Besviken på The Babadook

Det snackades om den bästa skräckfilmen på många, många år. En film så otäck att näshåret skulle ta sitt pick och pack och fly till Jokkmokk innan eftertexterna ens hade börjat rulla. Klart som korvspad att förväntningarna därför var skyhöga på Jennifer Kents The Babadook.

Men jag vet inte. Blev faktiskt rätt så besviken. För det första känns det aldrig riktigt som någon särskilt lyckad skräckfilm. Mer som ett psykologiskt drama. Om en liten pojke och en stackars ensamstående mamma som försöker vänja sig vid ett liv utan en man i deras liv efter att en olycka tagit ifrån pappan/maken från deras tillvaro. Det bjuds på ett par starka scener där den problemtyngda pojken gör livet allmänt jobbigt för mamman, men när skräckelementen vävs in i form av en mystisk bok innehållande en kuslig figur kallad Babadook tappar filmen snabbt en hel del av sina styrkor. Den inledande mystiken kring boken funkar bra. Jag hade ordentligt med gåshud när Essie Davis för första gången bläddrade sig igenom sidorna och möttes av den ena otäcka bilden efter den andra, men ganska snabbt byttes det hela ut mot ganska generiska och trötta skräckfilmsinslag komplett med knarrande golvplankor och allmänt förutsägbara skrämseleffekter som gjorts betydligt bättre i andra produktioner.

Skådespeleriet är bra, även om den lilla pojken testar ens tålamod ett par gånger med vad som pendlar mellan smått outhärdligt barnskådespeleri och acceptabelt om vartannat, men inte ens det faktum att skådespelarna levererar ändrar på det faktum att The Babadook knappt fungerar som skräckfilm mer än i några enstaka stunder. Kanske var förväntningarna för höga. Eller så är det bara så att den här typen av högst tvivelaktig skrämsel inte biter på mig.

The Babadook fungerar som psykologiskt drama, men som renodlad skräckfilm har den sorgligt nog inte mycket att komma med.