Svenska
Blog
Generationens topp 20 bästa spel, del 2 av 2.

Generationens topp 20 bästa spel, del 2 av 2.

Inget storsläpp kvarstår. Vad som väntar härnäst är en ny konsolgeneration, som jag av tradition planerar att plocka upp dag 1. Kosta vad det kosta vill. För mig har delade meningar rådigt gällande den här konsolgenerationen. Jag är lika nöjd som missnöjd. Bristfällig originalitet från AAA-titlarna och lata uppdateringar av äldre spel. Det kommer jag minnas den här konsolgenerationen för, men jag kommer också minnas den för att ha introducerat mig till mitt nya favoritspel, någonsin. Något jag inte ens var öppen för kunde hända i det här medelålders kapitlet av mitt liv, där spelintresset i det stora hela börjar sina. Det här är mina 20 favoriter från tidsspannet av den här konsolgenerationen.

10. Dragon Ball FighterZ:
Lättillgängligt, men där skillnaderna mellan ett proffs och nybörjare trots detta är enorm. Dragon Ball har som spelserie alltid haft bra, men aldrig otroliga delar. Det är något som Arc äntligen rättat till, i det bästa spelet att någonsin bära Dragon Ball namnet. Också det bästa spelet Arc som utvecklare någonsin gjort.

9. Stardew Valley:
Lugn som inget annat. En stund för hjärnan att gå på autopilot i hur du ska ta hand om din farm. Temat dag för dag bestämmer du. Kravlöst. Otroliga timmar har jag spenderat i stardew valley och ångrar absolut ingenting. Faktum är att min totaltid i spelet än idag tickar.

8. God of War:
Från att ha haft otaliga delar i serien som spelat det säkert, följt en och samma tråd med målet att göra det större och snyggare utan egentligen så mycket annat, så tar Sony Santa Monica en dunderchansning som levererade över mina förväntningar. Plötsligt handlar God of War om förstaklassigt berättande med genuin karaktärsutveckling om en tidigare platt men superarg krigsgud. Varje nytt tillskott är uppskattat, perspektivbytet förvånansvärt träffsäkert och specifikt en scen så minnesvärd att det står sig som en av generationens mest definierande stunder.

7. Doom:
ID Software har äntligen hittat tillbaka till vad det var som gjorde Doom till Doom och moderniserat det till något som bara kan klassifieras som en av tidernas mest lyckade reeboots. Jag fick precis vad jag ville i denna del: högtempo våld som uppmuntrar mig att spela aggressivt. En uppskattad omväxling från den passiva covershooter genren som så länge haft monopoltag om FPS-genren.

6. Nioh:
Gång på gång ger jag mig in i soulsborne genren i jakt på den magi så många tycks se i den. Besviken och frustrerad nästintill varje gång. Det finns skapliga delar, men med en gemensam faktor av att för mig kännas svårt på ett frustrerande nästan trial and error vis. Så är fallet inte med Nioh, som ger mig mer rättvisa verktyg att lyckas utan att på papper vara ett lättare spel i grunden. Det har jag ett djupt stridssystem att tacka för, som jag inte kan lämna bakom mig riktigt än.

5. Yakuza 0:
Bättre än beståndsdelarna av allt som gör serien till vad det är, trimmat till perfektion med ett berättande som för mediumet tar det till nya höjder. Toppen av serien är också den bästa delen för nykomlingar att introducera sig till den.

4. Resident Evil 2: Remake:
Resident Evil ur ett tredjepersons perspektiv kändes som borttappat, kanske för gott, med varje ny del i serien allt längre ifrån vad som en gång gjorde serien till vad den var. Detta var en sorg för mig då det perspektivet var hela seriens identitet för mig. Resident Evil 2 Remake introducerade allt det jag saknat, länge, med en slutprodukt så finpolerad att det överträffade allt jag på förhand trodde att det kunde bli. En läxa lärd mellan alla de olika identiteterna serien burit mellan åren, som jag självsäkert vågar hävda kommer lämna alla spelare, fans av serien, nöjda.

3. Final Fantasy VII: Remake:
Ett spel med nästintill orealistiska förväntningar på sig, som i slutändan omdefinierar allt vad en Remake kan vara. Jag var spelets strängaste spelare, och tappade gång på gång hakan över hur ofta det träffade fullkomligt rätt, expanderade och förvånade mig i en spelserie jag trodde jag visste allt om. Äntligen är Final Fantasy som spelserie tillbaka, och den kommande andra delen kan mycket väl stå sig som mitt mest efterlängtade spel någonsin.

2. The Legend of Zelda: Breath of the Wild:
En av mina mest opopulära spelrelaterade åsikter är att Zelda som spelserie aldrig gjort sig lika bra i 3D som 2D. Där alla mina favoritdelar dominerats av de portabla, platta Capcom utvecklade delarna som jag självsäkert aldrig trodde skulle kunna rubbas från tronen. Framförallt inte av en del i 3D, och framförallt inte i en del som utspelar sig i en öppen värld. En genre jag nästintill alltid tycker känns för opolerad och ofokuserad. I hur jag motbevisats av Breath of the Wild lägger jag mig platt, för det här är upptäckarglädje utan gränser. Ett openworld spel som aldrig känns tomt på innehåll, där varje ny överraskning ruvar precis bakom hörnet och som gång på gång vågar lita på att du som spelare är smart nog att ta dig framåt utan handhållning. Känns lösningen på ett problem logiskt så fungerar det, och vägen framåt känns just som din alldeles egna väg.

1. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age:
Vad skulle hända om ett 90-tals JRPG fick resurserna och utvecklarverktygen från idag bakom sig? En all-out produkt som lärt sig av genrens alla misstag, i det mest finpolerade äventyret jag någonsin spelat. Fullproppat av innehåll med ett järngrepp så hårt om den nostalgiska pulsen att det rörde mig och tog mig tillbaka till några av de bästa stunderna från min barndom. Har jag gjort allt som går att göra så lägger jag alltid ett spel bakom mig och går vidare, men med Dragon Quest XI är detta inte möjligt. Förbi platinum trophyn, förbi att ha åstadkommit 100% vid 2 olika tillfällen, förbi att ha spelat färdigt spelen till alla format det någonsin släppts till med ett 2D perspektiv kvar att avnjuta som nästintill transformerar det till en helt ny upplevelse. Echoes of an Elusive Age är verkligen precis vad det här är. En träffsäker titel som återintroducerade mig till min spelglädje som spelare, som jag trott gått förlorad med åren som vuxen.

HQ