Ska vi inte låta spelgudarna pensionera sig ifred?

Spelbranschen är idag cirka 40 år gammal. Vi kan sätta 1980 som en lagom gräns för när det faktiskt började hända saker som inte bara var tekniska experiment. Sedan blev 80-talet en enorm framgångssaga, följt av en krasch, följt av ännu en framgångssaga och sen har det egentligen bara fortsatt uppåt.

Men verkligheten är att de genier som skapade de här spelen ju ändå, generellt, var vuxna vid det här laget. Det fanns många tonåriga sovrumsutvecklare, framför allt bland de många brittiska utgivare som konverterade arkadspel till hemska hemdatorer, men generellt kan vi nog konstatera att de flesta var i 20-30-årsåldern.

Det innebär också, eftersom tiden envisas med att obönhörligen gå framåt, att pionjärerna idag är 60-70 år gamla och snart redo för ålderdomshemmet hela bunten. Nu är det väl inte många som är jätteaktiva längre och de flesta har bara vaga producentroller numera. Men ändå fortsätter vi att låtsas som om inget hade hänt och förväntar sig att de gamla giganterna fortsätter att spruta ur sig kungliga spelidéer eller en nostalgisk Kickstarter-fest. När de kanske helst av allt skulle vilja sitta i en solstol och lapa färgglada drinkar.

Shigeru Miyamoto är 67. Yu Suzuki är 61. Sid Meier är 65. Will Wright är 60. Hironobu Sakaguchi är 57. Richard Garriott är 58. Till och med de som slog igenom på nittiotalet börjar vara till åren komna: Ken Levine är 53, Shinji Mikami är 54 och Hideo Koijima, tro det eller ej, är 56. Många av dem har definitivt tjänat tillräckligt med pengar för en bekväm tidig pension många gånger om.

Nu är ju inte spelskapande en fysiskt påfrestande bransch (mentalt däremot...) och många kan nog fortsätta länge till. Men samtidigt, 30-40 år är en väldigt lång tid att vara ständigt kreativ. Ändå förväntar vi oss ständigt nya storverk. Vad tror ni? Kommer Miyamoto att ge oss sitt absoluta mästerverk när han är 80?