25 år med Ace Combat | Air Combat

"Out of all of the games that I regularly play, Ace Combat games are the most consistent for moments that have made me feel so thrilled with gaming that hairs stand up on the back of my neck that I'm so goddamn excited to be playing it."
- John Bain (TotalBiscuit)

Den 30 juni 1995 släpptes spelet Air Combat till Playstation i Japan. Detta innebär då att när den 30 juni passerade för tre veckor sedan, så var det hela 25 år sedan seriens första spel släpptes. Utvecklarna har uppmärksammat denna milstolpe på ett flertal sätt, med alltifrån en gratisuppdatering till Ace Combat 7 och affischer för nästan varje släppt spel anpassade till mobiler.

Själv fick jag ett sug att spela igenom nästan hela serien, något som jag i två omgångar tidigare försökt att göra men kommit av mig någonstans på vägen. Men tredje gången gillt heter det ju, och vilket bättre tillfälle än seriens 25-årsjubileum finns egentligen? I samband med min genomspelning av Ace Combat-serien tänkte jag även hålla en mindre (och kraftigt försenad) bloggserie, där jag skriver om samtliga av spelen i takt med att jag spelar dem (samt ett par som jag inte har möjlighet att spela, men som jag ändå tycker är viktiga att ta upp).

Först upp är naturligtvis Air Combat, som ju startade hela serien. Titeln kan tyckas något märklig, i och med att serien och efterföljande spel har titeln Ace Combat. Detta verkar vara en biprodukt av arkadspelet Air Combat som Namco släppte 1993 (samt uppföljaren Air Combat 22 från 1995), som kan ses som Ace Combat-seriens spirituella föregångare. Även idag går det att finna spår till Ace Combat-seriens föregångare, dels i form av mindre referenser, dels har två utvecklare som tidigare jobbat med utvecklingen av Air Combat 22 (Jun Omura och Hisaharu Tago) haft olika roller för utvecklingen av Ace Combat 7.

När det ursprungliga arkadspelet släpptes påbörjades en portning till den kommande Playstation-konsolen, men på grund av konsolens tekniska tillkortakommanden (jämfört med en dedikerad arkadmaskin) så var det helt enkelt inte möjligt. Utvecklarna, som leddes av producenten Kazumi Mizuno, bestämde sig då för att istället utveckla ett nytt spel i grunden som fick titeln Ace Combat i Japan. Spelet behöll dock titeln Air Combat för den nordamerikanska och europeiska releasen av någon anledning, troligtvis för att markera kopplingen till arkadspelet.

Genom att utvecklingen av spelet blev fristående från det ursprungliga arkadspelet, så gav detta utvecklarna nya möjligheter och idéer. Dock kunde flera av dessa idéer inte realiseras på grund av tekniska begränsningar, exempelvis att kunna se på repriser från avklarade uppdrag (något som uppföljaren inkluderade) och att slutförandet av vissa operationer skulle påverka kommande uppdrag i kampanjen. Samtidigt erhöll spelet samma mantra som sin arkad-föregångare, där tanken var att låta spelaren få känna sig som en hjälte.

Spelet som sådan är simplistiskt, i synnerhet jämfört med dess uppföljare, vilket var tanken med själva spelet. Det var utformat för att vara enkelt att plocka upp och låta spelaren uppleva spänningen i luftstrider samt känna sig som en hjälte. Det är som sagt ett simpelt uppbyggt spel, men det är utan tvekan den största charmen med spelet samt naturligtvis utgör detta grundpelaren för samtliga av uppföljarna.

Även spelets story är av en mer simpel natur, då spelaren ikläder sig rollen som Phoenix, ledare för en skvadron av legoknektar som hyrts in för att stoppa en rebellgrupp som utfört en statskupp på en önation. Några närmare detaljer än så presenteras inte i spelet, och både spelets skådeplats och rebellernas mål är odefinierade. I nordamerikansk marknadsföring presenterades storyn dock som att legoknektarna hade hyrts in av NATO för att stoppa illasinnade terrorister i olika delar av världen.

Det är i ett senare skede som händelserna i Air Combat har retroaktivt placerats i tidslinjen för Strangereal-universumet, där majoriteten av Ace Combat-spelen utspelar sig. Genom denna retcon fastställdes några ytterligare detaljer, framförallt att önationen som spelet utspelar sig i benämns med namnet Skully Islands och är belägen utanför den sydvästra kusten på kontinenten Usea.

Spelet har som nämnt en simplistisk charm över sig, och det kan vara kul att spela åtminstone i kortare sessioner. Dessvärre kan jag inte säga att spelet har åldrats speciellt väl, och det är främst på grund av två faktorer. Den första faktorn är den primitiva grafiken, som förvisso är färgglad och framförallt genom flygplanens färgscheman förmedlar en lättsam och arkadaktig ton, men speciellt snyggt ser det inte ut och miljöerna är inte särskilt detaljerade (i synnerhet inte med dagens mått). Under min första genomspelning så ledde de dåligt detaljerade miljöerna att jag kraschade flera gånger i marken, eftersom jag hade svårigheter med att visuellt uträkna distansen mellan flygplanet och marken.

Den andra faktorn som gör att spelet inte åldrats särskilt väl är kontrollerna, när spelet släpptes så hade Sony inte utvecklat Dualshock-kontrollen med de analoga spakarna ännu. Detta innebär att flygplanen i Air Combat styrs med riktningsknapparna, vilket är en upplevelse som jag inte ens skulle vilja utsätta min värsta fiende för. Det känns varken skönt eller rätt att flyga med riktningsknapparna, och jag skulle nog hellre vilja köra ett flygspel med mus och tangentbord (något som jag provat och inte heller kan rekommendera).

Air Combat har därmed inte åldrats särskilt bra, och jag har svårt att rekommendera spelet för någon annan än ett riktigt hardcorefan av Ace Combat-spelen som ännu inte har satt tänderna i just det första spelet. Även då är det i första hand inte för själva spelet i sig, utan mer som en kuriositet för den som är nyfiken på hur serien startade. Med det sagt, så har jag trots detta spelat igenom Air Combat tre gånger totalt. Det är lite av en pina varje gång tack vare kontrollerna och grafiken, men dess simpla och lättsamt arkadaktiga natur är ändå tillräckligt för att underhålla, om än i kortare sessioner. Dessutom gillar jag spelets rocksoundtrack, som förstärker denna känsla samt tydliggör inspirationen från Top Gun.

Jag tror att den främsta orsaken till att jag återvänt till spelet fler gånger än vad jag tidigare hade förväntat mig (efter min första genomspelning trodde jag ärligt talat inte att jag skulle spela det igen), utöver dess simplistiska charmighet, är fascinationen kring seriens ursprung och hur arvet från Air Combat har format serien. För i princip alla grundpelare som samtliga efterkommande spel står på, finns redan här i Air Combat. Fokuset på realistiskt återgivna jetflygplan och intensiva luftstrider är naturligtvis givna med tanke på spelets genre, likaså fixeringen i att skapa realistiska skyar för dessa luftstrider att utspela sig i. För Ace Combat-serien är det av tradition att varje spel innehåller minst ett uppdrag där spelaren ska navigera genom trånga raviner eller tunnlar, något som startade med Air Combat. Även inkluderingen av bosstrider i form av supervapen är ett arv som Air Combat lagt grunden för, då spelets sista uppdrag går ut på att förstöra supervapnet Sky Fortress. Samt naturligtvis ett riktigt bra soundtrack som ackompanjerar luftstriderna.

Air Combat blev en succé när det släpptes, och är än idag ett av tre spel ur serien som har sålt över 2 miljoner exemplar (tillsammans med Ace Combat 4 och 7). Som nämnt otaliga gånger står sig spelet såhär 25 år efter release inte särskilt väl, tack vare främst grafiken och kontrollerna. Men som jag även nämnt ett flertal gånger så finns det en viss charm över dess simpelhet som fungerar i kortare sessioner. Men framförallt så lade spelet grunden för serien, och dess arv går fortfarande att se och känna av 25 år senare.

Källor och vidare läsning:
Acepedias artikel om Air Combat

Aces at War: A History 2019

GamesRadar+ - Intervju med Masanori Kato om Air Combat

Skyward Flight Medias översättningar av följande japanska artiklar:
The Road to Ace Combat: What Connected Air Combat 22 to the First Ace Combat? The Developers Look Back on the Series' Early Days.
Famitsu Ace Combat 25th Anniversary Special - Del 1 och Del 2