Katharsis, försoning och omfamning av livet i all sin galenskap

Ännu en sådan där dag. Där det enda musikintaget är Depeche Mode. Bandet som har varit med mig sedan tidernas begynnelse och har betytt precis allt. En stöttepelare, en inspirationskälla, en passion.

Ett halvt liv har passerat sedan jag hörde Speak & Spell för första gången och precis som jag själv har förändrats flera hundra gånger om så har bandet också gjort det men vi har aldrig lämnat varandras sida. Jag har från sidlinjen sett hur Martin Gore och Dave Gahan gått igenom ofattbart svåra tider, med kriget mot cancern och Daves två minuter som dödförklarad efter en överdos av heroin och kokain pricken över det berömda i men ändå alltid har lyckats falla tillbaka på musiken. Som en renande omfamning av livet i all sin galenskap.

Jag har köpt alla plattor och gått på alla konserter jag har kunnat, på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har sett hur Depeche har gått från simpel syntpop med geniala men enkla och monotona slingor till storslagen arenarock med gospelkörer. Hur gitarrer har ersatt keyboards och sedan tillbaka igen. Jag var med när en av tidernas mest karismatiska frontfigurer över en natt förvandlades från välkammad skolgosse med vita jeans och myggjagare till långhårig, tatuerad rocker med New York Dolls-tisha som ställde både hårdrockare och syntare. Fullständigt perplexa var vi och vi fattade absolut ingenting. Samtidigt var det helt självklart. Transformationen, ett resultat av livet och korten vi fick på handen. Rösten som gick från välstädat pojkrum till ruffig knarkarkvart. Särskilt i droghelvetesskildringen och golgatavandringen Barrel of a Gun, som givetvis är både en viktig och en magnifik låt men ändå inte ryms i en topp 10-lista. Japp, ni gissade det. Det är dags för ännu en topplista. Och som vanligt är det närmast tortyr att välja tio spår, denna gång från mina husgudar genom alla tider. Men det måste ju göras. 

10. Somebody - En varm filt av hopp i allt det kalla och dystra. Förmodligen den mest ärliga, nakna och vackraste kärlekssången som skrivits. Transparent och sårbar. Martin Gores text och sköra sång som skär rakt igenom sårade själar

09. Leave In Silence - Många Depeche-låtar har dubbla betydelser och det har diskuterats om Leave In Silence handlar om Falklandskriget eller om det helt enkelt bara är en av de bästa göra-slut-låtar som komponerats. Briljant är det oavsett vad, känsloladdat och dansant

08. Precious - Oändligt vackert, självutlämnande och förkrossande tragiskt träffsäkert om hur barnen ofta far illa i en skilsmässa, Martins egna för att vara exakt. En apatisk och dyster mänsklighet, där tron om att kärlek och godhet ändå kommer att segra i slutändan

07. Shake the Disease - Ännu en vankelmodig text signerad lyrik-kungen Martin Gore. Hur kärleken kan vara både a blessing and a curse. "I'm not going down on my knees, begging you to adore me. Can't you see it's misery and torture for me?" kan vara något av det bästa som skrivits om kärlekens våndor

06. Stripped - Mörkret, atmosfären, rösten, tyngden. Plattan Black Celebration och Stripped i synnerhet var min första riktiga gåshud och blev senare inkörsporten till tyngre grejer, som Front 242, Nitzer Ebb och Die Krupps 

05. Personal Jesus - Gitarriffet som gav Depeche Mode en plats uppe på Olympen bland andra Gudar. Plötsligt var de där uppe med både Beatles och Bowie. Otaliga covers gjordes och låten fick vara med i Grand Theft Auto: San Andreas. Bara en sån sak

04. Walking In My Shoes - En av de bästa texter som någonsin skrivits. Storslaget och smärtsamt. Synd och förlåtelse hand i hand längs livets krokiga stig. Och så Anton Corbijn-regisserade musikvideon på det. Bara att kapitulera

03. Strangelove - Känslomässig smärta och den inre kampen mellan rätt och fel har aldrig känts mer skör. Eller vacker

02. Never Let Me Down Again - Spirituellt eller knarkigt? Ingen vet riktigt vad Martin Gore menar med sin ambiguösa text men vad spelar det för roll när ett av tidernas allra bästa musikstycken sliter ner mig i en sinnesstämning som närmast kan liknas vid euforisk

01. Enjoy the Silence - Låtarnas låt. Inget annat musikstycke symboliserar fler motsträviga känslor än Enjoy the Silence. Oavsett om livet står på paus eller om det rinner iväg i rasande fart ryms det inom dessa minuter av välljudande perfektion

Hur ser din lista ut?