Svenska
Blog

Hans Zimmer är min husgud

Filmmusik är odiskutabelt en rätt så avgörande ingrediens för mig. Medelmåttlighet kommer ofta undan med en varning när änglarna sjunger vackert i örat. Och ingenstans är detta mer talande än när den äckligt superbegåvade filmmusikkompositören, tyske Hans Zimmer, berikar med sin oöverträffbara, fullkomliga briljans.

Ta till exempel Michael Bays hopplöst risiga, förkastligt överexponerade "Transformers Dark of the Moon" och injicera sedan lite Zimmer-magi och plötsligt är allting annorlunda. Inte helt annorlunda men lite. Filmen fastnar i halsen men den ljuva musiken sköljer ner den. Samma sak gäller Ridley Scotts ytterst medelmåttiga "Exodus: Gods and Kings" som knappt ens kan registreras som film men så fort Zimmer stänker lite episka noter över tramset så blir jag per omgående fångad i stunden. Jag ställer mig upp och saluterar.

På andra sidan häcken har vi bra film som "Den siste Samurajen". Snygg, välspelad och oerhört vacker. Men där musiken också tar verket och höjer det till en emotionell bergochdalbana som stundtals blir nästan outhärdligt medryckande. Zimmers komposition här är både försiktig och oerhört kraftfull, samtidigt som den fångar upp det kulturella värdet och tidsepoken alldeles ypperligt väl. Det perverst sublima "Lost but Won" från "Rush" är en annan favorit, ett lika uppbyggande genialt som betydande storartat musikstycke. När Zimmer mot slutet släpper lös hela sitt orkesterspel, till det rykande F1-däckgummit, så svimmar jag nästan av fullständigt.

Det finns många exempel där Hans briljerar. Ibland matchar materialet hans förmåga och ibland står han högt över det. Karln är alltid pålitligt vass, oavsett. Han kommer alltid för att jobba.

Hans Zimmer är min husgud

Japp. Lika uppslukad som filmbrodern André är av John Williams musik, lika hänförd är jag av ett annat musikgeni...

HQ