Jag ska bli en bättre far till mitt barn, än vad min far var till mig

I oktober smäller det. Jag och min kära fru väntar tillökning.

Det är otroligt skrämmande. En del av mig hoppar omkring av förtjusning, medan en annan sitter ihopkrupen i duschen och tänker på jobb, pengar, logistik och uppfostran. Ska dock säga att den bra delen, den förstnämnda, är starkare. Jag längtar något oerhört. Att bli pappa är det absolut största som någonsin kommer att hända mig, och jag lovar att jag ska ge mitt barn en bättre relation till sin far än vad jag hade till min som liten.

Jag och pappa hade en väldigt ansträngd relation tills jag fyllde 18 år. Idag är det en annan historia, jag älskar min far, men det är många år som försvann däremellan. År där jag, såhär i efterhand, önskar att han hade kunnat lagt mer energi på relationen till sin son. Det var ingen misshandel eller sånt hemskt, bara ett ointresse. Vilket inte är så mycket bättre, egentligen. På sätt och vis kanske han gav mig bra verktyg för mitt faderskap - han visade hur man inte bör göra. Jag ska bli en bra far.

Nu är det egentligen bara ett jobb jag behöver. Någon som vill anställa mig?