Avengers: Age of Ultron var...

...? Ja, vad 17 var den egentligen?

Jag såg den förra lördagen och vet inte riktigt hur jag känner. "Ambivalent", kanske? Det finns vissa filmer som gör det väldigt lätt att förklara exakt varför man älskar/hatar dem, men i vissa fall kräver det lite mer nystande och trasslande för att kunna sammanfatta sin åsikt.

Så ja, för den som är intresserad börjar jag trassla här nedan. Jag har försökt hålla recensionen (om man nu kan kalla det här tramset för en sådan) någorlunda spoilerfri, även om det som alltid är svårt att prata om en film utan att avslöja någonting överhuvudtaget, så är du superkänslig för spoilers kanske du vill läsa med försiktighet. Det dyker upp några åsikter på specifika saker i handlingen, men de är iaf tydligt markerade och går lätt att undvika om man skulle vara på det humöret.

Men nu tror jag vi startar så att vi blir färdiga nån gång.

-------------------------------------------------
När den första filmen kom för några år sen var jag en av de tråkiga människor som inte kunde uppskatta den lika mycket som de flesta andra gjorde. Att den var snygg och cool kunde jag naturligtvis gå med på, men jag hade svårt att känna mig särskilt känslomässigt investerad i vad som hände.

Men ja, nu har det gått tre år sen dess (lägg till valfri obligatorisk "oj oj oj vad tiden går"-reaktion här om du vill) och det är dags för en uppföljare i det alltmer svårtillgängligt snåriga Marvel-universumet. Det första jag inser när jag tänker på filmens inledning är nämligen hur fruktansvärt obegripliga de här filmerna börjar bli för de som inte hängt med från början. Har du inte sett Captain America: The Winter Soldier (som var riktigt jäkla bra, för övrigt) lär de första scenerna där hela hjältegänget anfaller en Hydra-anläggning bli obegripliga. Jag har inte följt TV-serien Agents of Shield (jag gav upp efter bara ett avsnitt) och saknade därför själv en del bakgrundsinformation (men till mitt försvar var första avsnittet riktigt jäkla dåligt).

Men ja, så ligger det till. Avengers är samlade igen och är ute efter att jaga rätt på den ondskefulla organisationen Hydra och mer specifikt spiran Loki använde för att kontrollera folks hjärnor och vara allmänt eländig i den första filmen. Tony Stark är dock mer bekymrad för mänsklighetens överlevnad utifall att utomjordingar skulle vilja få för sig att invadera jorden igen, och får (om än motvilligt) hjälp av Bruce Banner för att konstruera AI-systemet Ultron som ska hjälpa till att skydda världen från faror. Som oftast när det gäller superintelligenta datorer med tillgång till avancerade vapen går något snett (vilken överraskning) och Ultron får för sig att det bästa sättet att skydda mänskligheten är att tvinga den att utvecklas, vilket han vill uppnå genom att förinta Avengers. Eller så. Det är lite oklart.

Klart är i alla fall att Avengers får en ny superskurk att rädda världen från och det leder till ett nytt äventyr fullt av kaotisk superhjälteaction, explosioner, vitsiga oneliners och kastade motorcyklar.

-------------------------------------------------

Efter att ha sett Age of Ultron kan jag om inget annat i alla fall konstatera att den verkligen känns som en uppföljare, på gott och ont. Även om vissa saker är förändrade delar den överlag sin föregångares styrkor och svagheter.

Joss Whedon, som liksom i föregångaren både skrivit och regisserat har kvar sin känsla för sarkastiska karaktärer och komisk timing, och att se alla färgstarka (både bildligt och bokstavligt) hjältar interagera med varandra - skoja, skratta och bråka - är som i ettan filmens höjdpunkt. Skådespelarmässigt gör hela ensemblen ett bra jobb (som vanligt) och samspelet och kemin mellan karaktärerna fungerar utmärkt. Det märks - precis som i ettan - att de är ett väl sammansvetsat gäng både på och utanför duken. Dialogen är snabb och underhållande och filmen lyckas absolut få mig att flina brett stup i kvarten.

Problemet är bara att den inte riktigt vet när den ska sluta.

Hur roliga vissa dialogväxlingar än är så kan jag inte låta bli att känna mig ganska mätt på allt trams och flams efter ett tag. Att filmen bjuder på sig själv och inte gräver ner sig i Dark Knight-aktigt beckmörker har jag inga som helst problem med, men när karaktärerna mitt i en strid på liv och död fokuserar mer på att skämta än på att överleva för 47:e gången känns det snarare som om den inte törs ta sig själv på allvar. I den välkänt förtidsnedlagda sci-fi/western-serien Firefly gjorde Joss Whedon ett bra jobb med att balansera mellan komedi och tragedi, men i Age of Ultron saknar jag precis som i första filmen en dos dysterhet och sorg.

Missförstå mig inte, det är inte som om filmen helt saknar känslomässig tyngd. Karaktärerna utsätts för en hel del känslomässig press (på mer eller mindre subtila sätt) och trots mängden personer som ska samsas om skärmtid finns det finns stor potential för alla att utvecklas utan att någon blir bortglömd. Potentialen känns dock till viss del bortslarvad eftersom vissa av hjältarnas utveckling aldrig får någon vettig avrundning. Jag saknar någon slags avtoning eller reflektion, som visar vart karaktärerna landar och hur de förändras under filmen gång, men Age of Ultron är inkonsekvent i sin förmåga att leverera på den punkten.

Hawkeye, som spenderade större delen av ettan i bakgrunden (spoiler: på grund av Spir-inducerad hjärntvätt) får trevligt nog betydligt mer utrymme här, och är den karaktär vars utveckling känns mest välbalanserad. Black Widow och Hulken får också kliva fram i rampljuset, vilket är välkommet, även om deras berättelse känns lite forcerad. De övriga i gänget får för lite tid. Det känns som om framförallt Iron Man och Thor hade behövt några fler scener, som jag antar i stället blev kvar i klipprummet.

Ultron själv är...stabil? Eller inte? James Spader gör ett utmärkt jobb med hans röst och han framstår som en ovanligt mänsklig mördarrobot vars ondska också blandas med en liten dos förvirring och vilsenhet. Just förvirringen blir dock lite väl påtaglig i och med att inte ens manuset verkar veta vad 17 han egentligen är ute efter hälften av tiden. Är han en extremist som ändå vill mänsklighetens bästa? Vill han hämnas? På vad? Är han bara sugen på glass? Quicksilver och Scarlet Witch är inte riktigt lika minnesvärda men de har ändå en del roliga ögonblick och står i slutändan för några av filmens mer känslosamma stunder.

Och gissningsvis också lite bränsle till folk som gillar att skriva incest-fanfiction, men det kanske inte hör hit.

Att filmen är snygg som attans - både specialeffektsmässigt och cinematografiskt - känns nästan onödigt att ens behöva nämna, men det är den, på alla sätt och vis. Actionscenerna är helt hysteriska i såväl koreografi som upplägg, men utan att bli sådär äckel-röriga att det blir svårt att följa med i vem som är vad och vad som är vem (bortsett från att 3D-effekten som vi gjorde misstaget att betala extra för gjorde sitt bästa för att virra till det ibland). Filmen gör ett bra jobb att få alla Avengers-medlemmar att kännas farliga och starka, trots den enorma skillnaden i kraftnivå mellan någon som kan flyga och åkalla åskväder och någon som kan skutta runt och skjuta pilar.

Om actionscenerna har en nackdel är det faktiskt att de kanske får hjältarna att kännas FÖR starka. Direkt i inledningen får Avengers-gänget plöja sig igenom vad som verkar vara en halv armé utan att egentligen stöta på särskilt mycket tuggmotstånd. Det är ruskigt välkoreograferat, snyggt och skoj att titta på, men spänningsmätaren går kanske inte i taket när det verkar räcka att skjuta/slå/kasta sköld åt ett slumpmässigt håll för att fienderna ska falla som käglor.

Striderna där hjältarna får tampas med lite tyngre motståndare - både fysiskt och psykiskt - är däremot alldeles utmärkta, och i vissa scener lyckas Age of Ultron verkligen nå upp till den där jobbigt hopplösa stämning där varje slag och varje explosion känns viktiga och avgörande och inte bara som ögongodis.

De ovan nämnda bristerna i karaktärsutvecklingen gör sig dock tyvärr snart påminda igen, och även om Age of Ultron (nästan) aldrig blir dålig känns den under stora delar för spretig och ofokuserad för att jag ska känna mig 100 % känslomässigt investerad i den. Vissa viktiga händelser viftas bara förbi och får inte alls den tid de förtjänar. Filmen är vettig nog att dra i bromsen då och då och ge åtminstone vissa av karaktärerna (och tittarna) tid att andas men i slutändan känns det ändå som om delar av handlingen skulle ha mått bra av mer djup och tyngd.

Det ÄR naturligtvis svårt som ett as (?) att skriva en film med 6 huvudpersoner och ett helt gäng nya karaktärer som ska vara med och leka, självklart, och handlingen är absolut inte helt utan förtjänster. Jag gillar bland annat att den oavsiktliga förstörelse som superhjältar ofta gör sig skyldiga till blir något som den färgglada dynamiska sextetten faktiskt får ta hänsyn till. Men bristen på reflektion kring och efterverkningar på grund av en del av den skit vissa av karaktärerna går igenom under filmens gång gör att den rent känslomässigt känns otillfredsställande, till slut. Den törs inte visa den sorg och nedstämdhet vissa av karaktärerna borde känna när dammet har lagt sig. Hur skulle det se ut? Man kan ju inte skämta om renoveringsprojekt och Thors hammare om alla är ledsna och eländiga, eller hur? Det funkar ju inte, det fattar ju vem som helst, ju.

Och nog för att en superhjältefilm kanske är fel ställe att leta efter perfekt logik, men det finns också en del logiska luckor som jag bara inte kan ta mig över, hur störigt Cinema Sins-petig det än får mig att låta.

OBS SPOILERS!!!!!

Spoiler: Varför ligger det kärnvapenkoder på Internet?

Spoiler: Varför kidnappar Ultron Black Widow? Vill han bara ha någon som lyssnar på hans gnäll?

Spoiler: Föresten, varför kidnappar han henne för att sen låsa in henne i en bur där det finns kommunikationsutrustning så att hon kan kontakta Hawkeye? Varför kan Banner bara smyga sig in och släppa ut henne? Ultron har en armé av robotar som alla delar samma program, varför vaktas hon av 0 stycken?

Spoiler: Har ingen i hela världen förutom Avengers någon reaktion på att en armé av robotar åker runt över hela jordklotet och snor saker?

Spoiler: På tal om det, vad är ens poängen med att bygga en hel robotarme som till 99% består av värdelösa skrothögar som inte utgör något som helst hot överhuvudtaget?

Slut på spoilers.

Så Age of Ultron är skräp? Nejdå, självklart inte. Allt mitt jobbiga gnäll i den här recensionen handlar mer om vad den hade kunnat vara snarare än om att jag inte gillar den. Jag skulle nog sträcka mig så långt som att jag överlag tyckte bättre om Age of Ultron än dess föregångare, med undantag för vissa scener. Den är snygg, fartfylld, rolig, bitvis spännande och gör ett bra jobb med att utveckla åtminstone vissa av karaktärerna. Det är stabil underhållning.

Men jag har svårt att komma från känslan av att jag tittar på något som är konstruerat för att vara underhållning, och inte törs vara mer än så.

6/10, kanske? Vi säger så.

-------------------------------------------------

Vad tyckte ni? De åsikter jag har hört har mestadels varit positiva, och det är ju trevligt. Hellre det än att alla är lika griniga och petiga som jag.

Det här är också mitt första blogginlägg på mer än två år. Hurra, eller så.

Tack för att ni läste, i vilket fall! Ha det bra och lev och må.