Plus Plus tvingar mig att tänka i nya banor

Jag har byggt ohälsosamma mängder Lego genom åren. Som snorig sjuåring gjorde jag knappt annat och tillsammans med Frank har det konstruerats allt från bilar till djur, rymdskepp, ubåtar, Super Mario-banor, ninjor och granater. Och det är ju så det är, Lego är en del av ens hjärna. Dess logiska utformning och på det sättet som man pressar ihop bitarna, av olika storlek, är liksom inprogrammerat i skallen på en, sedan barnsben.

När jag första gången fick se Plus Plus, på mina barns dagis, blev jag supernyfiken. Det där är ju inte Lego, men ser riktigt kul ut. Kreativt. Svårt! Med tanke på att vårt dagis arbetar superaktivt med att främja skapande och kreativitet och därmed enbart har material och byggstenar, snarare än färdigköpta leksaker - har Plus Plus varit en given del av framförallt Franks vardag de senaste två åren. Han älskar det.

Och nu har vi införskaffat ett par rejäla lådor, och börjat bygga här hemma, också. I mitt fall gick det oförskämt trögt till en början. Jag märkte hur jag tänkte i "Lego-banor" när jag försökte bygga ihop saker och i och med det stannade mina kreationer av tidigt, blev till ett enda stort ingenting. Men det har börjat ta sig, tycker jag. Vi bygger, bygger och bygger och det finns nu allt från kycklingar till bilar, brandbilar och smycken till Vega, här hemma. Leksaker som föder denna typ av kreativitet är verkligen inte dumt. Och med tanke på att både Lego och Plus Plus är danska patent, får vi lov att applådera danskarna idag.