5 omgjorda Bondfilmer

Att släppa omarbetade nyversioner av filmer verkar bli en trend. Det mest kända exemplet är Zach Snyders Justice League, men även äldre filmer som Gudfadern III håller på att arbetas om. Utifrån detta skapade jag denna lista över fem Bondfilmer som jag skulle vilja se omarbetade. Två av dessa önskningar är realistiskt genomförbara medan övriga tre skulle kräva betydligt större ändringar.

Goldeneye
Först ut bland på listan hittar vi Pierce Brosnans debutfilm Goldeneye, som alltjämt står sig som en av seriens allra bästa filmer. Storyn, skådespeleriet samt actionscenerna håller toppklass och Brosnan är svincool som agent 007. Tyvärr finns det en del av filmen som drar ner helhetsupplevelsen rejält: filmmusiken. Tina Turners titelsång är det sannerligen inget fel på men i övrigt är Goldeneyes filmmusik ett rejält bottennapp. Den mångåriga musikaliska trotjänaren John Barry hade just pensionerat sig och hans nutida arvtagare David Arnold hade ännu inte tagit över. Istället gavs uppdraget till Eric Serra som året innan slagit igenom med musiken till León. Istället för den traditionella orkestermusiken gav Serra filmen ett långt mer elektroniskt och industriellt sound. Resultatet är väldigt mycket 90-tal, men tyvärr malplacerat i en Bondfilm. Vissa bitar är acceptabla medan andra hade gjort sig bättre som bakgrundsmusik i en valfri porrulle. Lyssna bara på stycket Ladies first, betydligt mer Ron Jeremy än Pierce Brosnan.

För att göra Goldeneye bättre hade jag helt "enkelt" bytt ut filmmusiken mot ett mer traditionellt Bondsound, allra helst hade jag gett uppdraget till redan nämnda Arnold eller Thomas Newman (som gjorde musiken till Skyfall).

On Her Majesty's Secret Service
OHMSS är ännu en av mina absoluta favoriter i serien och mina ändringar är därför enbart mindre justeringar i en övrigt lysande film. Det ska erkännas att första halvan är rätt seg, någon längre actionscen får vi inte förrän den makalösa skidjakten 90 minuter in i filmen. Ytterligare en större actionscen som var tänkt att bryta av den långsamma inledningen filmades faktiskt. Denna var jaktscen där Bond förföljer en av Blofelds spioner till fots över Londons takåsar, scenen slutar med att Bond slänger spionen framför ett framrusande tåg. Regissören tyckte dock att filmen var för lång så denna scen färdigställdes aldrig och enbart stillbilder finns idag att se. Jag hade gärna sett att denna scen inkluderats i en framtida nyutgåva av OHMSS.

I övrigt finns det ett par andra tondöva saker som jag hade klippt bort. Främst gäller det musiken över filmens sluttexter. OHMSS slutar som bekant med den hjärtskärande scenen där Bonds hustru blir skjuten strax efter deras bröllop. Detta ackompanjeras av nedstämd stråkmusik...i ungefär fem sekunder. Sedan förbyts musiken till Bonds tempohöjande och energiska signaturmelodi som spelas över resen av eftertexterna. Snacka om stämningsdödare.

Lite på samma spår hade jag även gjort mig av med den ökända brytningen av den fjärde väggen från inledningen, Lazenbys replik "This never happened to the other fella.". Den sortens självmedvetenhet passar kanske i någon av Roger Moores filmer, men inte i den allvarsamma OMHSS.

You Only Live Twice
Sean Connerys storslagna (första) avslut som Bond fick vi i YOLT från 1967. I grunden en välgjord och mycket underhållande film, men en också en film som jag tror hade kunnat förbättras avsevärt med rätt enkla medel. Den stora förändring som jag hade gjort är att slå ihop de två kvinnliga medhjälpare som Bond träffar i Japan till en och samma roll. Handlingsmässigt finns det egentligen ingen anledning att Aki (Akiko Wakabayashi) behöver dödas och ersättas med Kissy (Mie Hame). Bond är inte nämnvärt påverkad av Akis död och eftersom hela världens öde redan står på spel skulle inte insatserna höjas ytterligare även om Bond skulle haft en personlig strävan efter hämnd. Om karaktären Kissy strukits hade handlingen inte heller krävt att Bond skulle ut som en inhemsk japan för att smälta in, vilket nu resulterar i den fåniga scen där Bond får en asiatisk make-over. En make-over som hur som helst sedan magiskt försvinner ur filmen. Lägger man till detta att Connery dessutom har betydligt bättre personkemi med Wakabayashi än med Hame så finns det verkligen ingen anledning att ha kvar den sistnämnda i YOLT.

The Living Daylights
Timothy Daltons första Bondrulle är en udda film. De första två tredjedelarna är en härligt hårdkokt spionthriller om en maktkamp inom KGB medan den avslutande tredjedelen utgörs av svårbegripligt flams där smugglade diamanter, opium, illegal vapenhandel, organtransplantationer, tennsoldater och Usama Bin Ladin blandas i en salig röra.

För att få TLD att bära hela vägen hade det krävts en större omarbetning av filmen, särskilt slutdelen. Det stora problemet är att handlingen är för ambitiös och att delar av manuset uppenbarligen skrevs för Roger Moore och inte Dalton. I den befintliga versionen av TLD styrs händelserna i filmen som bekant ytterst av en utomstående part, vapenhandlaren och wannabe-fältherren Brad Whitaker (Joe Don Baker), vars slutgiltiga mål är att sälja vapen till den ryska armén i Afghanistan. Jag hade helt strukit denna karaktär och istället uteslutande fokuserat på det väsentliga, uppgörelsen inom KGB. Den mesta av den existerande filmen kan redan nu knytas an till denna del av handlingen. Istället för den förvirrande härva som nu uppdagas mot slutet av filmen, där smuggling av opium och diamanter sker för att finansiera Whitakers vapenhandel, hade min version sett ut på följande sätt:
En hårdför falang av KGB, ledd av Georgi Koskov (Jeroen Krabbé), försöker sabotera avspänningen mellan väst och öst genom att starta ett krig mot de västliga underrättelsetjänsterna. För att förmå britterna att likvidera hans västvänlige rival, Leonid Pushkin (John Rhys-Davies), fejkar Koskov sitt avhopp till väst för att förse dem med falsk information om att det i själva verket är Pushkin som leder KGS:s spionkrig mot väst. Huvuddelen av filmen förlöper i huvudsak som tidigare fram till slutet, där Bond tar sig an Koskov och hans anhängare. Dessa opererar från en rysk militärbas i det ockuperade Afghanistan, på så sätt kan filmens actionkulmen ombord på det ryska militärplanet behållas som den är. Däremot hade jag klippt bort alla delar som involverar Mujahedin. I efterhand är det en smula olyckligt att se Bond alliera sig med talibanerna och befria Bin Laden från ett ryskt fängelse.

Die Another Day
Här krävs radikala insatser. Oavsett vad man gör med det existerande DAD-materialet så tror jag aldrig det kan bli en bra film. Istället för att fråga sig "Vad kan tas bort?" måste man här börja med frågan "Vad kan vara kvar?". Svaret blir tyvärr "Väldigt lite.". Det jag gillar med DAD är främst grundidén, alltså att Bond blir tillfångatagen, torterad och eventuellt förmås överlämna hemlig information till sina plågoandar. Även inledningssekvensen och filmmusiken, givetvis undantaget Madonnas diarréframkallande bräkningar, kan användas. Mitt förslag är att man behåller dessa tre delar från originalet och sedan gör en helt ny film. Som utspelar sig i nutid. Istället för att sitta fängslad i ett nordkoreanskt arbetsläger i 18 månader så hålls Bond fången i 18 ÅR. Inledningssekvensen filmades 2001 och får alltså vara kvar, men efter (en helt ny) titellåt ersätts resten av filmen med nyinspelat material, filmat år 2020. Pierce Brosnan är idag 67 år gammal, förvisso ingen ungtupp men han ser alltjämt svincool ut och hade fungerat strålande som en äldre, nedbruten och hämndlysten Bond.

Ett par av de övriga skådespelarna från den ursprungliga DAD hade också kunnat göra om sina roller år 2020. Judi Dench återvänder som en åldrad och nu pensionerad M, som brottats med sitt samvete över Bond öde. Även Toby Stephens hade fått återvända som Gustav Graves, som i själva verket alltså är den genetiskt förändrade nordkoreanen Moon från inledningssekvensen. Nog för att hela grejen med att Moon förändrar sitt DNA för att se västerländsk ut är rätt löjlig och orealistisk, men jag tycker Stephens fungerar utmärkt som Bondskurk så den biten får kvarså. De 18 år som förlöpt från det att han försvann som Moon till dess att Bond släpps fri räcker också gott för att Moon skulle ha kunnat skapa sig en ny identitet och ett helt affärsimperium som Graves. Att han skulle ha hunnit med detta på 18 ynka månader tillhör de allra märkligaste tankevurpor som originalfilmen gör sig skyldig till.

I övrigt hade jag strukit det mesta från DAD. Inget ispalats, inget surfande på en tsunami, ingen Mr Kil, ingen Icarus-satellit, ingen osynlig bil, ingen Iron Man-dräkt, ingen Madonna och framförallt ingen Jinx.

Låter några av dessa fem förslag lockande för dig? Eller har du någon annan Bondfilm du gärna ser omarbetad? Lämna i så fall gärna en kommentar.

Brosnan anno 2020. Redo för en comeback?