Blanda Prison Break och Mario Party

En sådan rubrik kan ju vara lite förbryllande, för vad får man genom att röra samman två så skilda kulturfenomen? En sån rubrik närmar sig dock kärnan av problemet i Josef Fares hyllade coop-spel A Way Out från 2018. Låt mig dock ta det från början.

I veckan fick jag och min vän äntligen tid att spela ut utbrytardramat A Way Out, och herregud vad roligt det var. Bokstavligt talat roligt, inte som en omskrivning för "njutning" eller liknande, utan jag har nog faktiskt inte skrattat så mycket under en spelsession under flera år.

A Way Out är svårt att tillskriva en genre: ena stunden är det ett stealthspel, nästa något liknande ett Telltale-äventyr, sen cover-skjuter du i Gears of War-anda och kanske avslutar med att åka motorcykel med en hafsig körkänsla ett par minuter. Väldigt eklektiskt, helt enkelt. Vad som håller ihop allting är en story om hämnd; de två huvudpersonerna Leo och Vincent har blivit ditsatta av densamme Harvey, och deras snart gemensamma uppgift blir att bryta sig ut från fängelset och döda honom.

Spelets mest unika aspekt är givetvis dess coop-tvång. Spelet går inte att köra utan en vän, och nästan alla sekvenser i spelet är helt designade kring samarbete. Detta gör att jag kanske för första gången, på riktigt, känner att jag inte bara spelar samma spel samtidigt som min vän, utan att vi är beroende av varandra på en helt annan nivå än t ex nämnda Gears of War ofta är. Det är, om inte revolutionerande, i alla fall evolutionerande på ett sätt som jag definitivt hoppas att fler coop-spel tar efter.

Men precis som i Prison Breaks första säsong börjar dock handlingen halta rejält efter fängelserymningen. Man förs snart oupphörligen mellan nya platser, och flyttas vidare till nästa innan man knappt hunnit andas. Här börjar också spelets ton bli allt svårare att placera. Jag vet bara inte vad spelet vill säga och göra med sin berättelse.

Leon och Vincent är stereotypa och - framförallt Leon - ofta cartoonigt tramsiga i sina framtoningar och repliker. Samtidigt försöker Fares berätta om rätt utdragna och tunga familjedrama i kulisserna, vilka förstås blir väldigt svåra att acceptera och beröra en när man helst bara vill balansera på rullstolar.

Storyn omintetgörs nämligen än mer av alla de små minispelen med tillhörande high score-mätare som man kan ta sig an. Det är som att jag ofrivilligt tvingas välja sida mellan drama och ren glädje, men jag accepterar detta; kastar storyns trovärdighet överbord och hänger mig åt att bara ha roligt på Mario Party-manér. Och vilka briljanta minispel: baseboll, armbrytning, gitarrspelande, dart, fyra i rad och rullstolsbalanserande är bara några av de guldkorn jag testade. Jag har skrattat så jag har gråtit och för den glädjen blir handlingens trovärdighet en petitess.

Slutligen rekommenderar jag A Way Out till alla som är sugna på en helt unik coop-upplevelse. Om du kan bortse från att vissa mer allvarliga storymoment inte landar helt väl, har du och din vän ca åtta timmar enormt rolig underhållning framför er. Två av två från Olof Westerberg.

Har du testat A Way Out, kära läsare?