Jag har gått och blivit pappa

Den 22 oktober klockan 22:23 bestämde han sig för att ta sig ut.

Klockan två på natten väcker frugan mig och säger att hon har värkar. Det är inte första gången under graviditeten det händer, så jag behåller fortfarande mitt lugn. Klockan tickar på och det blir bara värre och värre. Hon ringer förlossningen och beskriver hennes tillstånd. Inte dags än, säger dom. Fyra timmar senare har det eskalerat och värkarna är täta och intensiva. Ringer igen och de säger någonting i stil med: "Okejrå, kom in... men det är inte dags än".

Vi packar ihop det vi behöver, slänger i oss frukost, ger katten mat så det räcker i några dagar och sätter oss i bilen och åker mot sjukhuset. Frugan är lugn, men det är uppenbart att hon har ont. Väl inne på förlossningen kopplar de på lite grejer som mäter värkar och barnets puls. Halvtimmen senare meddelar de att det är uppenbart att hon faktiskt har värkar och att de är täta. Det kan vara dags. Återstår bara att se om det har öppnat sig något. Jomenvisst, det hade det. Det var dags på riktigt.

Jag är en lugn kille. Jag låter sällan stress och oro lysa igenom utan är bra på att hålla mig samlad. För mig som partner såg jag det som min enda och absolut viktigaste uppgift att vara ett stöd åt min fru. Genom att vara lugn och samlad skulle jag smitta av mig på henne. Med facit i hand fungerade det mycket bra. Även om det blåste orkanvindar inuti mig så lyckades jag.

Efter ungefär femton timmar var vi inne på slutrakan. Min fru var helt slut och använde varenda droppe energi åt att krysta ut livet till världen. Hon ville ge upp. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, men jag såg på henne hur jobbigt det var och hur mycket energi det gick åt. Det enda jag kunde göra var att säga: "Du fixar det. Du är starkare än vad du tror.".

Så, 22:23 kom han ut. Samtidigt som det är det absolut bästa och vackraste jag varit med om så har jag aldrig i hela mitt liv varit så skärrad och förstörd förut. När jag såg honom för första gången låg han på mage i barnmorskans hand samtidigt som hon frenetiskt gnuggade en handduk mot hans rygg. Han låg livlös där i ett par sekunder. Sekunder som kändes som en evighet. Plötsligt hostar han till och börjar skrika. Jag har aldrig förut blivit så lättad av att höra ett litet barn skrika. All anspänning släppte och jag brast ut i gråt. Jag darrade okontrollerbart.

Jag är så otroligt stolt över min fru. Hon är min idol. Jag hade aldrig fixat det. Och Henning, som min son heter, du är det bästa som någonsin hänt mig. Sedan första dagen med dig har det känts som vi känt varandra i evigheter. Du är så självklar och så fruktansvärt fin. Jag ska bli världens bästa pappa.