Läskiga spelmoment som jag fortfarande minns

Då var Halloween kommen, vilket jag kanske ska passa på och önska er en trevlig sådan. Vid dessa tider, när hösten dessutom blir alltmer mörkare så kan det vara lite mysigt att utsätta sig själv för skräck. Jag är personligen inte någon större skräckfantast, mestadels för att jag är oerhört lättskrämd, men till och med jag tycker att det ändå är lite mysigt med skräckkänsla inför Halloween. Det är nog vid den här tidpunkten samt veckorna innan som jag konsumerar som mest skräck eller annat som är Halloween-relaterat, oavsett om det är film, tv-serier, poddar eller böcker.

Just med spel så har jag dock varit dålig på det, för några år sedan hade jag en ambition att spela mer skräckspel vid Halloween-tider då jag 2014 spelade både Alien Isolation och The Evil Within, medan jag 2015 helt uppslukades av atmosfären i SOMA. Sedan dess har det dock varit dåligt med skräckspel inte bara i de sammanhangen utan även generellt. Som mest blir det Halloween-firande i spel genom olika Halloween-event som pågår i diverse multiplayerspel, som det pågående Halloween-eventet i Modern Warfare och Warzone som jag spenderat en del tid med (och som jag måste säga är ruskigt kul, i synnerhet när en jagas av zombies i Warzone).

Jag tänkte dock i alla fall nu när det är Halloween att skriva lite om de skräckmoment ur spel som jag fortfarande minns och kan tänka tillbaka på. Även om jag varit dålig på att spela skräckspel de senaste åren, och överlag inte har tagit del av speciellt mycket skräckspel heller, så känner jag ändå att jag har lyckats ta del av riktigt skrämmande moment som fick byxorna att bli märkligt bruna, orsakat sömnsvårighet och en ökande rädsla för mörkret. Kanske inte riktigt exakt så, men som i alla fall fått mig riktigt skrämd och som jag fortfarande tänker tillbaka på.

Den odödliga necromorphen (Dead Space)
Dead Space är ett mycket läskigt spel överlag, så pass att när jag spelade det så klarade jag inte av mer än ett kapitel åt gången. För då fick det räcka, innan det var dags att fortsätta utforskandet av USG Ishimura. Dead Space är genomgående atmosfäriskt och läskigt, där Necromorpher tycks gömma sig bakom varje hörn eller ventilationstrumma. Det finns dock ett moment, eller rättare sagt en viss fiende, som jag minns allra bäst, och det var den Necromorphen som inte kunde dö. Armar och ben som hade kapats av växte ständigt ut igen, och i synnerhet det första mötet i ett trångt utrymme är något som jag fortfarande minns klart och tydligt, då det orsakade rejält med panik.

Återkomsten till USG Ishimura (Dead Space 2)
Även uppföljaren var riktigt obehaglig, men jag upplevde tvåan aldrig riktigt lika läskigt som det första spelet. Det var naturligtvis fortsatt atmosfäriskt och rent obehagligt, men jag kände aldrig riktigt samma skräck som gjorde att jag var tvungen att ta konstanta pauser. Framtill stunden då det inte bara avslöjas att USG Ishimura, skeppet som gav mig mardrömmar i föregångaren, fanns på plats, utan även att ett återbesök var i sin ordning. Det var som att alla minnen, mardrömmar och fasor som jag upplevde i första spelet kom tillbaka, allt på en gång. Varje steg som jag tog närmare det gamla skeppet, fick mig att känna stark vemod, och det var nog då som jag verkligen kunde känna igen mig i Brodys agerande i Hajen 2...

Biblioteket (Metro 2033)
Metro-spelen är förvisso inga renodlade skräckspel, men det finns gott om skräckelement tack vare både monstren som bebor det ödelagda Moskva och dess tunnelbanor, samt att spelen bjuder på en fenomenalt stark atmosfär som få andra spel i mitt tycke lyckats leverera. I Metro 2033 sticker specifikt en del av spelet ut, som utspelar sig i ett bibliotek som bebos av... Librarians. Dessa varelser verkar ha muterats ur gorillor, och är livsfarliga då de snabbt kan döda en samtidigt som de själva tycks tåla hur mycket som helst. De attackerar dock inte på en gång, utan står och tittar mot en samtidigt som de gör aggressiva rörelser. För att de inte skulle bli förargade, var en tvungen att hålla ögonkontakt med dem tills de gav sig iväg. De hade också en tendens att komma som från ingenstans, vilket skrämde mig flertalet gånger samtidigt som jag var tvungen att bokstavligt talat stirra skräcken i vitögat.

Den becksvarta dimensionen (SCP: Containment Breach)
Jag spelade SCP: Containment Breach tillsammans med min bror, efter att ha sett några videos om spelet. Vi tyckte båda att det tillsynes huvudsakliga monstret, SCP-173, var riktigt otäckt då det endast rörde på sig när ingen tittade på den, vilket även innefattade när spelarkaraktären blinkade. Men det finns andra monster, bland annat SCP-106 som försöker dra in spelaren i en annan dimension. Just detta var varken jag eller min bror beredd på, och när vi försökte ta oss ut från den alternativa dimensionen så blev skärmen helt plötsligt becksvart. Det enda som syntes på skärmen var hälso- och blinkningsmätaren, men annars gick det inte att se någonting alls. Vi måste ha sett detta som ett tecken, för vi stängde raskt av spelet och sedan dess har jag aldrig rört det igen...

Xenomorphen (Alien Isolation)
Alien Isolation hör till en av mina favoriter ur skräckspelsgenren, mycket tack vare den skräckinjagande Xenomorphen som var både ostoppbar och oförutsägbar. Detta ledde till en hel del moment där jag satt med hjärtat i halsgropen, men det är två stunder som sticker ut specifikt och som jag än idag tänker tillbaka på. Den första var relativt tidigt i spelet, där två tidigare uppdrag hade både introducerat och fullständigt terroriserat mig med Xenomorphen. Uppdraget som kom härnäst trodde jag skulle bjuda på en paus från varelsen, då de enda fiender som jag såg var människor. Så jag smög omkring i ett rum när rörelsedetektorn börjar pipa till min stora förbryllelse, och innan jag vet ordet av hör jag ett skrik som får blodet att frysa, jag ser inte Xenomorphen men jag hör dess tunga steg komma springandes mot mig. Det finns ingenstans att gömma sig i det här rummet, och trots att jag visste att det var lönlöst försökte jag att springa ifrån den. Efter denna händelse rörde jag inte spelet på åtminstone en vecka...

Den andra stunden skedde betydligt senare, när eldkastaren har blivit en del av ens arsenal. Denna gav ett visst skydd när jag väl blev upptäckt, men jag försökte att förlita mig på den så lite som möjligt. Så vid ett tillfälle tar jag fram eldkastaren för att jaga bort den anstormande Xenomorphen, vilket inte var några konstigheter vid det här laget. Bara det att... den flydde inte. Istället stod den kvar och iakttog mig, något som helt överraskade mig och då jag dessutom var i ett ganska trångt utrymme utan en uppenbar flyktväg började jag gradvis att hyperventilera när Xenomorphen tycktes vara helt obekymrad av något som hade varit en garanterad livlina...

Troll, fängelsehålor och Mr Filch (Harry Potter and the Philosopher's Stone)
Nu undrar ni säkert varför i hela friden jag har med ett Harry Potter-spel bland otäcka spelmoment, då det inte är spel som direkt osar skräck. Något som är helt riktigt, det är inget skräckspel även om jag vill medge om att det har emellanåt oväntat atmosfäriska delar. Värt att nämna är att det är PS1-versionen som jag syftar till, och även fast PS1-spel överlag inte har åldrats med större värdighet rent grafiskt så spelar Harry Potter-spelen till den konsolen nästan i en helt annan liga. Så pass så att en faktiskt skulle kunna argumentera att spelet borde klassas som ett skräckspel, tack vare hur läskigt fula alla karaktärer är.

Som sagt är det inget skräckspel, men när jag spelade det som barn tyckte jag att ett flertal delar av spelet var genuint läskiga. På senare år har jag inte haft samma skräckkänsla, men jag minns fortfarande dessa minnen tydligt, och med tanke på både den fula grafiken och den oväntat insupande atmosfären så kan jag ändå förstå varför jag upplevde det som läskigt då.

De moment som jag kommer ihåg som tydligast var ofta relaterade till trollen, i synnerhet de sovande trollen. Vid två olika punkter behövde Harry handskas med troll som sov och som absolut inte fick väckas. Den ena hade en nyckel i en bur som behövdes för att ta sig vidare, och den andra började gå i sömnen varpå Harry var tvungen att flytta en massa objekt som var i vägen för att trollet inte skulle stöta till dem och vakna. Just att dessa delar hade stealth-komponenter var nog det som gjorde att jag upplevde dessa som läskiga, då det inte var något som jag hade upplevt tidigare (kan tilläggas att detta Harry Potter-spel var det tredje ordentliga spelet som jag faktiskt spelade), och dessutom var trollen i sig läskiga när de vaknade.

Ett annat moment som jag minns tydligt var när Harry var djupt nere i fängelsehålorna och skulle rädda en stackars kattunge, som under eskortdelen bjöd på stora och otäcka råttor som kunde högljutt hoppa ut från lådor runtomkring och skrämde skiten ur mig som barn. Ytterligare ett moment som jag minns, och som kan vara det värsta, var när Harry skulle smyga sig förbi Filch och hans katt Mrs Norris. Precis som med de sovande trollen så var det nog till stor del stealth-komponenten som gjorde det läskigt för min del, men även att Filch betedde sig så otroligt vidrigt när han upptäckte en. För att inte tala om hans katt, som reste ragg och gav ifrån sig ett oerhört obehagligt skrik...

Vilka läskiga moment ur skräckspel eller andra spel minns ni som allra tydligast?