Tiden då mitt spelintresse väcktes

Idag tänkte jag berätta om hur jag blev intresserad av och lärde mig att njuta av TV-spel. Det är en ganska alldaglig berättelse - inget extraordinärt på något sätt. Men det kanske är något som ni kan relatera till och ni kanske känner igen er i hur ni var som barn.

Egentligen har väl det alltid funnits TV-spel i mitt liv. Jag växte upp med NES, men var egentligen för liten för att förstå nöjet med den. Mina äldre systrar spelade Super Maro Bros. 2 och jag satt bredvid och tittade på. Jag vill minnas att jag tyckte att det var roligt. Men när jag själv skulle försöka dog jag - gång på gång. Istället gjorde jag som andra barn gjorde på 90-talet - byggde kojor i skogen, sparkade fotboll eller lekte med mina dinosaurie-leksaker. Jag var väl för liten för att förstå grejen med TV-spel då, helt enkelt..

Istället för dagis, eller förskola som det tvunget kallas idag, spenderade jag tiden hos en dagmamma när mina föräldrar jobbade. Att vara hos en dagmamma var ungefär som att gå på dagis, förutom att man var hemma hos en tant tillsammans med andra barn. Som femårig grabb älskade jag att vara hos min dagmamma.

En dag, efter frenetiskt lekande (as per usual), kom mamma körandes, i sin vita Opel Astra, uppför vägen som ledde till min dagmammas hus. Detta hände varje dag, inget extraordinärt med det. Det speciella med denna dagens ankomst låg i baksätet i bilen: ett begagnat Super Nintendo med tre spel. Super Metroid, Super Mario Allstars och Super Mario World. Det kom som en total överraskning för mig. Mamma hade inte berättat något om skatten som låg i baksätet på den vita Opeln. Jag var lyrisk.

Killen som hade ägt konsolen innan mig var en äldre och hade ägnat otaliga timmar till att rita egna kartor över världarna i Super Metroid på buntvis med rutat A4-papper. Som femårig grabb förstod jag ingenting av kartorna och när jag väl satte Metroidkasetten i Super Nintendot och började spela upptäckte jag hur läskigt det var. Jag var livrädd och vågade inte spela det på länge. Några år senare älskade jag Super Metroid men förälskelsen dog när min äldsta syster en kall novemberkväll någon gång mot slutet av 90-talet råkade radera alla sparfiler. Då orkade jag inte mer. Jag gav upp.

Super Mario dock - de spelen följde med mig genom hela barndomen. Geniala spel. Jag tror inte att jag klarade ett enda av dem, men jag älskade att spela dem ändå. Super Mario World är ett av de absolut bästa spelen jag spelat. Jag vet inte hur många timmar jag lade på det spelet, och då är det rätt imponerande att jag aldrig klarade det.

Jag sparade pengar i evigheter för att kunna köpa nya spel. Jag vill minnas att jag bara köpte två spel till mitt Super Nintendo, men det var två riktiga pärlor: Disney's Aladdin och Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest. Jag spelade sönder båda spelen och jag klarade av dem flera gånger. Donkey Kong Country 2 gick samma öde till mötes som Super Metroid dock, men då hade jag i alla fall hunnit varva det.

Sen fortsatte det bara. Konsol efter konsol. Playstation One, Xbox, Xbox 360 och nu PS4. Någonstans däremellan petade jag in ändlösa timmar i Age of Empires, Unreal Tournament och Max Payne till PC. Hela min uppväxt stavades TV-spel. Jag lyckades dock ägna mycket tid åt fotboll, bandy och andra aktiviteter man bör syssla med som barn. Idag, 22 år efter jag fick Super Nintendot, längtar jag tills min son kan sätta sig bredvid mig i soffan, greppa en handkontroll och avnjuta någon timme TV-spelsunderhållning tillsammans med sin far.