Att jobba med 70 000 höns - Del 2

"Det är dags för slakt, tror du att du har möjligheten att hjälpa till?". Min chefs röst lät lite för hoppfull för att jag skulle känna mig bekväm. Jag hade jobbat på packeriet varannan helg i ett par veckor nu och med tanke på mina arbetsuppgifter så var jag redan mer än fullärd. Det började redan bli nästan olidligt tråkigt. Hade det inte varit för radion i hörselkåporna hade jag förmodligen slagit huvudet i väggen för att slippa en sekund till. Jag hade dessutom fortfarande inte fått se hur det såg ut där äggen kom ifrån - Det kändes nästan... Besynnerligt mystiskt när jag tänkte på det. "Det gäller nu på tisdag och onsdag kväll", fortsatte han. Jag hade som vanligt svårt att säga nej när någon bad mig om något.
"Visst kan jag väl det", blev mitt svar utan att ens tänka på vad jag egentligen hade tackat ja till att göra. Min chef var nöjd med samtalet och avslutade det kort därefter. Helt aningslös fortsatte jag med dagen

Så kom tisdagen. Klockan var sex på kvällen och nästan nyligen hemkommen från skolan cyklade jag till jobbet. Väl framme möttes jag av två gigantiska lastbilar som stod parkerade på husets baksida. Det hela kändes lite underligt, men det skulle bli intressant att få reda på vad som skulle hända. Vid lastbilarna stod det, snabbt räknat, omkring 15 personer. Både män och kvinnor. Jag gick fram och hälsade.

"Det är killens första gång, är det någon som vill visa hur det hela går till?". Chefen blickade snabbt över den lilla folksamlingen. En lång och tanig kvinna höjde lite lojt på en armen. "Bra, fixa det nu på en gång".
"jaja, kom hit då", sa kvinnan som om hon hade hatat mig i en evighet. Hon öppnade en dör och gick in med mig tät bakom. Ett dunkelt ljus försökte lysa upp rummet. Ögonen tog en sekund för att anpassa sig. Det var inte så mycket ren luft som det var damm i luften. Perfekt arbetsplats för en tonåring med allergi mot damm.

Nu såg jag var äggen kom ifrån. Jag stod stel i ett par sekunder medan jag försökte smälta vad jag såg. Rakt fram var en smal korridor, en alldeles för lång korridor utan ett klart slut. Jag insåg snart att rummet var fullt av dessa långa, smala korridorer. I vertikalled stod det tre burar på varandra. Första buren slutade i knähöjd, den andra lite under huvudhöjd och den sista nästan en armslängd ovanför håret på min skalle. Detta utgjorde väggarna i korridorerna, vilka sköt framåt i nästan 80 meter. Det var de längsta 80 meter jag någonsin sett. Bara i detta rum fanns det nästan 14 000 höns.

Kvinnan kallade kallt på mig. Hon stod intill en av de många burarna. Tio hönor delade på utrymmet.
"Det är inte så märkvärdigt", sa hon uttråkat. "Du bara öppnar buren, tar tag i hönornas ben och drar ut dem. ", fortsatte hon samtidigt som hon drog ut en höna. "Vi kommer hålla fyra hönor i varje hand, så se till att hålla armen raklång neråt - Du kommer aldrig orka bära en längre stund om du böjer armarna." Hon nästan slängde tillbaka hönan i sin bur, tog upp en snusdosa och började baka ihop lite lössnus. "Hönorna går du sedan ut med till lastbilarna där de placeras i såna här lådor", hon sparkade till en plastlåda. Lådan kan inte ha varit högre än två decimeter, en och en halv meter bred och en halv meter djup. "Tio hönor i varje låda, det är viktigt att det blir just tio". Hon drog in snusen under läppen, gned av händerna på sina byxor och avslutade. "Nu är det dags, kom igen!".

Och så började de vidrigaste timmarna i mitt liv.