Meningslös lördag och en berättelse

Ibland får man prioritera. Det är fest inne i stan, många av mina kompisar ska dit och ha det kul. Utan jag, jag ska sitta och ruttna hemma i en liten by utanför stan. På grund av en lack morsa och skolarbeten. Och det finns inget jag hatar mer.

Så jag skrev min lilla svenska berättelse och tänkte lägga upp den här. För er stackars själar som inte festar idag heller.

Enjoy! Om ni hittar några typos eller grammatiska fel, så säg gärna till.

-----------------------------------------------------

"Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?", hela jag skakar, skakar av rädsla. Rädsla blandad med förtvivlan och desperation. Tanken slår mig igen, "Vad har jag gjort?". Jag tappar statyn, den faller mot det hårda trägolvet med en stor duns. Jag tittar på den, "vem kunde tro att det skulle bli såhär?". Statyn som glänste så vackert med en silvrig glans, nu är den bara röd. Färgad av blod, hennes blod. "Varför var du tvungen att komma in just då, varför?", jag tittar på hennes livlösa kropp. "Se hur det gick, du skulle inte ha kommit hem. Ingen av oss ville att det skulle bli så, ingen."

Jag tittar på mina händer, de är djävulens redskap. Jag inbillar mig själv att det var hennes egna fel. Men djupt i mitt hjärta vet jag. Skulle inte jag försökt råna lägenheten, skulle inget av det här ha hänt. Jag tittar på mina händer återigen. "Mördare, mördare", viskar jag lågt. Jag tittar runt i rummet, det är tomt, allt känns tomt. Jag vet inte om det beror på för att jag nyss har dödat en människa, eller om rummet helt enkelt är, tomt. Väggarna är gråa, precis som i ett bårhus. Hon kommer att befinna sig där snart, och allt är mitt fel. Mitt fel, jag bestämde mig för att avsluta hennes liv. Jag dödade henne.

"Men vad hade jag för något val egentligen? Jag blev så överraskad när hon kom in, jag gjorde det jag trodde var bäst för stunden. Men var det verkligen så? Jag kunde ha flytt, då skulle hon ha levt fortfarande och jag skulle inte ha befunnit mig i den här situationen". Jag tar ett djupt andetag och sätter mig jämte henne. Stänger hennes vackra blåa ögon och för bort håret från pannan.

"Vad ska jag ta mig till, vad ska jag göra? Ska jag fly eller ska jag stanna kvar här?". Innan jag ens hinner tänka klart, hör jag ett ljud som jag har hört så många gånger förut. Polisbilar, och de är precis utanför. Jag slänger mig på dörren, stänger den med en högljudd smäll och låser den. "Är det här slutet? Är det här slutet på mitt liv?", jag skymtar fönstret i ögonvrån. "Jag vill inte att det ska sluta så här...", stammar jag fram tyst och osäkert. Jag går fram till fönstret och öppnar det, en kylig vindpust tar sig in i rummet och mitt långa hår flyger bakåt. Jag hör hur folk springer uppför trappan utanför dörren. "Nu eller aldrig", säger jag med en djup stämma. Jag kravlar mig upp på fönsterkarmen och tittar ner, det var högre än vad jag trodde. "Är det här verkligen vad jag ville ha? Ska mitt liv sluta såhär? Finns det ingen annan utväg?". Plötsligt slås dörren in, jag sneglar bakåt och poliser stormar in. Jag tittar ner igen, nu eller aldrig. Jag tar sats, böjer på benen och hoppar fram. Adrenalinet rusar, jag känner mig fri. Fri för första gången i mitt liv, vilken känsla!

Känslan får ett abrupt slut, en kall hand tar tag i min nacke och jag känner hur flera andra händer tar tag i mina kläder och drar mig tillbaka in i lägenheten. De slänger sig över mig, det gör ont. En av de skriker i mitt ansikte, "du är arresterad för mord". Jag stirrar i hans ansikte, jag vill så gärna skrika ut att det inte var meningen. Det var ju inte så det skulle bli. Poliserna drar mig ut ur lägenheten, sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar. Allt tar så lång tid, det känns som en evighet. Under denna evighet stirrar jag på henne, hon ser så fridfull ut. "Förlåt, det var inte så det skulle bli. Det vet du".

Dörren stängs framför mina ögon. En dörr stängs till en lägenhet där två liv släcktes på bara en kväll. Hennes liv släcktes i ett ögonblick, medan mitt kommer att släckas långsamt och plågsamt i en fängelsecell. "Vad har jag gjort?"