrater känns som ett väääldigt gammaldags ord...

HQ