Jag & Frank spelar: Super Mario 3D All-Stars

Herrejösses så illa Super Mario 64 har åldrats. Lite som att minnas den finaste av fasader för att 25 år senare återvända och inse att ramverket var byggt av ytterst gammal tanthud. Jag och Frank dundrade igång Super Mario 3D All-Stars ikväll och han ville absolut börja med "det första" spelet, vilket är 64, och jag trodde nog innerst inne att jag skulle vada i nostalgiskt underbara dunderminnen. Men det blev lite tvärtom. Delar av det känns nästan ospelbara idag, kan jag tycka. Så primitivt, knepigt strukturerat sett till ban-layout och den pedagogik som här helt saknas och Mario springer så pass ursinnigt snabbt att precisionshopp och tungan-rätt-i-mun-balans-akter blir rena mardrömmen.

Super Mario Sunshine har åldrats aningen bättre men var ju från början ett mycket, mycket, mycket sämre spel än 64, vilket gör att det återbesöket mest kändes krystat för egen del. Jag gillade aldrig Gamecube-spelet när det begav sig, uppskattade inte världen, stämningen eller vattensprutan - och gör det definitivt inte idag. Galaxy däremot har inte åldrats alls, skulle jag vilja säga. Och då pratar vi ju om ettan här. Det är snyggare än 82% av alla Switch-titlar jag någonsin sett trots att det är tio år gammalt och det roar på kungliga premisser, fortfarande. Snacka om unikt spel. Det är så originellt och så väldesignat att man bara myser, i stora drag. Love it. Lite för invecklat med all text och alla galax-hopp för en femåring men kul för mig. Heheeee...