Pokémon Sword/Shield i backspegeln!

November 2019 var lite av ett historiskt år för Nintendos gamla trotjänare till spelserien. Pokémon släpptes för första gången till en stationär enhet. Sträckan fram till släpp var allt annat än spikrak; i själva verket kantades den av farhågor, tvivelaktiga beslut och en känsla av att det kanske inte skulle bli den storartade entrén på den stationära konsolscenen som så många ville att den skulle bli. Jag var en av dem.

Jag skrev ett inlägg här på GR om mina första intryck efter tio spelade timmar och de intrycken står sig än idag. För de första timmarna kändes verkligen speciella, ingressen var sådär genommysig som bara route 101 i Diamond/Pearl kan vara och Wild Area, den första stora öppna ytan någonsin i ett pokémonspel, var ett friskt och intressant inslag. Arenorna adderade dessutom verkligen ett häftigt alternativ till gymstriderna.

Därefter har det gått lång tid sedan jag avslutade mitt äventyr och nu senast startade jag upp expansionen Isle of armor. Jag kan väl sammanfatta det som såhär att jag inte ser på spelet med lika stora ögon längre. Medan jag står fast vid att inledningen var väldigt trevlig, så står sig i princip alla tillbortakommanden jag haft med serien sedan Sun/Moon. Serien har upplevt en identitetskris som den inte har tagit sig ur.

Det största problemet är att man kanske måste bestämma sig för vad pokémon som spel ska vara. Ska det vara en AAA- titel eller mer åt det påkostade indie-hållet. Väljer man det förstnämnda så kommer kraven att hamna vid ribban av den skyhöga kvalitet som Nintendos spel oftast håller. Jag anser att de senaste spelen har hamnat någonstans mellan dessa ytterlägen. Man vill nå högt, men istället klipps det hela tiden av små, små bitar för varje del. Små delar som numer kan ha varit stora, betydande system i föregående delar. Och känslan som blir är inte homogen känsla av helhet, utan snarare att delar ur tidigare spel slumpvis har klistrats ihop. Det blir ojämnt resultat med många vassa kanter.

Grafiken går såklart att klaga på i Sword/Shield. Vissa delar ser riktigt, riktigt bra ut, medan vissa delar ser ut som om de skrevs ihop på en kafferast. Resultatet är ojämnt även här. Medan tidigare spel har stoltserat med att i alla fall ha en historia, så är den nästintill icke-existerande i Sword/Shield. För mig som uppskattade undertonerna i Diamond, Silvers resa i HeartGold samt Black/White:s nyanserade karaktärer så är de senaste spelen ett slag i solarplexus. Inget och ingen får något som helst utrymme för att utvecklas. Dessutom går den i princip rakt framåt utan att berättelsen tar några intressanta vändningar. Har man kört en del så är man klar.

Tyvärr så är det så att Sword/Shield är bland de enklaste spelet jag någonsin spelat. Svårighetsgrader är alltid ett väl debatterat ämne, men här tror jag att alla kan vara rörande överens om att den obefintliga svårighetsgraden arbetar mot spelet. Det finns ingen känsla av att man blir bättre och det finns inga hinder för min tränare att klara av då allt går på ultrarapid framåt ändå. De stackars tränare som står i vägen under resans gång köttas till oigenkännlighet.

Det roliga är att jag plockade fram mitt NintendoDS för att kolla så att det inte bara var jag som helt hade tappat känslan för serien. Men nej, så var det inte. Först körde jag Emerald från GBA- kasetten och slogs av att trots att spelet numer tillhör det förgångna så skulle jag kunna spela det igen bara för att det är så underhållande. Detsamma kan sägas om de spel som jag fortfarande anser innehåller spelseriens peak, nämligen HeartGold och Platinum. Sägas ska att spelmotorerna i dessa spel är långsamma, däremot finns där enorma spelarvärden som inte har replikerats sedan dess.

Sägas ska att jag fortfarande tycker att Sword/Shield var roligt att spela igenom och känslan av att fånga och strida med sina små monster är fortfarande något jag fann riktigt roligt. För att inte tala om att bemästra konsten att breeda effektivt för att sedan kunna sätta ihop ett effektivt lag i multiplayer. Det är bara det att det inte går att skaka av sig känslan av att över 10-15 år gamla spel springer varv runt ett spel som släpptes 2019 tack vare bättre fokus och bättre helhet där det inte känns som om alla delar är slumpmässigt ihopklippta.

Jag är egentligen reserverad med att klaga, men här snackar vi om favoritserien numero uno för egen del, och att uppleva att bäst-före-datum passerat är tungt. Personligen så kan jag bara hoppas på att Nintendo och Game Freak tar ett rejält omtag kring sin spelserie inför nästa del. För att åter skina som i sina glansdagar är något som spelserien inte bara har potentialen till, den förtjänar det!