En ensamvargs äventyr i Fallout 76 (Del I)

Hellskotta vad jag gillar Fallout-serien! Trean står sig som en av de mäktigaste spelupplevelserna jag varit med om. Jag älskar att vandra genom ödemarken, längst trasiga vägar och förfallna byar, utan att veta vad som väntar mig längre fram. Jag antar att jag är beroende av postapokalyptiska miljöer. Jag tror att det är just ensamheten som får allting att kännas så överväldigande, hopplöst och inlevelserikt. Så självklart såg jag fram emot Fallout 76. Att utforska Bethesda-världar, det tackar man ju aldrig nej till liksom. Men multiplayern då? Njaeh, jag har varken tid eller lust att springa runt och bryta illusionen med Xx-SNIP3Z-McGee-02-xX hans hans rövargäng.

Jag bestämde mig redan under utannonserandet av spelet att jag skulle hoppa in i Fallout 76 helt själv, och ta mig genom allt spelet har att erbjuda som en ensamvarg. I sann Fallout-anda. Detta eftersom Bethesda under E3-mässan insisterade att 76 fortfarande skulle ha mycket att erbjuda single-player-fantasten. Så det var upp till bevis när jag lämnade valvet sent igår natt. Efter cirka 4 timmars speltid har följande hänt:

- Jag har stött på totalt fyra andra spelare. Nu har jag ingen koll på hur många personer som kan vara på samma server, men är det meningen att vara så här dött?

- Jag har inte stött på en enda levande NPC, endast robotar. Och istället för att ha intressanta dialoger med dem verkar det mest som att jag trycker på en knapp och hör dem säga en fras innan jag sedan beger mig ut i ödelandet igen.

- Jag har utfört ett 10-tal uppdrag och hittills följer jag bara i en annan karaktärs fotspår. Kommer hela "main quest" vara på detta sätt, eller kommer det faktiskt ske något intressant snart?

- Jag har stött på människohatande androider och en del zombieliknande typer. Fiendevariationen känns ganska fattig än så länge, men detta kanske blir bättre framöver.

Och sen har det inte hänt så mycket mer. Fallout 76 känns verkligen öde och tomt. Fast inte på det där underbara sättet som i Fallout 3, utan snarare på det ofärdiga sättet. Som att Bethesda ännu inte lagt in en riktigt story eller några intressanta karaktärer. Jag trodde att ensamheten och utforskandet skulle vara nog för mig, men än så länge är jag inte övertygad. Det kanske inte är så roligt att varandra runt när spelvärlden i fråga är tråkig...

Men jag ger inte upp för det! Ensamvargens äventyr fortsätter, för jag tycker absolut att det finns gott om saker här som håller intresset vid liv. Appalachia är riktigt vackert, med sina höströda skogsbryn och radioaktiva vattendrag. Det är fortfarande beroendeframkallande att gå in i övergivna hem och plocka på sig finporslinet, och pimpa sin karaktär med grymma vapen och dräkter. Jag börjar dofta ett ganska så ljummet slutbetyg för egen del, men det är långt ifrån den avföring många andra har talat om.