Sugen på lite kvällsläsning?

Var tvungen att skriva en novell i Svenskan. Så jag skrev den idag, så jag har fått det gjort. Den blev tre datorskriva sidor lång, så om du inte har något bättre för dig så läs gärna. Hade ingen aning om vad jag skulle döpa den till, så titeln blev som den blev.

Mycket nöje! :)

Anno 3158

Jag sträckte ut min hand i ljuset från en av det få fortfarande fungerande gatulamporna i den annars så mörka staden och såg mörka snöflingor falla i min hand. Jag förblev stillastående, chockad av att se snö. Det enda som hördes var vinden som susade genom det förfallna höghusen runt omkring. Det hade inte snöat på flera generationer och jag hade bara hört historier för 20 år sedan när jag var liten om dess vita iskalla skönhet när det föll ner från himlen. Men detta var annorlunda. Det var inte alls vitt som jag hade hört. Det var mörkare, och det var inte heller kallt. Jag stod och väntade på att det skulle smälta i min hand. Men det gjorde det inte. Det var då jag förstod. Revolutionen.
Det var bara en tidsfråga innan en revolution skulle bryta ut. Och det var inte snö som sakta föll i min hand och skapade en liten hög som nu hade börjat sippra genom mina fingrar. Det var aska.

Det hade bara varit en tidsfråga. Nu hade det hänt. Mot slutet av 2000-talet hade människan äntligen hittat lösningen till miljöfrågan som hotade jordens överlevnad. En ny sorts energi, framkallad från kärnan utav en asteroid som hade kraschat på jorden. Med tillräckligt miljövänlig energi till att försörja hela jorden i miljoner år framåt. Det som var meningen att rädda oss blev våran undergång. Fler asteroider närmade sig jorden. Det blev döden för miljontals. Men det var bara början. Det fick Nordpolens isar att delas i två och flyta iväg mot den europeiska kontinenten och skapade naturkatastrofer utan dess like. Idag ser världskartan inte ut som den brukade. En person från innan katastroferna skulle tro att det var en annan planet. På planeten jorden bor idag 60 miljoner människor. Jag bor i en ruinerad stad utan namn. Tidigare känd som New York City. Personer som ensamma har försökt styra har blivit skjutna av invånare som är missnöjda. Idag är det ett företag, som gör allt för att gynna sig själva och inte bryr sig om de få människor som faktiskt fortfarande lever, som styr.

Jag hörde vaga explosioner och skjutande i fjärran. Min hand föll sakta tillbaka till sidan av min kropp och askan gled av. Min blick var fäst mot den mörkt rödorangefärgade himlen tills jag kände att någon slickade på min hand. Jag kollade förvånat ner och såg en stor svart hund stirra på mig med svältande ögon. Jag satte mig på knä och stirrade tillbaka.
- Är du hungrig, lilla vän? frågade jag.
- Jag har knappt så det räcker till mig själv, men jag har ändå ingen annan att dela med, så här får du, sa jag och gav honom en bit bröd och log varmt.
Skjutandet hördes nu tydligare och jag bestämde mig för att ta reda på vad det var som höll på att hända. Jag beslutade mig för att ta mig till en hög punkt där jag kunde se ut över staden. En stor skyskrapa var bara några kvarter bort, så det var mitt mål. Hunden följde glatt med, och det hade jag inget emot. Väl framme så öppnade jag den stora dörren vid entrén. Det var kolmörkt och det enda som hördes var knak från gammal rostig metall och metallstänger som gned sig mot den ohållbara grunden. Jag tog mig till takvåningen och mina ögon möttes av ett starkt ljus som förklarade den rödorangea kontrasten på natthimlen. Det brann överallt, fast bara på ena sidan av staden. Den sidan där dom flesta bodde. Jag hade varit på den enda lilla förruttnade sidan av staden där allt fortfarande var lugnt. Jag hade ingen ingen aning vad jag skulle ta mig till. Jag var helt ensam. Min familj och mina vänner hade gått bort för många år sedan, och jag hade lärt mig överleva i den grymma staden. Det spelar ingen roll vilken sorts person man vanligtvis var. Här gällde det att visa sig tuff för att överleva. Men jag hade aldrig varit med om en revolution. Jag lyfte upp min jacka och tog fram min gamla revolver som min far hade gett mig precis innan han dog. Tre kulor kvar. Jag siktade, lättade på säkringen och råkade avfyra en kula utav misstag. Hunden tjöt till.
- Två kulor kvar. Mer än vad jag kommer behöva. Hoppas jag, sa jag till hunden
- Jag borde ge dig ett namn, men jag minns inte mitt eget, så vad är meningen med det? jag skrattade lite lätt för att dölja min nervositet för mig själv.

Jag satte mig ner på en gammal låda, stoppade tillbaka revolvern, tog fram en bit bröd och min kikare. Jag kollade bort mot ledningshuset där det var fullt med barrikader och vakter som stod vakt. Vad vaktade dom? Antagligen så har det ledande företaget utsätt en person som ledare likt en president. Flertalet pansarbeprydda fordon stod utanför huset. Självklart skulle dom evakueras. Det skulle bli folkets öppning att göra sig kvitt deras ledare en gång för alla. Jag kikade omkring ytterligare, endast för att få reda på att människor blev slaktade. Många sprang med pinnar medan dom blev nedskjutna av stora automatgevär. Barrikaden var lång. Den gick genom hela staden. Det skulle förklara varför det var lugnt på min sida. Fast här bodde det ingen på grund av brist på rent vatten, men jag hade hittat en liten källa som räckte åt mig själv. Jag insåg precis pressen jag fick på mig. Jag kanske var den enda som hade möjlighet att avsluta detta och jag hade bråttom om jag skulle få det gjort. Jag packade ner mina saker och tog mig ut ur skyskrapan.

Genom åren har jag lärt mig att tjuvkoppla fordon och hacka en hel del elektronik, så att skaffa fordon var inga problem. Jag hittade en gammal elbil och bestämde mig för att ta den då dess motor var diskret. Jag försökte starta motorn och hörde ett skall. Utanför stod hunden och gnällde. Jag öppnade en dörr och han hoppade genast in. Motorn tjöt innan den startade, men sen bar det av åt norr, samma riktning som ledningshuset var. Jag hörde allt fler krigsekon genom bilens metallhölje, så jag beslutade mig för att fortsätta till fots. Jag körde in bilen i en gränd och hoppade ur. Jag kollade så min revolver satt där den skulle och sedan fortsatte jag norrut. Vid det här laget hörde jag skrik mellan det avfyrade skotten. Husen lystes upp allt mer om mer ju närmade jag kom. Jag hörde motorerna från de bepansrade fordonen som gjorde sig redo att evakuera. Jag tog mig närmare och närmare tills jag var nära nog att höra röster från vakterna som pratade med varandra.
- Säg till grupp två att vi är redo att eskortera presidenten, sa den ena.
- Uppfattat! svarade den andra. Hundens tunga andetag gjorde mig nervös. Porten till ledningshuset öppnades sakta och ut kom en grupp människor på fem personer. Dom gick i en formation liknande en femma på en tärning och i mitten gick han. Antagligen den enda levande människan som går runt i en felfri skräddarsydd kostym. Jag visste att jag inte kommer få en bättre chans. Jag sprang fram till en container och gömde mig bakom den. Jag tog upp min revolver ur mina byxor och tappade den, men tog snabbt upp den igen. Mitt hjärta bankade snabbare och snabbare men jag visste att det var nu det skulle hända.

Det spelade ingen roll vilka konsekvenser det skulle få. Men innan jag hann resa mig upp hörde jag hunden morra.
Vem är du? hörde jag någon bakom mig ropa. Jag vred på huvudet och såg en vakt siktades med sitt automatgevär mot mig. Hunden började skälla och hoppade på honom, han skrek och avfyrade skott och ett högt gnäll hördes!
- Nej! ropade jag då jag såg hundens livlösa kropp ligga på marken. Jag reagerade utan att tänka och avfyrade ett skott mot vakten. Det skvätte upp blod i mitt ansikte, och framför mig låg nu två livlösa kroppar. Dom andra vakterna hade hört allting och kollade alert mot containern. Jag var i chock, och min syn blev suddig på grund av gråt som ville ta sig ut. Men jag kunde inte tillåta det. Jag skrek så högt jag kunde, reste mig upp och fokuserade bara på en speciell person. En man med kostym. Jag siktade och sköt! Jag såg honom falla ner mot marken. Det sista jag hörde var någon som skrek.
- Presidenten är nere! Öppna eld! jag kände en smärta i bröstet som fick mig att falla ner på marken.

Allt annat ljud försvann. Kvar fanns bara jag och mina tankar. Jag kände blodet som rann ur mitt bröst och jag lyfte upp min hand i luften. Ner föll aska i min hand. Men jag blev chockad, för askan var inte som den brukade vara. Den var ljusare än vanligt, och den blev till vatten i min hand. Det kom en till flinga i min hand. Likaså var den också ljusare. Vit. Iskall. Det kom allt fler och fler flingor ner från skyn samtidigt som mitt hjärta slog saktare och saktare och det dröjde inte länge innan jag insåg att det inte var någon aska. Det var snö. Jag slöt mina ögon och lät min arm falla till marken. Med ett sista andetag så andades jag in det friskaste andetaget i mitt liv. Sedan blev det mörkt.