Tio år på Gamereactor!

Idag firar jag att det är på dagen tio år sedan jag blev medlem här på Gamereactor. På den tiden var jag en annan person: blyg, betydligt mer socialt begränsad och djupt deprimerad. Jag försökte på alla sätt ta mig ur den hemska depressionen, men när man är helt ointresserad av världen och andra människor, så är det svårt att motivera sig att göra något. Men det var en sak jag fortfarande var intresserad av, och det var tv-spel, och Gamereactor blev min väg tillbaka till världen igen.

Jag hade nämligen upptäckt att på Gamereactor fanns det flera bloggare som inte bara bloggade om tv-spel, men som om vart annat med tv-spel även bloggade om sina vardagsbekymmer och vardagsglädjeämnen. Så jag tvingade mig, ja, tvingade är rätt ord, jag var deprimerad trots allt, att läsa dessa bloggar, och förutom de roliga inläggen om tv-spel läste jag även inläggen om dessa människors vardagsbekymmer, och bit för bit började jag att intressera mig för andra människor igen. Bit för bit återvände jag till världen.

De flesta av dessa bloggare har jag glömt idag, men jag glömmer aldrig Trimax. Hans fina texter hjälpte mig och inspirerade mig mer än jag kan fånga i ord. Jag antar att det inte var för att hjälpa en ensam norrlänning ur hans svåra depression som Trimax började att blogga på Gamereactor, men det var vad han lyckades med. Ibland kan det minsta, en liten text på en spelsida, betyda så mycket för en annan människa när allt är mörkt omkring.

Så jag blev lite mer social, jag vågade lite mera: jag vågade testa att spela online, jag vågade att publicera mina första medlemsrecensioner. Jag var aldrig en av de mest kända medlemmarna på Gamereactor. Det närmaste berömmelsen jag kom var att jag ett tag var sidans näst mest populäre skribent av medlemsrecensioner. Och att jag vann Reqo/Mathias Holmbergs tävling "Vems bröst är det?" tre gånger. Det är något så fint med en spelsida, där man kan få två och en halv minut av berömmelse för att man är bra på att känna igen tuttar.

Jag ska inte tråka ut er med att namndroppa alla vänner jag träffat här på sidan, ni vet vilka ni är, ni som fortfarande finns kvar på sidan. Jag tänker inte heller förlora mig i en massa minnen, men det är svårt att inte tänka på den gången Silke Neryn och jag fullständigt snedtände på varandra i kommentarerna till en Mario-recension, och diskussionen spårade ur till i ett flera timmar långt krig av allt längre kommentarer. Annars är det ju vännerna man minns bäst, alla de där små ögonblicken när man började prata med en annan medlem för första gången, och steg för steg började en vänskap gro till någon som bodde på andra sidan landet.

Jag är inte så aktiv här på Gamereactor längre. Jag är väl som de flesta äldre medlemmar, tänker att det var bättre förr. På "den gamla tiden" och så vidare. För många är tv-spel verklighetsflykt, ett sätt att slippa den jobbiga vardagen för ett par timmar. För mig blev det tvärt om. Spel är för mig att sätt att vara lite mindre ensam, lite mindre vilsen, lite mer disciplinerad, lite mer en del av en stor och härlig gemenskap.

Så nu höjer jag mitt glas för ytterligare tio år på Gamereactor!