Svenska
Blog
Att fisa framför frun

Att fisa framför frun

Skrivet av Petter den 16 januari 2016 kl 08:26

Vi har varit gifta i 20 månader nu, jag och min kära Sofia. Vi började "kila stadigt" (som ungdomen säger) för lite drygt 3,5 år sedan och vår son, Frank Hilding Hegevall, är elva månader gammal. Alltihopa har varit fantastiskt, varenda milstolpe och jag är naturligtvis en lyckans ost som lyckats haffa en fru som står ut med all min skit. Du som lever i ett förhållande vet hur det kan vara. Antingen växer man tillsammans, blir bästa vänner och lär sig älska varandras mindre smickrande egenskaper/ticks eller så växer man ifrån varandra, ledsnar. Det finns en risk med att bli bekväm dock, du vet sådär oförskämt förnöjd och helt (100%) naturlig.

För mig började det för några månader sen. Efter att ha kvävt fisar i strax över tre år, fick det helt enkelt vara nog. Eller det var min fru som startade det hela, faktiskt. En överdrivet stor omgång buffémat under vår novembersemester på Kanarieöarna resulterade i en dödstyst smygare, som stank som helvetet. Min första tanke var att det nu var öppet, fullskaligt krig. Jag hade inga planer på att hålla tillbaka, inte det minsta. Och det har nu, redan på ett par månader, eskalerat fullständigt.

Imorse, för en dryg halvtimme sedan, klev jag upp för att hämta Frank (ge han välling och sen hindra honom från att äta skräp, grus, strumpor och bestick de kommande timmarna). Jag klev upp medan min fru fick sova vidare men inte utan att bränna av en brakskit så rekorderlig att fasta delar av vårt sovrumsmöblemang vibrerade. Det var en så pass fruktad fjärt att det mer lät som en mycket välväxt karls gutturala krigsvrål. Det ekade i hela sovrummet varpå min fru vaknar till med ett hår som mest påminner om en normalstort sly-buskage och utbrister: VÄFHÄN FES DÖH? Jag började skratta, såklart. Skrattade likt en slutboss med huvudet lätt tiltat bakåt och maximalt vidgade näsborrar. Frun slog ned huvudet mot kudden igen för att visa sitt missnöje medan jag brassade av en liten afterburner som fick frun att skrika (med hes morgonstämma): UT UR SOVRUMMEH!

Det är en märklig värld. Jag fes en natt (frun sov medan jag låg och läste) så pass våldsamt att hon vaknade och utbrast "Vad vare som small!?!". Istapp, sade jag och fortsatte att läsa. Idag mörkar jag det inte ens. Eller vaddå mörkar, jag bär min ändtarmsgas och stjärtknallarna som utsläppen av den innebär - som en krona, av stolthet. Vi har nått en nivå i vår relation som enligt de allra flesta relationsregler inte är nyttig, men jag slipper ju i alla fall krampaktigt blockera mitt väder. Och det - det är värt mycket det.

HQ