Tidernas bästa krim-thriller

Det finns en orimlig mängd polis/deckarfilmer i vår värld av extremt varierande kvalitet. Här i Sverige känns det stundtals som att vi står för ungefär 50% av hela världens utbud, varav den största delen av dessa lätt förpassas till kategorin "Kanske kan bli ku... ZzzzZZzz". Men nu ska vi snacka bra skit. Riktigt bra skit. Briljant. Jävla. Skit!

För mig är valet enkelt. Så fort jag tänker på min absoluta favoritfilmen i genren så är det David Finchers mästerverk Zodiac som dyker upp direkt i skallen. Det här är så nära perfektion man kan komma i filmväg för mig överhuvudtaget. Finchers omisskännliga kameraåkningar och hans väldokumenterat snudd på maniska perfektionistiska manér går ihop till att skapa en film med så enormt påtaglig atmosfär och klockren 70-tals estetik att jag direkt sugs in i dess grepp som vägrar släppa taget under de 2,5 timmar som det hela håller på.

Just atmosfären vill jag dröja mig kvar vid lite längre. Jag kan nämligen inte komma på en enda film som ingjutit en så påtaglig känsla av obehag i mig som Fincher gör här. Jag är aldrig rädd, utan jag sitter istället och känner hela tiden på mig att någonting obehagligt befinner sig i bakgrunden, och bara väntar på att få fullt utlopp. Något som också sker när Jake Gyllenhaals (som gör en fantastisk rolltolkning) karaktär letar igenom ett källarförråd, när en ensamt bilande nybliven mor tvingas lifta samt när ett ungt par njuter av solen vid en sjö. Dessa scener är verkligen fullkomligt briljanta.

Det här är Fincher när han är som absolut bäst, och nu i efterhand kan man konstatera att allt jag älskar med Zodiac även är intakt i den alldeles för kortlivade Mindhunter. Se den, om du inte redan gjort det!