Quentin Tarantinos filmer - Topp-8

Quentin Tarantino är en av mina favoritregissörer. Han har lyckats skapa sig en stil som är omöjlig att inte känna igen och ingen skriver dialog riktigt så vass som han gör, i mitt tycke. Igår satt jag och funderade på hur jag hade rangordnat hans filmer och det visade sig vara svårare att kröna de tre högsta placeringarna än jag trodde. Nu har jag dock kommit fram till min slutsats (tror jag) och är redo att presentera den. När du läst mina motiveringar får du gärna tycka till i en egen lista i kommentarerna.

8. Death Proof - 2007
Det var inte längesedan som jag såg Death Proof för första gången och medan jag såklart förstår att detta inte var meningen att bli någon sorts magnum opus så finner jag det svårt att hitta bra grejer att säga om den. Jag måste väl ge den att u-svängen den gör halvvägs in i filmen kom som en överraskning och Kurt Russel är karismatisk som vanligt men premissen är mest konstig, karaktärerna känns aldrig äkta och till och med dialogen är tråkig. Jag lär aldrig se om Death Proof.

7. Jackie Brown - 1997
Tarantinos uppföljning till Pulp Fiction är inte helt utan sina meriter. Skådespelarlistan är inte alls något att fnysa åt - med namn som Robert De Niro, Michael Keaton och Samuel L. Jackson kan man komma långt. Men precis som i fallet Death Proof finner jag inte grundpremissen särskilt intressant. Den är även på tok för lång och flertalet scener är så tråkiga att jag har svårt för att hålla mig vaken (somnade faktiskt sist jag såg den). Mycket av Tarantinos DNA ryms i filmen och hans etablerade berättartekniker används flitigt men det blir aldrig så spännande eller gripande som han förmodligen vill. Jacke Brown är inget speciellt, i min mening.

6. Kill Bill (Vol. 1+2) - 2003/2004
Jag föredrar att se båda delar av Kill Bill som en helhet (vilket även Tarantino verkar göra) och därför hamnar de båda på en delad plats på listan. Även om jag givetvis inte tycker att Brudens hämndhistoria inte tillhör karlns bästa verk så skulle jag nog säga att jag gillar den mer än många andra gör. Och jag vet att det är en opopulär åsikt, men jag känner att del två är bäst av de två - inte minst tack vare ett dämpat tempo och en oförglömlig sista konfrontation med Bill som inte alls utspelar sig som man trodde på förhand. Kill Bill är ett kärleksbrev till asiatisk action med massor av stil, även om stilen kanske är lite töntig ibland. Uma Thurman bär filmen som ett proffs, David Carradine är oemotståndlig i sin charm och actionsekvenserna är snyggt koreograferade i sin absurditet.

5. The Hateful Eight - 2015
Med en ensemble bestående av folk som Kurt Russel, Samuel L. Jackson, Jennifer Jason Leigh, Tim Roth, Walton Goggins, Bruce Dern och Michael Madsen kan man göra mycket. The Hateful Eight kan visserligen vara Tarantinos långsammaste film men den har ständigt ett täcke av spänning liggandes över sig, uppbackat med rakbladsvass dialog och vändningar som hela tiden vänder upp och ner på persondynamiken i gruppen. Jag är särskilt förtjust i Tim Roth och hans prestation, som tyvärr används för lite genom filmens gång, och Jackson gör sin härligaste roll på länge.

4. Inglorious Basterds - 2009
Det är nu det börjar bli skitsvårt. Platserna 8-5 känns som självklara medan 4-1 lika gärna hade kunnat slängas om baserat på vilket humör jag är på. Men nu är jag på det här humöret, och underbara Inglorious Basterds hamnar således på plats fyra. Det ska erkännas att jag inte var lika såld på Tarantinos nazistjakt när jag såg den '09, men den har bara växt vid varje titt sedan dess. Detta är också en långsam film, men är aldrig någonsin tråkig till trots. Och det går inte att överdriva hur viktig Christoph Waltz prestation i rollen som Överste Hans Landa var för filmens framgång. Karln är fullständigt briljant och han sätter klorna i tittaren så fort han kliver in i bildramen. Hur kan en man vara så oemotståndligt charmig och elegant och samtidigt vara så genomvidrigt skrämmande på samma gång? Även Michael Fassbender gör en solid miniroll och Brad Pitt är oförglömlig som Aldo Raine, trots att han inte är den bästa skådespelaren i filmen. Kanonfilm, helt enkelt.

3. Reservoir Dogs - 1992
Detta var filmen som startade allt. Det är rappt, smart och riktigt spännande. Premissen är simpel men väl realiserad med ett bankrånargäng som sjabblar och sen måste komma på vem som är på vems sida. Precis som Inglorious Basterds är det en film som bara växer varje gång jag ser den. Tarantino visar redan här vad han är bäst på. Långa, till synes onödiga scener där karaktärerna pratar om popkultur som vad Madonnas "Like a Virgin" verkligen handlar om och dekadent våld som aldrig ursäktar för sig. Scenen där Mr Blonde torterar polismannen Marvin är djupt otäck än idag och när saker och ting urartar sig och sanningar avslöjas känns det som att en bomb har släppts. Klassiker.

2. Django Unchained - 2012
Allting Tarantino lärt sig under hans karriär, alla berättartekniker och stilistiska grepp som han har fulländat - Django Unchained är resultatet. Av någon anledning hade jag från början svårt att se att Jamie Foxx skulle kunna bära en Tarantino-film - som om det krävs ett visst mått av galenskap för att ens ha en chans - men han lyckas med råge. Och han behöver ju inte heller bära den. Christoph Waltz (underbara, underbara man), Leonardo DiCaprio och Samuel L. Jackson gör alla tre helt makalösa roller som jag alltid kommer hålla högt på listan av biroller genom historien. Berättelsen som en före detta slav som tar kontroll över sitt liv med sin europeiska kompanjon och befriare för att hämnas på de ondskefulla slavdrivare som tog allt från honom är omedelbart fängslande, och när allt kulminerar i en enda stor slafsfest i slutet har filmen förtjänat det. Jag älskar verkligen Django Unchained, och det gör nog du också - dess briljans är inte direkt en hemlighet.

1. Pulp Fiction - 1994
Den här filmen gör diskussioner om McDonalds hamburgare underhållande att lyssna på. Debuten Reservoir Dogs må ha en simplare, mer spännande premiss att haka fast sig vid - handlingen i Pulp Fiction är ju trots allt rätt spretig med många sidospår som man inte med en gång förstår hur de hänger ihop. Men det är också en av filmens styrkor, dess omfång och förmåga att hålla mig klistrad i biofåtöljen oavsett var den tar mig. Och Tarantinos varumärkesskyddade (nåja) berättarteknik att bryta upp narrativet i fragment och omarrangera dem tas verkligen till sin spets här, även om det fanns spår av det även i den föregående rullen. Alla är givetvis i sitt esse här, Jackson som den bibelreciterande råbusen Jules, Travolta som den motvilligt kärlekskranke Vincent Vega, Thurman som den uttråkade kriminella hemmafrun och Willis som den rebelliske boxaren. Men även Tarantino själv, Harvey Keitel, Tim Roth och Ving Rames gör övertygande prestationer i mindre roller.

Jag älskar hur rolig Pulp Fiction är i sin blodiga absurditet. Scenen där Vega råkar skjuta skallen av stackars Phil LaMarr och den där Butch och Marcellus tvingas lägga sitt gemensamma agg för varandra på hyllan för att undkomma deras kniviga situation i gimp-källaren får mig alltid att skratta hysteriskt - för att inte tala om samspelet mellan Jackson och Travolta där de argumenterar huruvida fotmassage och oralsex är jämförbart. Pulp Fiction har blivit viktig för mig personligen och medan det som sagt kommer variera från dag till dag i frågan om vilken film jag tycker är absolut bäst så skulle Pulp Fiction aldrig kännas som ett fel svar.