Guy Ritchies nya film är en av årets bästa filmer

Det känns ju givetvis helt bisarrt att ens skriva ut följande mening, men kan det verkligen vara så att en av de bästa filmerna som jag sett i år har Jason Statham i huvudrollen? Jag tror faktiskt det och räknar såklart iskallt med att få massa hån kastat på mig i såväl kommentarerna nedan och inte minst i nattliga telefonsamtal från en naken och flåsande Petter.

Men sanningen måste fram.   

Och sanningen är liksom inte knepigare än att Guy Ritchies senaste actionrulle, Wrath of Man, träffade så jäkla rätt på precis alla punkter hos mig. Stenhårt, kompromisslöst och rakt igenom kopiöst underhållande actionmys av den gamla skolan med en strålande Statham i huvudrollen som mystisk figur som tar jobb som väktare vid ett värdetransportsföretag och snabbt stiger i graderna efter att ha visat sig väldigt kapabel att handskas med ihärdiga rånförsök som företaget ständigt utsätts för. Det är våldsamt, köttigt och förvånansvärt kompetent berättat genom ett finurligt användande av hopp i kronologin som sedan vävs samman på ett snyggt sätt i slutet av filmen. Ritchie har inte gjort en lika vass film sedan Snatch (nej, inte ens Sherlock Holmes har något att sätta emot denna) och det var längesen som Statham hade en lika intressant karaktär att jobba med. Här tillåts han vara både sedvanligt svintuff med gott om döda kroppar på sitt samvete, men också mer känslosam än brukligt och några av filmens finaste ögonblick (om än väldigt korta) kommer när Statham får plocka fram denna sentimentala sida och visa att han har mer att ge än att bara smiska trut och skjuta elakingar sönder och samman. Det ska dock tilläggas att actionsekvenserna är riktigt feta och att flera av de snyggt koreograferade och blodiga eldstriderna höjer pulsen avsevärt.

I sköna biroller syns bland andra Mindhunters-stjärnan Holt McCallany, Burn Notice-kungen Jeffrey Donovan och inte minst Clintans son Scott Eastwood som porträtterar en av filmens mest osympatiska och otäcka figurer på ett mycket imponerande vis.

Wrath of Man tappar bort sig en del i vissa sidospår som aldrig riktigt får någon vettig avslutning (Andy Garcias karaktär och dennes motiv förblir ett enda stort mysterium även efter att eftertexterna rullat förbi) och nog får man kämpa hårt för att inte säga att vissa karaktärer är så extremt förutsägbara i sina dubbelspel att det nästan gränsar till parodiskt, men om man bara klarar av att bortse från sådana petitesser i sammanhanget, så tycker jag att Ritchie och kompani levererar stort med Wrath of Man.

Jag hade riktigt, riktigt trevligt under titten och längtar faktiskt redan tills jag kan se den igen.