Se upp för Jönssonligan

Som så många andra kikade jag på (det mycket passande namnet) Se upp för Jönssonligan under juldagen i sällskap av min sambo och mina föräldrar. En film som jag faktiskt hade sett fram emot då jag för det mesta gillade rollbesättningen. Henrik Dorsin kändes på förhand som en lysande Sickan (ha-ha!) och det var han väl egentligen. Vad det gäller resten av skådespelarna tycker jag ärligt talat det inte går att säga något positivt eller negativt om dem eftersom de knappt hade någon dialog över huvud taget. Sett till den dialog som de hade att jobba med var den hur som helst usel med krystade nickningar till Jönssonligan-entusiaster. Berättelsen var dessutom fruktansvärt ointressant och manuset så dåligt att jag halvvägs genom filmen hellre hade stängt av den än att se vidare.

Tomas Alfredson ska däremot ha en eloge för otroligt snygga kameravinklar och foto och jag förstår hans missnöje med att filmen aldrig gick upp på biografer där den hade sett otroligt bra ut. Men även om den hade gått upp på bio hade det inte räddat filmen från detta otroliga haveri. Är det så att flera uppföljare kommer släppas (vilket flera inblandade uttryckt sin önskan för) kommer det krävas mycket av dem för att styra skutan åt rätt håll igen, för det här håller inte måttet. Du gör rätt i att se upp för Jönssonligan den här gången.

Mitt betyg: 4/10