Far Cry 3 igen och FPS nivå upplägg?

Så nu när jag pluggat för körkort och letat jobb så har tiden gått alldeles för fort och det var ett bra tag sen som jag skrev något överhuvudtaget.

Så nu är det dags att köra igen för fullt och det var lite svårt att välja för mig vad jag skulle skriva om. Det som kom till minnes var att många inte höll med om att Far Cry 3 var överskattat och att min recension av det var orättvis. Som jag skrivit vid flera tillfällen så var det kanske ett lite lågt betyg men jag står fast vid att det var vida överskattat och det är något som faktiskt är sant. Låt mig förklara varför (fast med jämförelser denna gång).

En av de största bristerna med Far Cry 3 var den ENORMA karta som spelet utspelade sig på. Detta tyckte jag av 2 anledningar. Den var verkligen vacker men precis som med vilket konstverk som helst så kan man inte stå och stirra på nästintill samma ogivningar så länge utan att det tappar charmen, MEN den saknade innehåll nog för att inte tappa sin pacing.

Kort: 1. Storleken och 2. Pacingen

Nummer 1: Storleken

Så när det kommer till punkt ett varför var storleken ett problem när jag tyckt om spel som Skyrim och World of Warcraft, eller tom. Far Cry 1?

Jo när det kommer till Skyrim så är det en annan genre men det är fortfarande samma risklinje de båda går vid. Där Far Cry 3 efter ett tag började kännas tråkigt då jag inte kände att det fanns så mycket att utforska på samma sätt som i Skyrim där varje ny grotta eller plats var en stor risk att gå in i kände jag inte samma spänning i FC3. Far Cry 3 levererade vackra miljöer och ett tråkigt fiendegalleri och där är en sak som inte FC3 kan leverera då ett rollspel som Skyrim med olika raser, fantasiväsen med mera.

Här fanns "pirater" (saknandes ögonlappar och hattar, fy skäms!) och naturen men det sträckte sig inte så mycket längre än så men det är ganska ursäktat då det är en shooter. Så övriga ön då? Sträckan mellan fienderna? Här var det de hade haft en chans att göra något roligt. I Skyrim eller ja, vilket annat Elder Scrolls som helst så kunde man stöta på roliga npc'er, loreföremål, särskilda events som hände vid speciella tillfällen. Jag stötte inte på särskilt många sådana i FC3 och det är lite där problemet är med storleken på kartan, jag vill inte använda fast travel och behöva skippa en stor del av spelet och där känner jag inte ens att jag är kräsen om en utvecklare skryter mycket med en öppen värld att utforska.

I World of Warcraft och diverse andra MMO's som är open world har vi möjligheten att auto gå. En funktion som den här bloggaren använder flitigt. Det frigör tid för en att göra annat som att kanske titta på facebook (om man nu använder sånt), kolla ett klipp på youtube, eller varför inte köra ett turbaserat spel samtidigt? Man kan ju argumentera med att det är samma sak som fast travel men nej det är det inte. I ett MMORPG baseras inte spelvärdet på spelvärlden utan snarare balans och att siffror går upp under dina åtaganden. Inte ett FPS där spelvärlden och dina fiender är allt du har.

Nummer 2: Pacingen

Då problemen går lite hand i hand så finns inte så mycket att skriva om pacingen men tänk på vilket FPS som helst exempelvis Half-Life, CoD4 eller kanske Doom 3? I spelen så hålls ganska högt tempo då spelen är SHOOTERS. En genre måste utvecklas under tiden som går men för mig så släppte Far Cry 3 bollen för mycket även här. Det blir alldeles för mycket dödtid, det är som att du är på en konsert ser ditt favoritband och sen efter ett tag så slutar de spela en halvtimme. Tempot och spänningen går neråt snabbare än ett hopp från en skyskrapa. Far Cry 2 led av samma sak, och ARMA-serien lite av samma sak. Men hur ska man göra då? Finns någon lösning för att inte döda pacingen i öppna shooters och öppna världar i allmänhet? Svaret är, ja!

Antingen så kör man en lösning som en gammal skräckserie kört och det är att använda en halvt öppen värld där atmosfären bygger på att känna sig utsatt och du fortfarande får slåss med fiender men uppmuntras att undvika dom för att spara din lilla hälsa. Serien jag pratar om är förstår Silent Hill och framförallt det andra spelet där spelet börjar med en lång sträcka där det bara bygger upp atmosfär och SEN händer det saker och du får börja kämpa tillbaka.

I Far Cry 3 som är en shooter öppnas en med smygande och sedan springande, därefter action och sedan... Långa transportsträckor mellan häftiga karaktärer och striderna. Självfallet måste inte ett spel bygga på strider men i serien --> Far Cry <-- så har striderna vart centrerade sen 1:an och jag respekterar seriens val av öppen värld för att kunna välja taktik för att klara av hindren. Synd bara att det är så tomt på roliga saker emellan striderna som är över på max 2 minuter!

En annan serie som löste problemet fast tvärtom är Call of Duty och innan du tänker skriva en kommentar om att det inte är öppen värld så vill jag bara ta med dig på en resa tillbaka till del 4:a i serien. Bland många actionpumpande intensiva combatuppdrag fanns det ett som fick en att slopa alla tidigare instinkter och att kräla fram längs med marken som en snigel... Jag pratar förstås om "All Ghillied Up". Här löstes det med en illusion. Illusionen att du var i en öppen värld och utförde ett livsviktigt uppdrag där världens framtid stod på spel. Istället för att fokusera på trånga banor så sattes du mitt i övergivna Pripyat där du smög dig fram emellan fiender endast med uppehåll för att eliminera enstaka fiender med ett ljuddämpat prickskyttegevär. Under denna tid så tänkte du inte ett skit på att världen var stängd för allt som betydde var att komma levande igenom alla fiender, slutföra uppdraget och komma därifrån.

Illusionen av en öppen värld. Jag älskar den, den skadar inte pacingen om nivådesignern är duktig och den ger fortfarande känslan av en stor värld.

Men spelen du beskrivit är ju inte en shooter och en linjär shooter?

Det finns en serie till som är ett med öppen värld, långa transportsträckor mellan uppdrag och fortfarande mycket roligare. Den serie jag talar om är S.T.A.L.K.E.R

En serie satt i "zonen" kring Chernobyl där du spelar en Stalker som letar användbara föremål och rikedomar bland de övergivna hemmen och muterade vildlivet. Här är det som en livsfarlig skattjakt där varje hörn eller skog, buskage, stad kan döda dig om du inte är absolut jätteförsiktig. Spelet hade sina brister men med hjälp av hur dödlig du var och att ammunitionen var hyfsat begränsad och du inte gavs en jättebössa de första 10 minuterna så blev spelet en häftig upplevelse där man inte tappade pacingen eller storleken var ett problem.

Jag förstår dock varför folk tyckte om spelet mycket men för mig förstörde de här 2 problemen spelet och jag spenderade mer tid med tristess än de klimaktiska scenerna. SJälvfallet hoppas jag på att nästa Far Cry blir RIKTIGT grymt och att det inte lider av samma problem.

Det var skönt att få skriva om någonting igen och imorgon blir det nog lite Heartstone eller möjligtvis CS:GO som jag spenderat större delen av min lediga tid under de tyngsta dagarna och snart kanske något av det som anlände med posten i fredags?