Svenska
Blog
Var med i trafikolycka igår

Var med i trafikolycka igår

Skrivet av Sopfia den 17 januari 2014 kl 14:29

Jag har inte haft den bästa starten på detta år, och igår bevisades det verkligen. Även om jag hade extrem tur att jag kom lindrigt undan.

Jag var påväg till jobbet 6:10 och det var som vilken morgon som helst. Packat väskan för att kunna träna efter jobbet och höll på att planera min arbetsdag i huvudet.

Den ändrades drastiskt. Min bil är som sagt död, så jag har lånat pappas bil som dem använder som reserv i deras företag. Eller, ja gjorde tills igår.

Nysnö på vägen och tidigt ute, gjorde att jag åkte åt sidan, snurrade runt och kastades ut med bilen rakt på åkern. Jag kommer inte ihåg så mycket av själva händelsen, det blev svart för mig. Men enligt spåren så hade bilen hamnat på sidan och hoppat två meter från vägen ut på åkern och kört in i en sten.
Allt jag kommer ihåg är smällen och hur jag flög åt sidan inuti bilen.

Jag kände en smäll i ryggen, men allt jag kunde tänka på var "pappa kommer mörda mig om bilen har gått sönder"
Ringde honom och grät. Sedan satt jag som is i bilen. Allt var som svart för mig. Visste inte vad eller hur jag skulle ta mig till. Jag kände bara smärta och skräck.

Såg i spegeln att flera bilar åkte förbi och helt plötsligt stannar en bil. Ut kommer en och frågar hur jag mår. Jag visste inte, kunde inte svara, kom knappt ihåg mitt namn. Jag började bara gråta, allt jag skulle göra var att åka till jobbet. Inte vara här.

Tydligen så höll dem på i över en timme, för efter han så kom frivilliga brandkåren, sen kom mina föräldrar. De var människor överallt, hörde röster från alla håll och kanter, men kunde inte svara. Fick en nackkrage på, hör blåljus och helt plötsligt låg jag på en bår och togs in i en ambulans. Dem pratar med mig, men jag hänger inte med. Helt plötsligt kom en polis in i ambulansen och försökte göra blåstest, men kunde inte ta in information ordentligt så fick göra om det flera gånger.

Har ingen aning vad som hände under de svarta stunderna i mitt minne och kommer knappt ihåg resan in till sjukhuset.
Väl där inne var det ett helt team som tog emot, kasta av mig kläder, vände och vred på mig och fråga var jag hade ont. Samtidigt som jag inte fick röra mig, om de var en skada på ryggen. Vilket jag ändå inte gjorde då jag var förlamad av skräck.
Aldrig upplevt chock förut, och var nog en av de värsta upplevelser jag varit med om.
Sedan skickades jag inpackad till 2 olika röntgen, fick morfin och låg bara still och hög på smärtstillande i en vänthall. Hör mammas mobil som ringde och min.
Alla hade hört på radion, hela jobbet visste om det och undra vad som hade hänt.

Efter 4h på sjukhus, totalt 6h från olyckan så fick jag klartecken att inget var brutet i ryggen eller nacken. Bara troligtvist spruckna revben och "mörbultning" från omtumlingarna i bilen.

Då log jag för första gången sen krocken. Jag var så rädd att det skulle varit värre, jag ville inte, jag kunde inte.

Jag fick åka hem, pappa hämtade oss. Berättade vilken tur jag hade. För om jag hade fått möte när jag snurrade, hade det varit värre. Om jag hade använt min bil som var död, hade jag voltat flera gånger om, då den är högre än Volvon. Och massa annat. Min ångest blev hög och frågade hur det gick med bilen.
Den har skrotats, de var inte mycket kvar då den gjorde sådan kraftig landning och körde in i en sten, den enda stenen på hela åkern.

Men pappa var tacksam att bilen skrotades och inte jag.

Och jag måste säga att det var helt fantastiska människor som tog hand om mig. Jag må ha varit helt borta, men jag kunde lika gärna haft panik, skrikigt och slåss pga chocken.
Brandkåren, ambulanspersonalen, polisen och alla på st Görans gjorde ett fantastiskt jobb, är glad att det finns så underbara människor som hjälpte mig.
Alla från brandkåren och han som hitta mig kände igen mig och visste vem min pappa var även. Som sagt, liten ö.

När jag kom hem, sov jag. Var helt slut och hade ont i hela kroppen. Åt massa smärtstillande och telefonen gick varm hela kvällen. Är tacksam att jag har så många nära som verkligen bryr sig om en.

Idag,dagen efter så kan jag säga att jag har sjukt jävla ont. Men som sagt tacksam över att det bara är mörbultning. Revbenen är värst, kan inte ligga på sidan eller ha något utav vikt på. Skriker utav smärta. Nacken är stel och kan knappt röra, kan inte böja mig framåt heller då ryggen säger ifrån. Armarna fick också en kyss i bilen känner man nu.
Men ack så glad...

Så de var min torsdag det, sjukskriven hela helgen nu även. Så jag ska försöka bearbeta allt som hänt, svårt att förstå att jag har gått igenom detta. Man har sett från avstånd eller på tv när människor hamnat i trafikolycka, aldrig varit i mitten och anledningen till att räddningstjänsten kommer.

HQ