Svenska
Blog

Är människor i grund och botten goda?

Skrivet av Lurkman den 17 maj 2020 kl 18:48

Jag gjorde nyligen ett slags personlighetstest, som av någon anledning är vanliga i min bransch. En av frågorna var om människor i grund och botten är goda. Jag förstod genast att mitt svar - som fanns på den här fyrgradiga skalan (Stämmer inte alls, stämmer inte särskilt väl, stämmer ganska väl, stämmer mycket väl, ungefär) - inte skulle bli särskilt upplysande för rekryteraren. Nu var antagligen inte någon av dessa ganska många frågor i sig särskilt upplysande i vilket fall, utan svaret på varje fråga skulle bidra till en helhetsbild till någon aspekt av min personlighet, men om avsikten med just denna fråga var att skaffa sig en uppfattning av min sociala stil - det vill säga hur jag faktiskt förhåller mig till andra människor i sociala situationer - bidrog den inte ens till helheten.

Anledningen till detta var att jag har ett intellektualiserat svar på denna fråga som inte egentligen hänger ihop med mitt känsloliv. Mitt antagande om människans natur är alltså en rent intellektuell konstruktion, som på sätt och vis står i strid med hur jag faktiskt förhåller mig till andra människor. Jag är exempelvis förhållandevis naiv och jag misstänker sällan att människor försöker utnyttja mig. Men mitt antagande, eller mitt intellektualiserade antagande som inte nödvändigtvis är förankrad i mina faktiska förhållningssätt, är att människor inte i grund och botten är goda.

Min syn på människan är ungefär så här: hon är först och främst ett flockdjur. Hennes värderingar och hennes handlingar är en direkt produkt av detta. Jag brukar föreställa mig att de här värderingarna inte ens är präglade, utan att de snaraste reproducerar sig själva konstant i ett slags växelverkan med flocken. Det vill säga, vi tycker inte att det är fel att döda för att vi har blivit präglade till detta, utan för att denna uppfattning är ett direkt krav på oss som ställs från flocken. Upphör någon av dessa krav att ställas kommer detta direkt återspeglas på vårt beteende. Här blir tanken som mest abstrakt - man kan ju inte föreställa sig vad det skulle innebära att normerna plötsligt upphörde. Men jag tror att det är upplysande om hur jag tänker.

Av någon anledning har jag en ganska stark dragning till denna idé. Som ni ser är den inte särskilt väl behäftad med fotnoter, men jag tycker att det är enhetlig och välfungerande även om den rent empiriskt skulle vara felaktig. Jag upplever att jag kan förklara mycket med denna idé. Exempelvis tycker jag mig kunna förklara varför våld inom grupper till sin karaktär skiljer sig från våld mellan grupper. (Normsystemet mellan grupperna är såklart svagare än det som binder medlemmarna i en grupp.) Jag tycker mig också kunna förklara varför människor är så pragmatiska med sina värderingar och plötsligt kan svänga i uppfattningen när flocken svänger.

För att återknyta till frågan som inledde den här texten kan man ju omtolka denna. Att människan i grund och botten är god skulle kunna tolkas som att hon i grund och botten är lyhörd för gruppens uppfattning av vad som är gott. Det är ett grundantagande om människan som jag anser stämmer.

HQ