Mitt favoritslut

När jag läste "Förbered för fosterställning" kom jag och tänka på när jag spelat ut med allra första spel.
Super Mario 64 till Nintendo DS. Ni vet den första gamla gråa DS:n? ;) Jag (6 år gammal) och min syrra (10 år) hade kämpat tillsammans som tokar igenom alla banor, samlat alla stjärnor som vi bara kunde hitta och gett Bowser på käften otaliga gånger. Och när vi (tror faktiskt att det var jag som klarade sista höhö. Jag och
Syrran var båda galna i spelet) för sista gången golvade Mr. Bowser, och lagt vantarna på sista nyckeln som behövdes för att fria Peach, och eftertexterna började rulla tillsammans med tillbaka blickar från hela vårat äventyr, med en underbar melodi som än idag ger mig gåshud, så blev jag rörd. Så mycket tid som vi hade lagt ner på det, och plötsligt är allt över. Det var en speciell känsla. Känslor av ledsamhet och tillfredställelse gick hand i hand. Och det är än idag ett av de allra bästa spel jag någonsin spelat.