Svenska
Blog
Mitt millennium två

Mitt millennium två

Med sommarplågan Mambo no.5 sa vi farväl av 90-talet och hej till millenniumskiftet. Bara ordet fick amerikanska överlevnads-strateger och domedagsprofeter att gräva sig en bunker med bara händerna och fylla den med flaskvatten och konserver för tre år framöver medan de oroades över en apokalyptisk framtid. Ord som "Preppers" och "Survivalister" kom plötsligt med i ordlistan. Millenniebuggen satte skräck i samhället när alla trodde att både samhällsfunktioner och datasystem skulle kasta in handduken vid tolvslaget på nyårsafton och inte klara av att ändra från 99 till 00 och de som la mest ved under elden var massmedia och den enda som verkade glädjas och vara glad åt vårt millennium två var allas vår arma finne Markoolio.

Precis i skiftet fick jag min första mobiltelefon. Det var en Nokia 5146 och den var stor som en tegelsten och den var marinblå. En gång tappade jag den mellan trappräcket på femte våningen och tegelstenen föll hela vägen ner till bottenvåningen där den landade på betonggolvet nedanför med displayen neråt och den fick inte ens en repa. Min förra telefon spräckte skärmen när jag tappade den från soffan ner på min tjocka fluffiga vita matta, ett kraftigt fall på hela fyrtio centimeter där den omlindades av bomullsfluff som blev döden för luren. Detta var tiden då ingen visste vad en app var, tiden då en telefon var något man bara ringde med och internet var något knappt 65% av befolkningen hade.

På den tiden var jag kraftigt emot nymodigheten mobilen och förklarade för alla som orkade höra att jag minsann bara skulle använda mobilen i nödfall och absolut inte svara i den mer än hemmatelefonen. Mig skulle minsann ingen kunna nå 24h om dygnet, ingen nalle skulle äga och styra mig! Om jag idag kunde träffa Millennium-Marie skulle jag skratta henne i ansiktet och viska avslöjande i hennes öra att hon inom loppet av fem år kommer sitta och fota sin lunchtallrik för att publicera den på nätet medans hon skrattar roat tillbaka för hon tror jag skojar.

När jag grävde för att fräscha upp mitt minne av 2000-talet såg jag att året 2001 nyord i ordboken var "Mobilblottare". Förklaringen för ordet var " En person som via telefonen blottar sitt privatliv inför alla utan att genera sig det minsta. Att människor runt omkring kan höra allt som sägs gör bara saken bättre" Tänk att ett ord för tjugo år sedan kan beskriva oss idag år 2021 så bra, för vi är egentligen inte mer än just "Mobilblottare". Jag lägger som sagt ut bilder på min tråkiga lunchtallrik följt av ett tjugotal hundbilder medans mina vänner tapetserar sin Instagram med selfies från gymmet och bebisbilder från deras ungars två månaders födelsedag och så fortsätter de var tredje månad. Hipp hipp hurra till Alfred som idag fyller 120 dagar! Har själv försökt få folk att fira mig var tredje månad för att få fina paket men tydligen är det inte gulligt för en kvinna över fyrtio vilket jag finner djupt kränkande.

På TV sändes Big Brother som bjöd på ett gäng kändiskåta individer som förvandlade oss tittare till voyeurer där vi kunde vara med och titta på medans de medverkande la en klubba, juckade under täcken och även hade fylleslag som till och med slutade med att BB-Peter pinkade på heltäckningsmattan och hela svenska folket rynkade på näsan och undrade var någonstans potträningen gick fel. Nu snackar vi kvalitets-TV av rang! Det följdes upp av Baren, Tarmen, oj menade Farmen, Paradise Hotel och Robinson. Den röda tråden var fortfarande att stänga in ett gäng missanpassade människor som inte har något som helst gemensamt förutom en önskan att synas och höras och som har personligheter som inte leker bra med andra.

För de yngre var det Grynet som gällde och det var även hon som lärde millenniumbebisarna att " Ta ingen skit", vilket var hennes mantra. Man vet än idag inte om man ska skylla på Grynet eller på föräldrarna för att detta ledde till att ordet "Kränkt" föddes och blev en riktlinje för hur en hel generation känner sig mest hela tiden.

Män började plötsligt bära jeans med mer bling bling än självaste Liberace och Trucker kepsen fick en given plats på allas huvuden där den kunde dölja frisyren som "Chippen" Wilhelmsson gjorde till en trend under EM i Portugal 2004. På de svullna brun-utan-sol armarna trängdes tatueringar i form av taggtråd eller tribals och tack och lov har hälften av er haft vett att gå tillbaka till studion och fått den där övermålad av en sällsynt kompass eller drömfångare.

Alla dansade till The Ketchup Song och undrade vad tjejerna egentligen sjöng om eller om det bara var så enkelt att Heinz låg bakom den och alla gick vi runt och önskade i smyg att han som skrev låten Hej hej Monika skulle få en redig pungspark så han skulle tystna för gott. Crazy Frog's Axel F, Boten Anna och Gunther's Teeny Weeny String Bikini säger en hel del av vad vi tvingats utstå detta decennium, för plötsligt är vi under en era där bra sångröster är en bisak och där år av övande i garaget med bandet betyder noll. Nu kunde vem som helst med ett skönt ansikte låta vackert efter att ha silats och tonats i ett mixerrum och grupper handplockades ihop på grund av utseende och stil i stället av något stort musikbolag där målet endast var att spruta ut idiotpop på löpande band. One-hit-wonders är det nya svarta och fjortisar är den nya målgruppen alla riktar in sig på för de är dom som köper mest musik. Den som är känd idag är glömd imorgon och allt jag kan fråga mig är vad all bra musik tog vägen?

På teknikhållet hände det grejer, MP3-spelare började komma, Ipoden föddes och jobbet med att lägga in dina skivor digitalt blev ett heltidsjobb, om du nu inte snodde musiken på nätet men kallade det för att låna. På TV-spelssidan knackade plötsligt framtiden på dörren och Playstation 2 anlände med spel som Grand Theft Auto 3, Vice City och San Andreas. Den var svart och snygg och plötsligt behövde konsolen inte gömmas i ett skåp utan fick en given plats synlig i vardagsrummet. Men det slutade inte där, för under dessa år har det utvecklats snabbt inom konsolerna och den ena bättre än den andra har kommit ut på marknaden med Xbox, Nintendo Game Cube, Xbox 360 och Nintendo Wii. Och sen kom Playstation 3, Nintendo Wii U, Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch. Och vi har bara blivit mer och mer bortskämda med grafik med wow faktor, några av de mest felfria handkontrollerna och spel som har lämnat oss mållösa. Och hur mycket jag än njutit av 80-talets kärlekssaga med vår mustaschprydde rörmokare måste jag erkänna att 2000-talets spel tagit oss till en helt ny nivå av spel, och framför allt tog de spelen ut ur barnrummet och in i gemene mans vardagsrum.

Och allt har gått skrämmande fort. Idag när barnen föds kommer ungarna ut med en sprillans ny Iphone i handen och våra modem har tystnat för länge sedan och kommer på fiberkabel i stället. Om vi får vänta en nanosekund är det en hel livstid och vi blir livrädda när telefonen som vi aldrig lägger ifrån oss ringer, tänk om det är en främling? Vi smyg googlar varje samtal innan vi svarar och vi hatar folk som ringer för att svara på sms:et du skickade två minuter tidigare. Mänsklig kontakt, Usch! Vi går tigande runt i samhället utan att se upp, och enda gångerna vi reagerar är när vi gömda sitter bakom våra skärmar och kritiserar allt och alla under figurerat namn. Bakom skärmen kan vi allt och där är vi domare, jury och bödel. Vi skriver löpmeter om mobbing i våra skolor och pekar med hela handen att det är lärarnas fel att våra stackars barn lider och vi kan inte förstå hur hemska och elaka andras ungar kan vara. Själv tycker jag tvärtom, det är inte så konstigt hur barnen beter sig när deras mamma sitter och kritiserar någons utseende på nätet bara för hon inte delar dennes åsikter.

2000-talet. Tiden då vi slutade se på en konsert och i stället började filma den med mobilen. Tiden då vi trodde att folk bryr sig om att titta på vår lunchtallrik eller verkligen bryr sig att du är på gymmet, P.S vi hatar dig för att du får oss andra att känna oss lata. Tiden då vi slutade fota folk vi älskade och bara tog 683 bilder på oss själva och bara dog kärleksdöden när vi drunknade i våra egna sexiga ögon. Tiden då de ständigt målas upp ett spännande och exotiskt liv på sociala medier trots att allt du gjort idag är att byta åtta bajsblöjor och haft en fika med fyra andra lattemammor och fotat dagens outfit. Är det så konstigt att man saknar 80 och 90-talet? Tiden då vi levde och upplevde saker för oss själva och inte för att visa alla andra att " Titta vad lycklig jag är! " Förresten, om ni blev sugna på att följa Maries ledsna lunchtallrik eller bläddra bland mina två tusen hundbilder kan ni följa mig på min Instagram under Pixofurlife! Kan även slänga med en gym bild, om jag någon gång passerar ett på min väg till Hemmakväll.

Vad minns ni av vårt millennium? Om vårt 2000-tal? Och är ni vakna efter min gäsplånga text?

HQ