The Wolf of Wall Street var mästerlig

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som känns roligast. Att The Wolf of Wall Street är det bästa som Scorsese gjort sedan Taxi Driver eller det faktum att en 71-åring med sådan enkelhet klarar av att göra en film som känns mer ungdomlig, mer fartfylld och häftigare än egentligen allt annat som finns på marknaden gjorda av folk som knappt fyllt 20.

The Wolf of Wall Street är en triumf. En återgång till de gyllene dagarna då Scorsese inte kunde göra fel. Det är en tre timmar lång berättelse om girighet, lurendrejeri och moraliskt förkastliga aktiviteter som kommer få pryda människor att sprängas av skam i biostolen. En tre timmar lång berättelse som med sitt galna tempo och konstanta underhållning knappt känns hälften så lång. Tiden bara svischar förbi när man kollar på Scorseses senaste. DiCaprio gör sitt livs roll i huvudrollen som Jordan Belfort och för första gången känns det som att samarbetet mellan DiCaprio och Scorsese sniffar på samma skyhöga kvalitet som gubbens samarbete med Robban De Niro på 70-, 80- och 90-talet. DiCaprio är fantastisk i varje scen med såväl pondus som en oklanderlig komisk tajming som kommer få dig att skrikskratta dig sönder och samman i biostolen. Scenen där han känner av effekterna av några Qualudes för mycket och försöker ta sig fram till sin bil är en blivande klassiker. Även birollerna levererar stordåd. Rob Reiner stjäl varje scen han medverkar i som pappa till DiCaprios karaktär med kraftiga aggressionsproblem, Jonah Hill har aldrig varit bättre (eller mer uthärdlig) och Matthew McConaughey visar fortsatt god form med en av filmens mest minnesvärda karaktärer.

Men det är inte bara skådespelarna som levererar. Manuset av Terence Winter fångar upp galenskaperna från förlagan på ett mycket tillfredsställande sätt och galenskaperna avlöser varandra i ett sånt rasande tempo att det aldrig under de tre timmarna som filmen klockar in på känns tråkigt. Även Rodrigo Prietos foto är ljuvligt rakt igenom, precis som valet av musik där Scorsese än en gång visar en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Att använda sig av The Lemonheads underbara cover på Simon & Garfunkel-dängan Mrs Robinson ger alltid pluspoäng i min bok. Den största stjärnan i filmen och den som på allvar bidrar till att filmen är såpass överjävligt bra som den faktiskt är dock Scorsese själv. Jag tror aldrig att gubben känts lika energisk och lekfull som han gör i The Wolf of Wall Street. Det märks i de många innovativa bildlösningarna och hur kameran i samspel med den underbara voice-overn skapar en fullkomligt magisk visuell och audiell upplevelse som visar varför Scorsese kan titulera sig som en av tidernas absolut främsta filmskapare.

The Wolf of Wall Street är tre timmar av ren filmpoesi. Ett mästerverk från början till slut. En film som jag redan längtar efter att se igen.

Och igen.