Jokern är överskattad

Jag läste nyligen Oxposts blogg om Joker. Eftersom filmen fortfarande verkar vara av viss aktualitet tänkte jag skriva ett blogginlägg om vad jag själv tycker. Inlägget innehåller spoilers.

Till att börja med kan jag säga att filmen var en besvikelse. Den var absolut inte dålig, utan det var snarare mina förväntningar som dels var väl höga och dels gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på filmen. Att förväntingarna var så höga beror nog på att filmen ständigt prisades och att den enda kritik av filmen som jag tog del av hade något slags politisk udd som jag tyckte var larvig. Det hade aldrig slagit mig att även filmen kunde vara just lite larvig, och det var vad som störde mig.

Jag brukar sällan ha svårt för att koncentrera mig på filmer, men de saker som jag upplevde som larviga med den här filmen irriterade mig till den grad att jag mest blev fokuserad att jag var irriterad, och ständigt förväntade mig nya larvigheter, som också serverades mig på ett löpande band.

Bland det mest irriterande saken med filmen var tydligheten. Jag har aldrig sett en film för vuxna som har varit så tydlig. Nu tillhör jag visserligen kategorin av människor som är i behov av en viss tydlighet; jag såg nyligen nyinspelningen av Emma tillsammans med min tjej, och hon fick också förklara mycket i denna för mig. Men Jokern är filmen för människor som saknar slutledningsförmåga. Ett skrattretande exempel är flashbacken när det visat sig att Jokern har inbillat sig att han hade den här relationen med sin granne. Den var totalt överflödig och tjänar endast syftet att även människor med IQ runt 70 ska kunna förstå vad som händer i filmen. Sedan är det i och för sig svårt att förstå vad poängen med det inslaget skulle vara, något som ändå kan ge filmen ett välbehövligt otydlighets-poäng. Kan det kanske vara att syftet med den scenen var att ytterligare banka in i huvudet på oss tittare hur jävla synd det är om Jokern, och hur förbannat sjuk i huvudet han är? Kanske det! Sedan finns det ju ett antal scener i filmen där filmskaparna uttryckligen talar om för oss hur vi ska tolka det som händer; till och med Jokern själv hjälper oss med detta! Trots att han ofta verkar vara så sjuk i huvudet att man blir förvånad över att han kan formulera en enda sammanhängande tanke börjar han krysta ur sig en massa samhällskritik.

Just den samhällskritiska udden är något av ett annat problem med filmen - den bristande trovärdigheten i Jokern som karaktär. Jag har ingen aning om han i en klinisk mening är trovärdig; jag vet inte mycket om schizofreni men i vissa avseenden är väl bristande konsekvens i personligheten ett kännetecknade drag för den diagnosen. Han övertygar dock inte mig. Det framstår snarare som att hans sjukdomstillstånd är en ursäkt för filmskaparna för att slänga in en godtycklig blandning av alla möjliga slags handlingar, som lite mord hit och dit, lite inbillade flickvänner, lite samhällskritiska tal och en massa andra mer eller mindre opåkallade grejer som Jokern gör under filmens gång. I någon mån önskar jag att filmskaparna kunde bestämma sig för om Jokern ska vara en utslagen arbetarklassman med ett ökande agg mot samhället som utvecklas till något slags terrorist, gängledare eller hur vi nu ska beskriva den person som jokern blir; eller en oförmögen och psykisk sjuk människa som på grund av ett inte tillräckligt omhändertagande samhälle drivs till våldsdåd. Man kan visserligen påstå att dessa nyssnämnda Joker-varianter går att förenas i en person och att detta är precis vad filmen gör, men personligen får jag inte ihop det. Han är komplett sjuk i huvudet, verkar ofta fullständigt inkapabel, men utvecklas alltså till något slags superkriminell? Filskaparna verkar vilja ha kvar kakan och äta upp den, det är uppfattningen jag får.

Min sammanfattade uppfattning är att Jokern är en film som på grund av filmskaparnas ansats att maximera filmens tillgänglighet och slagkraft har resulterat i en ganska banal berättelse som inte är förtjänt av det prisande som den har mottagit.